Conquistadores pa en dodande vandring.
I tisdags vaknade jag, kande mig hyfsat valmaende efter nagra dagars solstingssymptom (bortsett fran det var helgens kustbesok fantastiskt!) och bestamde mig for att folja med pa vad som verkade bli arets vandring. Jag hade langtat efter det sa lange och nu skulle kompanjonerna pa PACAT vandra upp till det snokladda berget som man vid klart vader ser fran mitt hus. Jag pratade med en nagot besviken rektor pa skolan och forklarade att vi inte kunde ha lektioner den dagen och sen motte jag alla de andra hemma hos Maria. Med stovlar eller vandringskangor, varma klader och av mat och kameror tunga vaskor, satte vi oss i flakbilen som tog oss den forsta biten upp for sluttningen.
-
Det ar en del i PACAT's nyligen paborjade turismprojekt det har, vi skulle vandra for att se vilka mojligheter leden har for att bli ett av deras projekt. Tydligen skulle vi till och med se efter om det ens var mojligt att ta sig fram och tillbaka levande, men det kommer jag till senare...
-
Vi borjade ga och nastan med en gang kande jag hur hojden fick tag i mig lite. Isidro delade generost ut karameller som energi och vi vandrade, vilade, tog av fleeceplagg, drack vatten och tittade pa vargbajs och vaxter. Europeerna hade tagit dit tallen, sa de, och den forstorde den naturliga vaxtligheten.
-
Konstant uppat gick vi och jag som egentligen inte var riktigt frisk undrade ganska tidigt hur jag egentligen skulle orka. Men min nyfikenhet och aventyrslystenhet gav mig energi och som tur var hade jag Sonja som ocksa ville ga langsamt pga hojden och kanslan av syrebrist. Anibal knatade pa som om han hade helium i sin vaska och ville aldrig vila nar vi ville det. Han var den som kande till vagen och det gjorde oss gringas lite smatt nervosa da han inte brukar ha stenkoll pa laget. Oron var befogad, men det tar vi senare...
-
Naturen dar uppe var annorlunda, dar vaxte inget vanligt gras men de bolliknande "tuvorna" tacktes av harda, grona, nastan stjarnformade blad. Jag jamforde landskapet lite med svenska ljunghedar da dar vaxte laga buskar som paminde mig om ljung, inte jattelikt men som en blot motsvarighet tycker jag anda.
-
Efter nagra timmars vandring i uppforsbacke kom vi fram till en tunnel, som en grotta, dar vi dukade upp lunchen. Det hade regnat ett tag och tak over huvudet var tacksamt! Potatis, vitt brod med socker, rostad majs med socker, choklad, godis, brannvin och socker fyllde regnjackebordet. Jag, Maria, Lise och Sonja at daremot avocado- och tonfiskmacka och notter, gringas som vi ar.
-
Efter grottan vantade en valdigt halkig vandring uppat mot den nu inaktiva vulkanen Carihuairazo och vid dess kjol valde jag och Sonja att vila medan de andra fortsatte anda upp till toppen. Det hade varit sa tufft att kunna saga att man statt vid oppningen av en vulkan men jag klarade verkligen inte av det just da. De andra berattade dock att det var fantastiskt och en maktig kansla att sta dar, de kande sig som conquistadores. Jag tror dem.
-
"Nu ar det bara nerat hela vagen hem" sa Anibal sjalvsakert, gud vad skont tankte jag, och vi borjade halka nedfor berget. Den utsikten ar det vackraste jag sett, molnen skingrade sig och det snokladda berget visade sig statligt bakom ett annat berg med ett vattenfall. Forstummande vackert och maktigt! Vi kom ner till vattenfallet, det kalla, rena vattnet som forsar dar ar dricksvattnet i Chilco. Bredvid fallet fanns ett stort hal som stupade 12 meter nerat, det hade visst varit en guldgruva forut.
-
Resten av vandringen var lite att jamfora med ett helvete, faktiskt. Forst var det ett aventyr da vi fick planka oss under tva staket, men plotsligt gar Anibal upp i skogen som vaxer langs bergsvaggen. Nu skriver jag plotsligt i nutid men det gor ingenting. Han pekar pa marken, sager stig och gar. Vilken stig? Vi gar efter. Genom buskar, over stock och sten, uppfor i 90 grader minst, halkar, fryser, slar oss och far pinnar i ansiktet. Vi hade da redan gatt over en mil i tung terrang och var inte sa pigga pa den dar vilseledande turen i stortregn.
-
Skogen tar aldrig slut, sa kandes det, och Anibal hade verkligen inte koll pa laget, det var sa uppenbart. "Nerat hela vagen", javisst! Uppat lutade det! UPPAT! Jag och mina vita vanner beklagade oss tills vi inte ens orkade prata mer och bara tittade ner pa vara fotter, forvanade over att de fortfarande tog oss framat. Vi var tunga av regnvatten och hela kroppen varkte.
-
I tva evigheter gick vi, jag har minnesluckor. Nar jag slutligen fick syn pa den roda flakbilen ville jag bade grata, skratta och springa. Da hade vi gatt fel, vilse, utan mottagning pa mobilen och jag hade gett upp ett antal ganger. Pa denna plats som var sa fel var jag dock sa lycklig over livet och skrattade hejdlost nar Marias lillebror fick knappa upp min jacka for att mina hander var sa kalla att jag inte hade nagon kraft att dra ner dragkedjan.
"Sa, vad sager ni," sa PACAT, "skulle ni rekommendera denna tur till turister?"
-
Jo, jag skulle det utan tvekan. Ditvagen atminstone, det var helt fantastiskt vackert!!!
-
Vive Ecuador!
-
Tulda
Kommentarer
Trackback
