SISTA DAGEN!

Idag ar sista dagen med familjerna. Sista dagen Chilco. Det ar med blandade kanslor som man packar vaskan idag. Vilken harlig period pa tva manader det har varit med nya upplevelser, nya kompisar och en ny familj. Trakigt att lamna den vardag som man precis har vant sig vid, fast det ska bli kul att fa utforska andra delar av Ecuador och komma bort fran kylan lite.

Igar hade vi ocksa varldens basta dag med forst ett jattefint hejda i skolan dar vi gjorde en konsert med alla barnen infopr lararna. Klass fyra och fem hade dessutom malat teckningar och skrivit saker som "Mary, du kommer alltid finnas i mitt hjarta. Jag hoppas resan till sverige gar bra och att du atervander snart. Gud valsigne dig, din van Pamela". Vilka fina barn! Men de tror att jag stavar mitt namn som Mary, och uttalas mari.
Lararna hade ocksa en liten overraskning, de hade namligen lagat finlunch som vi sa gott at av. Vi fick varsin present av dem ocksa for att minnas Ecuador.

Efter den fina avslutningen i skolan skyndade vi oss ivag till avslutningen med PACAT. Vi akte till en gard med hastar och satt pa grasmattan och pratade om praktiken innan v fick fina certifikat. Sen at vi en grillmiddag utomhus, kandes som svensk sommar, och hade fotografering. Det belv aven lite dans, lite sta pa hander och lite rom. Innan vi skulle ga skulle det fotas annu mer med de fyra svenskarna. TACK till PACAToch till medlemmarna ur PACAT som ordnade festen. Det var verkligen fint. Jag kommer sakna er.

Jag ska inte sitta langre vid datorn i Tisaleo utan ga hem och fira min mami Dolores som fyller ar idag. Sista dagen ska firas i hennes ara med kladdkaka och allt.
Ikvall ska det firas, kanske gratas en skvatt och atas finmiddag.
Hejda Chilco, hejda familjen och hejda bloggen.

/Maria

Kvinno+2män-genusworkshop pa PACAT

Vad daliga vi varit pa att blogga, men i borjan tankte vi att "sen, senare, da har vi saker att skriva om!" och nu kanns det inte som man vill lagga ner vardefull tid pa att hanga pa internetcafet. Men nu ska vi skriva snabbt i alla fall, for vi har genomfort en liten workshop i genus.

Meningen var att det bara skulle komma kvinnor, inte var idé dock men organisationen hade redan en befintlig kvinnogrupp den dagen som skulle prata om mattraditioner sa vi slog ihop det. Det kom dock aven tva man och vart forberedda program med ganska oblyga fragor var inte direkt riktade till dem. Men vi korde som planerat och stallde fragor som "ar det accepterat att mannen kommer hem stupfulla?" och "vad skulle handa om du som kvinna kom hem lika full?". Svaren blev att det ar accepterat att mannen super medan kvinnorna aldrig skulle fa for sig att gora det. De kande ansvar for barnen och sa att barnen skulle fragat "mamma, var har du varit, varfor drack du?".

Vi pratade ganska mycket om alkoholsituationen, mycket for att vi sett hur det ser ut i var by. Dar ramlar far in lite vilken kvall som helst och ingen tycker det ar konstigt. Vi fragade Marias mamma Dolores vad som skulle handa om det en gang var hon som kom hem full och hon utbrast bara "maaaadresita!". Kvinnorna generellt uttryckte att de inte tyckte om hur mannen kom hem fulla, men i ovrigt var de ganska blyga med sina asikter.

Pa manga fragor svarade de ganska "korrekt", tex att bade kvinnor och man lagar mat. Kanske ar det bara i var by det ar en kvinnosyssla i hogsta grad, da mannen sager "mujer" och menar att hon ska lamna sin mat for att fylla pa hans tallrik, men det kanns lite svart att tro att det inte ar sa i fler byar.

Korrekta svar blev det alltsa en del utav, kanske for att tva man var narvarande, manga fragor var ju riktade mot machochismen. Fast de var anda oppna och trevliga och workshopen gav atminstone oss valdigt mycket. Vi diskuterade om jamstalldhetssituationen har i Ecuador jamfort med i Sverige och det kandes anda som att den var ganska lik nar vi pratade. Det vi sett har ar dock ganska annorlunda och inte alls sa jamstallt i hemmet som de garna sa att det var. Vi har dock olika synsatt eftersom vi kommer fran olika kulturer och fran vart perspektiv ar kvinnan i Ecuador underlagsen medan de sjalva inte ser det pa det sattet.

Ganget var redan uppvarmt nar vi tog over, Isidro, var handledare, hade namligen forberett en jattebra ovning i genus som satte igang tankeverksamheten. Han hade malat tva likadana kroppar men skrivit "kvinna" resp. "man" och forsta uppgiften var att mala en varsin sak pa varje docka som skulle identifiera konen. Klader, kroppsdelar, kosmetika, allt som ar kvinnligt/manligt. Det var en rolig och givande uppgift som inkluderade alla. Vagen fran likkonade till typiska kvinnor och man var rolig att folja. Mannen fick mustasch, byxor och en olflaska medan kvinnan fick smink, kjol och handvaska. Nasta steg var att klistra fast olika yrken dar de passade in. Det hamnade nagra fler pa mannen an kvinnan, samt nagra mittemellan. Isidro namnde att yrkena gar mot mitten, att de forr var mer manscentrerade och det ar kul att se hur det forandras.

Isidro var dessutom den person som hade vettigast asikter av de narvarande, han har fotterna pa jorden, forstar problemen och vikten av ett jamstallt samhalle.

Bra jobbat Tulda och Maria och tack Isidro for stottningen,
snart ar hela varlden jamstalld ;)

Conquistadores pa en dodande vandring.

I tisdags vaknade jag, kande mig hyfsat valmaende efter nagra dagars solstingssymptom (bortsett fran det var helgens kustbesok fantastiskt!) och bestamde mig for att folja med pa vad som verkade bli arets vandring. Jag hade langtat efter det sa lange och nu skulle kompanjonerna pa PACAT vandra upp till det snokladda berget som man vid klart vader ser fran mitt hus. Jag pratade med en nagot besviken rektor pa skolan och forklarade att vi inte kunde ha lektioner den dagen och sen motte jag alla de andra hemma hos Maria. Med stovlar eller vandringskangor, varma klader och av mat och kameror tunga vaskor, satte vi oss i flakbilen som tog oss den forsta biten upp for sluttningen.
-
Det ar en del i PACAT's nyligen paborjade turismprojekt det har, vi skulle vandra for att se vilka mojligheter leden har for att bli ett av deras projekt. Tydligen skulle vi till och med se efter om det ens var mojligt att ta sig fram och tillbaka levande, men det kommer jag till senare...
-
Vi borjade ga och nastan med en gang kande jag hur hojden fick tag i mig lite. Isidro delade generost ut karameller som energi och vi vandrade, vilade, tog av fleeceplagg, drack vatten och tittade pa vargbajs och vaxter. Europeerna hade tagit dit tallen, sa de, och den forstorde den naturliga vaxtligheten.
-
Konstant uppat gick vi och jag som egentligen inte var riktigt frisk undrade ganska tidigt hur jag egentligen skulle orka. Men min nyfikenhet och aventyrslystenhet gav mig energi och som tur var hade jag Sonja som ocksa ville ga langsamt pga hojden och kanslan av syrebrist. Anibal knatade pa som om han hade helium i sin vaska och ville aldrig vila nar vi ville det. Han var den som kande till vagen och det gjorde oss gringas lite smatt nervosa da han inte brukar ha stenkoll pa laget. Oron var befogad, men det tar vi senare...
-
Naturen dar uppe var annorlunda, dar vaxte inget vanligt gras men de bolliknande "tuvorna" tacktes av harda, grona, nastan stjarnformade blad. Jag jamforde landskapet lite med svenska ljunghedar da dar vaxte laga buskar som paminde mig om ljung, inte jattelikt men som en blot motsvarighet tycker jag anda.
-
Efter nagra timmars vandring i uppforsbacke kom vi fram till en tunnel, som en grotta, dar vi dukade upp lunchen. Det hade regnat ett tag och tak over huvudet var tacksamt! Potatis, vitt brod med socker, rostad majs med socker, choklad, godis, brannvin och socker fyllde regnjackebordet. Jag, Maria, Lise och Sonja at daremot avocado- och tonfiskmacka och notter, gringas som vi ar.
-
Efter grottan vantade en valdigt halkig vandring uppat mot den nu inaktiva vulkanen Carihuairazo och vid dess kjol valde jag och Sonja att vila medan de andra fortsatte anda upp till toppen. Det hade varit sa tufft att kunna saga att man statt vid oppningen av en vulkan men jag klarade verkligen inte av det just da. De andra berattade dock att det var fantastiskt och en maktig kansla att sta dar, de kande sig som conquistadores. Jag tror dem.
-
"Nu ar det bara nerat hela vagen hem" sa Anibal sjalvsakert, gud vad skont tankte jag, och vi borjade halka nedfor berget. Den utsikten ar det vackraste jag sett, molnen skingrade sig och det snokladda berget visade sig statligt bakom ett annat berg med ett vattenfall. Forstummande vackert och maktigt! Vi kom ner till vattenfallet, det kalla, rena vattnet som forsar dar ar dricksvattnet i Chilco. Bredvid fallet fanns ett stort hal som stupade 12 meter nerat, det hade visst varit en guldgruva forut.
-
Resten av vandringen var lite att jamfora med ett helvete, faktiskt. Forst var det ett aventyr da vi fick planka oss under tva staket, men plotsligt gar Anibal upp i skogen som vaxer langs bergsvaggen. Nu skriver jag plotsligt i nutid men det gor ingenting. Han pekar pa marken, sager stig och gar. Vilken stig? Vi gar efter. Genom buskar, over stock och sten, uppfor i 90 grader minst, halkar, fryser, slar oss och far pinnar i ansiktet. Vi hade da redan gatt over en mil i tung terrang och var inte sa pigga pa den dar vilseledande turen i stortregn.
-
Skogen tar aldrig slut, sa kandes det, och Anibal hade verkligen inte koll pa laget, det var sa uppenbart. "Nerat hela vagen", javisst! Uppat lutade det! UPPAT! Jag och mina vita vanner beklagade oss tills vi inte ens orkade prata mer och bara tittade ner pa vara fotter, forvanade over att de fortfarande tog oss framat. Vi var tunga av regnvatten och hela kroppen varkte.
-
I tva evigheter gick vi, jag har minnesluckor. Nar jag slutligen fick syn pa den roda flakbilen ville jag bade grata, skratta och springa. Da hade vi gatt fel, vilse, utan mottagning pa mobilen och jag hade gett upp ett antal ganger. Pa denna plats som var sa fel var jag dock sa lycklig over livet och skrattade hejdlost nar Marias lillebror fick knappa upp min jacka for att mina hander var sa kalla att jag inte hade nagon kraft att dra ner dragkedjan.
"Sa, vad sager ni," sa PACAT, "skulle ni rekommendera denna tur till turister?"
-
Jo, jag skulle det utan tvekan. Ditvagen atminstone, det var helt fantastiskt vackert!!!
-
Vive Ecuador!
-
Tulda

Achachay, chévere

Hej fran kalla Chilco!

Det ar faktiskt en sak som alla vi traffar sager nar vi berattar att vi bor i Chilco - "ah, Chilco, achachay, muy frio!"
Achachay ar ett valanvant uttryck har, de sager det verkligen ofta, typ sju ganger per dag! Sa lite kichwa hor vi, de anvander aven ord som guagua och ñaña.

Forra veckan akte vi till Riobamba i en buss fullproppad med PACAT-medlemmar. Det var en intressant dag tyckte vi gringas, senare fick vi hora hur de andra varit missnojda men vi forstod inte varfor. Dagen borjade med ett besok pa ERPE's ekologiska butik dar de visade oss runt och berattade om verksamheten. I butiken fanns dels farskvaror som frukt och gronsaker och dels andra varor som müsli, choklad, snacks, marmelad, honung, te och notter. Dessutom en hel sektion med quinoaprodukter - kaffe, chokladpulver, mjol, pasta, kakor och choklad, tank vad mycket man kan gora av quinoa! Vi fragade hur det gick for butiken och de svarade att de har oppet tre dagar i veckan och varje dag kom ca 100 kunder dit, flest pa fredagar. Vi blev lite forvanade over att det gick sa bra och tankte att det nog inte hade varit lika latt att driva en san liten butik i Sverige.

Efter att vi handlat lite ekoproviant fortsatte utflykten till ERPE's ekologiska gard som lag vackert i en dal. Dar gick vi mest runt och lyssnade pa gardens historia, vad de odlade, hur de bevattnade och hur deras marknad sag ut. Efter ett litet knytkalas med mote, chochos, claudias, kex och rostad majs som gjorde oss matta lagom till lunchen borjade den varma promenaden upp for bergssluttningen till bussen. Med kippande andning, svettiga kroppar och tomma vattenflaskor satte vi oss i den torra bussluften. Alla var lika svettiga dock och stamningen var pa topp!

Nasta stopp var vid ett ekoturistcenter dar en fransman talade franska med spanska ord nar han berattade om projektet. Dit kom langvaga turister, enligt honom mestadels trettioariga europeer, for att uppleva indígenakulturen. PACAT har sjalva framtida turismplaner och fick en hel del tips dar, till exempel att det tar nagra ar innan verksamheten lonar sig och att man maste ha talamod. Ett annat roligt tips var att punktlighet ar a och o och vi horde flera "ooh" i publiken da punklighet inte ar nagot existerande har, men forklaringen som chockade manga var att turisterna ibland stod vid dorren FEM MINUTER innan avtalad tid! Shit! Efter motet och den forvanansvart goda chichan (har i bergen ar det annorlunda mot djungeln!) fick vi guidad tur till ett av deras projekt...Lamamuseet! Kandes innan ganska "lamt" men var visst otroligt intressant.


Igar! Gick vi vilse. Man tror inte det ar moljigt att tappa bort varandra i den lilla byn med en gata (max) men igar letade vi efter varandra halva eftermiddagen. Vi skulle ses i Tisaleo, ingen bestamd tid, och kopa tarta till grannpojken som fyllde 13 ar. Tulda vantade pa Maria tills hon blev rastlos och gick for att mota henne den kortare vagen, samtidigt som Maria gick den langre vagen och liftade ner med en bil. Maria ser Tulda och forsoker forgaves vinka och stoppa bilen. Istallet far hon springa fran Tisaleo men tanker att Tulda nog gatt hem sa hon liftar upp igen. Tulda kom samtidigt pa att Maria kanske tagit den andra vagen och vander tillbaka mot Tisaleo. Tulda gar runt i Tisaleo och fragar alla "har ni sett den andra gringan?" och Maria gor likadant samtidigt uppe i Chilco. Efter att ha sprungit och akt upp och ner mottes gringarna tillslut i en svettig och nastan uppgiven kram.

Nar man bor pa landet i Ecuador kan det ibland handa att man far vara med om bilrally med meddragna grisar. Ett sadant tillfalle var det idag nar vi skulle bege oss till kontoret. Vi skulle lamna av "kottet" (vad det nu var vet vi inte) till Marias mami Dolores som jobbade med skorden. Sa istallet for att lugnt parkera bilen vid vagkanten och ga den sista biten till Dolores sa korde vi plotsligt rally in pa den leriga akern. Det blev nastan som ett tv-spel eftersom man var tvungen att kora slalom mellan alla grisar som fanns dar. Nar vi hade stannat hordes grymtande under bilen och alla pratade om att vi hade kort pa en gris. Vi sag blodiga syner framfor oss och fragade om grisen skulle do, men alla bara skrattade och vi forstod att det bara var repet som hade fastnat. Vi hade slapat den stackars grisen (bamsegris) mer an 100 m! Lustig start pa dagen, ganska komisk.

Sen sist har vi ocksa hunnit med att besoka den rika sidan av Ecuador da vi blev hembjudna pa lunch till en lararinnas foraldrar. De var valdigt trevliga, hade varldens dromtradgard dar de odlade allt ekologiskt och var troende protestanter vilket vi forstod nar vi bad bordsbon. Denna familj hade gott om pengar vilket marktes pa bland annat den nya moderna bilen som spelade amerikansk musik och inte "carnaval", det stora huset fullt med soffor, mattor, valfyllda hyllor, prydnadssaker, spis och ugn, kylskap, badkar, porslinsservis, nyttig mat i lagom stora portioner, samt inte minst deras familjefabrik pa garden dar de tillverkar och trycker trojor och dar Marias bror Davíd jobbar. Stora kontraster.

En trevlig ung djungelman (som for ovrigt lagade maten!) vid namn Santiago var en god van till familjen som nar vi sa att vi holl pa med musik bjod med oss till kyrkan dar han ar ungdomsledare i musik. De firade alla hjartans dag i forskott med hjartballonger, kramar och presenter och stamningen var fin. Vi bidrog med svenska sanger som var mycket uppskattade. Det var roligt att vara med och Maria jamforde ungdomssamlingen med de svenska och det var haftigt att se hur lika de var varandra, de var bara pa olika sprak men handlade om precis samma sak och kanslan var densamma. Kristna protestanter i Ecuador ar precis likadana som i Sverige.

S(a)lut!


NYHETER!

Nu var det ett tag sedan vi skrev har pa bloggen och vi har hunnit vara med om mycket!

For en vecka sedan blev Tulda sjuk i feber och magproblem, liknande symptom som nastan hela Peruganget hade nar de anlande till Quito. Det var trakigt, men vilken tur att Maria medled i hennes sang en hel dag och att Tuldas mami kom in sent pa kvallen och utforde magi! Hon hade varit ute och letat upp ett speciellt blad som kallades "Lengua de vaca", kokat dem for att sedan kasta dem pa Tulda, badda henne med dem och lata de ligga kvar pa kroppen under natten. Nar Tulda sa att hon hade ont i ryggen gick mami ut och kom tillbaka med en bukett brannasslor som hon piskade henne med. Aj aj, men fint. Nu ar sjukan som bortblast!

Marias problem ar av annan sort. Hon har ett litet TV-problem. Att titta pa novelas pa kvallarna ar mycket populart bland Marias syskon, och kanske ar det darfor det ar sa populart att sova i Marias rum, synd bara att Maria inte uppskattar TV:n. Det ar namligen sa att varje natt har hon vaknat mitt i natten av att TV:n  ar pa med hogt ljud och att alla andra sover. Varje natt har hon fatt krangla sig ur sin sovsack for att stanga av skiten. Hon har dessutom bett otaliga ganger att de stanger av TV:n nar de tittat klart och forklarat sina sovproblem men inte har det blivit skillnad. Sa nu aker TV:n ut! Slut pa irritation.

Nagot vi markt den senaste veckan ar att tidsuppfattningen inte ar densamma som hemma och att uttrycket "passa tiden" inte existerar. Till exempel pa morgonen nar man sagt att man ska aka kl 8 och man star och vantar vid bilen, sa ser man chaufforen kliva in i duschen. Mycket intressant. Eller som igar nar vi skulle bli hamtade i Ambato av Marias bror Jorge och vi hade skickat ett sms att vi inte hade saldo och vilken tid vi skulle vara framme, efter att vi dessutom pratat i telefon med honom. Vi vantade en halvtimme utan pengar och mobil innan vi gick fram till ett harligt gang poliser och en toalettdam som lanade ut sin mobil till oss. Det blev en rolig upplevelse och alla var trevliga, det roligaste var dock att Jorge, nar han slutligen kom, glatt sa ja nar vi fragade om han fatt vart sms...Det var tidsuppfattningen.

Harom dagen fick vi flakskjuts upp fran Tisaleo (sjukt lyxigt, vi vet inte an hur man stannar en bil som alla andra gor (?) men denna stannade av sig sjalv) av en valdigt mysig familj. Nar vi hoppade av fick vi en varsin famn med plommon som de plockat och efter att vi pratat en stund bjod de hem oss till sig. Vi bestamde fredag. Fredagen kom, vi gick dit (trodde vi eftersom beskrivningen stamde och namnet stod pa dorren), ropade lite och ack sa osakra vi blev nar en frammande kvinna kom ut. Samtalet blev valdigt tafatt, nagon med exakt samma namn lag visst och sov. Vi bjod halvt in oss sjalva en annan dag, vi blev sa osakra for att kvinnan inte var samma kvinna, men vi ger det en chans till. Kanske har han tva fruar?

Vad galler organisationen sa blir det antligen lite organiserat! Woho! Pa onsdag borjar projektet att aka ut till byar och undersoka vad medlemsfamiljer i PACAT odlar/saljer/hur mycket mark de har etc. Det kanns skont med en plan och vi hoppas pa att fa se lite mer indígenakultur langs vagarna! Aven idag har pa kontoret har det varit mer uppstyrt med planificación och sysslor och det kanns skont med engagemang!






RAPUSO. Den sprang ovanfor Marias  brors huvud nar han sov. Som en riktig indiana jones dodade han den och hangde upp den. typisk vardagsbild har.



Tuldas familj pa faltet en arbetsdag. Vackert dar!




Vi besokte Baños i helgen tillsammans med Lise och Sonja! Ah vad vackert det var och ganska skont att komma bort lite fran den ganska skyddade vardagen tyckte Maria och Tulda tyckte det var ett roligt aventyr. Vi gjorde alla typiska saker; badade i varma kallor, at god pizza, vandrade de 674 trappstegen upp till fin utsikt, at glass och sov i MJUKA SANGAR!!! Vi kande oss som prinsessor nar vi vaknade pa sondagen. Baños var verkligen mysigt, helt skyddat i den lilla dalen mellan alla berg. Kandes lite som en sagovarld, med en massa turister ocksa. Vi aker nog dit fler ganger eftersom det ar sa nara! Har far ni en vacker bild pa tva skonheter och Baños.


Las profesoras

Klockan sju i morse traffade vi rektorn pa skolan har i Chilco de Esperanza. Han var glad, tjock, hade mustasch och var totalt jatteharlig! Han har stora visioner for oss i den skolan och hangde lapp nar vi nekade hans forslag pa att vi skulle vara dar ett halvar, fem dagar i veckan. Vi la upp en plan pa tva dagar i veckan med musik- och idrottslektioner samt engelska och bild lite da och da och det kanns skont att fa vardagen lite mer uppstrukturerad sa att man kan komma in i livet har lattare. Redan nu kanns allt mycket battre an i sondags da vi skrev senast, barnen var hur harliga som helst och gav oss positiv energi. Hela dagen idag hade vi gympalektioner till var forvaning, vi trodde bara att vi skulle planera med rektorn! Men vi improviserade med presentationalekar och "under hokens vingar kom" och andra lekar. Nar skoldagen var slut foljde barnen oss hem hand i hand.

harliga skolbarn

Puss och Hej!

Chilco de Esperanza

HEj!

Nu har vi anlant till Chilco de Esperanza, och bor numera hos vara familjer. Kanslorna ar blandade, men an sa lange har det ju bara gatt 1,5 dag sa vi vanjer oss snart vid allt nytt.

Vi bor valdigt enklt bada tva ett par 100 meter ifran varandra. Den storsta skillnaden ar val att Marias toalett ar en cementklump med ett hal i brevid grisen och Tuldas pyttelilla toalett ar pa taket!

Det ar fint, men ocksa mycket primitivt vilket gor att det kanns sa annorlunda. Utsikten ar helt AMAZING!!! Vi har aldrig sett nagot vackrare. Det ryker fran tungurahua.

I morgon borjar arbetet med organisationen och pa tisdag ska vi besoka skolan for att prata om var kommande musik/gymnastik/konst (eller computadora?) undervisning.

Ikvall ska vi kanske till Picaihua pa fiesta. Fast om jag och Tulda ska pa samma fest ar lite oklart, for min papa Annibal pratade om en fest men jag misstanker att det inte ar samma... Vi far se! Fast vi vill valdigt garna pa samma fest, for igar var Jag (Maria) tydligen pa ett brollop! De var lite kaos men intressant. Jag fattade inte ens att det var ett brollop forran idag, och da foll ju pusselbitarna pa plats om varfor de hade haft brollopsklader, hehe. Men det var kul att se nagon typisk tradition. Det var mycket mat, typ 5 olika ratter och alla var jattestora. Sedan marktes det att jag formodligen var den forsta gringan som nagonsin skadats dar for alla pratade bakom min rygg om mig och tittade med stora ogon. Sa dar fick jag sta, i vagen for alla, och le. En intressant forsta kvall i byn.

Nu har Marias broder vantat pa tok for lange i bilen, for att de inte tyckte att vi skulle ga hem, sa nu maste vi sluta.


Uppdaterar snart igen! Hasta Luego.

Tulda och Maria

La Sierra! Först ut på bloggen av bergen-paren är... *trumvirvel* ..... VI!



Tulda om Maria:


Maria Parfält.

Glad, social, nyfiken och snyggt klädd – det var nog mina första intryck av Maria när vi flyttade in i våra rum på Sörängen. De stämmer än, hon är väldigt glad, social och nyfiken av sig och har alltid fina klänningar och blusar i sin egna söta stil. (Jag finner bara ett undantag och det var när hon lånade mina kläder inför praktiken i Hattsjöhult…) Däremot har intrycken förstärkts och fått sällskap av flera bra och djupare intryck, som fanns under ytan.

 

Maria är vår sprudlande storstadstjej med det ljusa självfallande håret, de ovanligt röda läpparna, de snälla blå ögonen som hon alltid petar lite extra i när hon grejar med linserna och framför allt det stora hjärtat där så många ryms. Hon bryr sig väldigt mycket om sin familj och sina vänner, det märks tydligt både när hon berättar om dem och när man tittar på väggarna i hennes rum som är prydda med foton på nära och kära. Det märks även på hennes förmåga att lyssna och umgås med folk.

 

Maria är väldigt lätt att umgås med och hon har så många vänner att hon fick schemalägga sitt höstlov för att hinna träffa alla hon ville. Dessutom skulle hon ju hinna vara med sin mamma och storasyster och jobba på teatern där hon då och då säljer tilltugg eller står i garderoben. Hon hann allt och jag tänkte att det kanske var tack vare att hon pratar så fort. Hon kan verkligen prata fort – jag skulle vricka tungan bara av att försöka. Det roligaste är när hon pratar med hela kroppen vilket hon gör när hon är extra entusiastisk över vad hon säger. Då guppar axlarna i takt med orden och huvudet vickas lite på till höger och vänster.

 

Maria använder ibland fler ord än hon behöver, vilket är väldigt roligt. ”Alltså, jag var verkligen i Borås en gång, och där...” När hon är uppe i varv och berättar något hon är sådär extra entusiastisk över kan hon också slänga in lite repliker till sig själv där hon kommenterar vad hon just sa, men det går så fort att man knappt reflekterar över det. Trots ett högt tempo både vad gäller snacket och stegen när hon går så är Maria en väldigt lugn och harmonisk tjej. Hon tar det alltid lugnt när hon äter och hon älskar att höstmysa.

 

När jag under den första veckan på Sörängen fick reda på att hon gått musiklinjen på gymnasiet, har en helt fantastisk sångröst och dessutom känsla för stämmor ville jag hoppa högt av glädje! Jag som älskar stämsång, nu kan ju jag och Maria gå och sjunga hela dagarna! Tänkte jag, vilket vi i princip gör också. Det är så kul, för vi lyckas alltid hoppa över till en likadan stämma exakt samtidigt, som om vi läste varandras tankar.

 

Maria sjunger med en helt egen nisch och när vi tillsammans leder Sörängens kör visar sig pedagogiska kvaliteter. Hon har tidigare varit ledare för en del barnkörer och själv sjungit hela sitt liv. Dansa kan hon också och hon har hittills haft en framgångsrik karriär både vad gäller musikaler, tv, teatrar, radioprogram, skivinspelningar, konserter och hör och häpna – hon har turnerat med Tommy Körberg och Carola! Den meritlistan skulle man haft!

 

Något mer Maria gjort mig imponerad på är en otroligt skicklig övertalningsförmåga. Hon smyger in sina argument så man knappt märker dem, hon låter aldrig särskilt bestämd, säger aldrig ”snääälla” och mutar aldrig. Ändå lyckas hon få som hon vill och då blir hon så nöjd att man med glädje unnar henne den vinsten.

 

Småkuriosa om Maria:

  • Hon dansar verkligen bra
  • Hon går på tantgympa nästan varje måndag och torsdag
  • Hon har just lärt sig cykla vingelfritt!
  • Hon gillar frysta lingon
  • Hon har fräschaste inredningen på Granängen
  • Hon har varit nästan överallt, för hennes föräldrar jobbar på SAS
  • Hennes högsta dröm är att hela livet plötsligt blev en musikal som alla var med i
  • Hon är lik Veronica Maggio och så fort jag hör en Maggiolåt ser jag Maria

Att spendera två månader uppe i Ecuadors berg tillsammans med Maria känns både roligt och tryggt. Jag ser fram emot att få lära känna henne på riktigt och dela upplevelserna av ett annorlunda liv på andra sidan Jorden med henne. Förhoppningsvis ska jag både få skratta, gråta, fota, upptäcka, sjunga, se och arbeta med denna fina tjej. Jag tror på Maria och mig, vi kompletterar varandra väldigt bra och blir ett bra team!



Maria om Tulda:

Tilde?  Ah Tilda? Va, sa du Hulda?

 

Nej, hon heter faktiskt Tulda. Ett ovanligt namn som passar en unik tjej. Det är inte många som har hört namnet Tulda, och framförallt har många svårt att uttala det, till exempel vår spansklärare.

 

Mitt första intryck av Tulda , förutom svårigheten att uttala hennes namn rätt,  var att här har vi en rättfram, hurtig tjej! Hon är alltid först på frukosten, alltid redo att komma igång med något och jag tror inte hon kan sitta still längre än fikarasten. Tulda och jag bondade första gången över vårt gemensamma intresse för musik. Tulda har nämligen gått musiklinje på gymnasiet där hon spelade piano. Vad hon inte sa till mig den första gången var att hon är en helt fantastisk pianospelare och har en minst lika grym röst. Genom musiken fann hon en djup rotad plats i mitt hjärta som bara växer och växer.

 

Tulda är ansvarsfull, kanske är det för att hon är storasyster i en stor familj. Hon är inte heller rädd av sig, om man bortser från skräckfilmer och vaccinationssprutor, vilket hon bevisade när hon reste runt tillsammans med en kompis i Thailand förra hösten. Hon är inte heller rädd för att ta sig an stora nya projekt, till exempel anordnade hon en välgörenhetsgala för offren på Haiti.  Det kallar jag ambitiöst.

 

Jag tror Tulda är en person som lever efter mottot; tänk stort, lev större. Eller snarare tänk stort, ge större, för Tulda gillar att ge till andra. Hon är bland de mest omtänksamma jag har träffat. Ett vardagligt exempel på det är att hon alltid har koll på vilka som inte har kommit till frukosten på mornarna och så gör hon mackor och tar kaffe till dem innan frukosten plockas bort. När vi pratar om mat och Tulda så ska ni veta att hon är allergisk mot kött, för hon är uppvuxen vegetarian. Så en av de största farhågorna Tulda har inför Ecuador är förmodligen hur hon ska undvika att äta marsvin.

 

Anteckningsboken, där Tulda gillar skissa och måla i, har hon som motto att alltid ha med sig i väskan. Då kan hon ta upp den ofta och vart hon än är, och så kan hon måla jättemycket och bli skitbra på det. Så sa Tulda själv när hon mycket engagerat pratade om sin nyinköpta anteckningbok.

 

Tulda är en sådan människa som man inte kan sluta tycka om. Hon har för det första ett fint leende, sen gör hon vem som helst glad. Hennes skratt är härligt och när hon får en riktigt bra idé, vilket händer var och varannan sekund, så gör hon små härliga utrop. Det är svårt att förklara hur de låter, jag kan endast rekommendera att ni lyssnar efter dem om ni träffar Tulda.

 

Hon är helt galet kreativ. Förutom att hon aldrig får idétorka så visar hon en brinnande entusiasm för varenda liten ny tanke som väcks. Det är kul att höra Tulda tala högt om sina idéer, framförallt när hon spinner vidare så att man känner att det börjar likna en saga.

 

Den senaste pinsamma incidenten Tulda varit med om var när hon blev bustad av damen i bussbiljettkassan med att köpa en ungdomsbiljett, trots att hon inte längre räknas som ungdom. Varför Tulda blev påkommen var för att hon råkade försäga sig vid frågan om hennes ålder. Hon fick då den uppriktiga frågan ”varför ljuger du?”  Som svar bad Tulda om ursäkt tusen gånger, och sen dess har hon inte gjort något olagligt. Hon blev så skärrad av incidenten att hon nu inte ens skulle våga sig på att försöka ta två extra bananer från matsalen.

 

 

Småkuriosa om Tulda;

  • Hennes konst har influenser av Sydamerika
  • Hon dansar sjukt bra bugg och salsa
  • Förra året hade hon långt hår, nu har hon kort, fast det är fortfarande lika krulligt
  • Tuldas favorit tv-program är ”bonde söker fru”. Det är också det enda tv-programet Tulda tittar på
  • Hon är mycket atletisk
  • Hon är duktig på att spela teater
  • Hennes kända motsvarighet är Drew Barrymore, verkligen sjukt lika
  • Hon är också en skicklig gitarrspelare och gör sina egna låtar till och från

Tulda är rolig. Hon får mig ofta att skratta. Hon är också sprallig, så jag ser fram emot vår tid i bergen, när vi kan vara spralliga och skratta ännu mer tillsammans. Det känns tryggt att åka med denna person ni just fått beskriven för er- den leende omtänksamma och modiga tjejen från Halland.


Några snabba:

 

MARIA

TULDA

 

Kaffe eller te

Kaffe

Te

Morgon- eller kvällsmänniska

Kvällsmänniska

Morgonmänniska

Höst eller vår

Vår

Vår

Gaffel eller sked

Gaffel

Sked

Gröt eller yoghurt

Yoghurt

Gröt

Bok eller film

Film

Film







 


RSS 2.0