Idag ar sista dagen med familjerna. Sista dagen Chilco. Det ar med blandade kanslor som man packar vaskan idag. Vilken harlig period pa tva manader det har varit med nya upplevelser, nya kompisar och en ny familj. Trakigt att lamna den vardag som man precis har vant sig vid, fast det ska bli kul att fa utforska andra delar av Ecuador och komma bort fran kylan lite.

Igar hade vi ocksa varldens basta dag med forst ett jattefint hejda i skolan dar vi gjorde en konsert med alla barnen infopr lararna. Klass fyra och fem hade dessutom malat teckningar och skrivit saker som "Mary, du kommer alltid finnas i mitt hjarta. Jag hoppas resan till sverige gar bra och att du atervander snart. Gud valsigne dig, din van Pamela". Vilka fina barn! Men de tror att jag stavar mitt namn som Mary, och uttalas mari.
Lararna hade ocksa en liten overraskning, de hade namligen lagat finlunch som vi sa gott at av. Vi fick varsin present av dem ocksa for att minnas Ecuador.

Efter den fina avslutningen i skolan skyndade vi oss ivag till avslutningen med PACAT. Vi akte till en gard med hastar och satt pa grasmattan och pratade om praktiken innan v fick fina certifikat. Sen at vi en grillmiddag utomhus, kandes som svensk sommar, och hade fotografering. Det belv aven lite dans, lite sta pa hander och lite rom. Innan vi skulle ga skulle det fotas annu mer med de fyra svenskarna. TACK till PACAToch till medlemmarna ur PACAT som ordnade festen. Det var verkligen fint. Jag kommer sakna er.

Jag ska inte sitta langre vid datorn i Tisaleo utan ga hem och fira min mami Dolores som fyller ar idag. Sista dagen ska firas i hennes ara med kladdkaka och allt.
Ikvall ska det firas, kanske gratas en skvatt och atas finmiddag.
Hejda Chilco, hejda familjen och hejda bloggen.

/Maria

Vad daliga vi varit pa att blogga, men i borjan tankte vi att "sen, senare, da har vi saker att skriva om!" och nu kanns det inte som man vill lagga ner vardefull tid pa att hanga pa internetcafet. Men nu ska vi skriva snabbt i alla fall, for vi har genomfort en liten workshop i genus.

Meningen var att det bara skulle komma kvinnor, inte var idé dock men organisationen hade redan en befintlig kvinnogrupp den dagen som skulle prata om mattraditioner sa vi slog ihop det. Det kom dock aven tva man och vart forberedda program med ganska oblyga fragor var inte direkt riktade till dem. Men vi korde som planerat och stallde fragor som "ar det accepterat att mannen kommer hem stupfulla?" och "vad skulle handa om du som kvinna kom hem lika full?". Svaren blev att det ar accepterat att mannen super medan kvinnorna aldrig skulle fa for sig att gora det. De kande ansvar for barnen och sa att barnen skulle fragat "mamma, var har du varit, varfor drack du?".

Vi pratade ganska mycket om alkoholsituationen, mycket for att vi sett hur det ser ut i var by. Dar ramlar far in lite vilken kvall som helst och ingen tycker det ar konstigt. Vi fragade Marias mamma Dolores vad som skulle handa om det en gang var hon som kom hem full och hon utbrast bara "maaaadresita!". Kvinnorna generellt uttryckte att de inte tyckte om hur mannen kom hem fulla, men i ovrigt var de ganska blyga med sina asikter.

Pa manga fragor svarade de ganska "korrekt", tex att bade kvinnor och man lagar mat. Kanske ar det bara i var by det ar en kvinnosyssla i hogsta grad, da mannen sager "mujer" och menar att hon ska lamna sin mat for att fylla pa hans tallrik, men det kanns lite svart att tro att det inte ar sa i fler byar.

Korrekta svar blev det alltsa en del utav, kanske for att tva man var narvarande, manga fragor var ju riktade mot machochismen. Fast de var anda oppna och trevliga och workshopen gav atminstone oss valdigt mycket. Vi diskuterade om jamstalldhetssituationen har i Ecuador jamfort med i Sverige och det kandes anda som att den var ganska lik nar vi pratade. Det vi sett har ar dock ganska annorlunda och inte alls sa jamstallt i hemmet som de garna sa att det var. Vi har dock olika synsatt eftersom vi kommer fran olika kulturer och fran vart perspektiv ar kvinnan i Ecuador underlagsen medan de sjalva inte ser det pa det sattet.

Ganget var redan uppvarmt nar vi tog over, Isidro, var handledare, hade namligen forberett en jattebra ovning i genus som satte igang tankeverksamheten. Han hade malat tva likadana kroppar men skrivit "kvinna" resp. "man" och forsta uppgiften var att mala en varsin sak pa varje docka som skulle identifiera konen. Klader, kroppsdelar, kosmetika, allt som ar kvinnligt/manligt. Det var en rolig och givande uppgift som inkluderade alla. Vagen fran likkonade till typiska kvinnor och man var rolig att folja. Mannen fick mustasch, byxor och en olflaska medan kvinnan fick smink, kjol och handvaska. Nasta steg var att klistra fast olika yrken dar de passade in. Det hamnade nagra fler pa mannen an kvinnan, samt nagra mittemellan. Isidro namnde att yrkena gar mot mitten, att de forr var mer manscentrerade och det ar kul att se hur det forandras.

Isidro var dessutom den person som hade vettigast asikter av de narvarande, han har fotterna pa jorden, forstar problemen och vikten av ett jamstallt samhalle.

Bra jobbat Tulda och Maria och tack Isidro for stottningen,
snart ar hela varlden jamstalld ;)

Veckan som gatt i korta drag: brollop i Ahuano (Tena), grasdans i Quito, vandring i djupaste djungel, Fenocin-mote i Coca, Bymote i Turupunta.

Veckan som gatt i lite langre drag: Ibland gar jag hemma i Turupunta och myser. Vad skont det ar att vi genomlevde det dar dansupptradandet, tanker jag da - grymt kul att ha varit med om, men skont att det ar over...att jag slipper kla pa mig gras infor folk igen. Ja, ungefar pa det sattet har jag gatt omring och myst. Sa en onsdagskvall bullrade Edison in genom porten till Turupunta. "Vi ska dansa i Quito. Vi har fatt en forfragan fran Fenocin" hasplade han ur sig, och sa var det fardigmyst for min del. Mangofagelns hem skulle kapsla in mina brost annu en gang, och det var liksom bara att acceptera.

Men innan plagodansen var det dags for brollop. Tillsammans med delar av familjen packade vi vara kladtrasor och for den nastan 4 timmar langa resan till Tena. Darifran ytterligare buss och sa en natt liten kanotfard over floden - sa var vi framme i Ahuano  dar brollopsforberedelserna redan var i full gang. Vi fick oss ett par danser, olglas och en brannande Aguardiente innan somnen tog overhand. Dagen efter var det dags for The Real Deal - brollopsdagen, karlekens hogtid...och alkoholets hogtid. Jag har aldrig forr skadat en tillstallning som denna: brudgummens familj var festarrangor och hade tillrett inte mindre an 90 hons dagen till ara. Efter att ha atit oss till koma presenterade brudens familj brollopsgavorna - kylskap, spis, sang, byra. Sa, borjade det dra ihop sig till festlighet och brudgummens familj portionerade ut gavor till brudens familj: olbackar, spritflaskor, tonfiskburkar, cigaretter och fan och hans moster. Och lika fort som drickat kom in, skulle det ut igen - folk bjod som galna runt oss. Olet sveptes och dansen blev allt vildare. Och smulan rund under foten somnade man gott pa tragolvet nar natten lagt sig over Ahuano.

Hemfard till Turupunta. Packa om vaskan och bege sig mot Quito. Ett tappert gang pa 13 personer forsokte somna bland actionfilmer och poliskontroller mellan Coca och Quito. Val framme provdansade vi lange pa Fenocinskontor innan vi begav oss till ´motet for en interkulturell demokrati´. Dar vantade vi i oandlighet innan vi kladde i oss vart gras och dansade hej vilt for den lilla skara manniskor som orkat vara kvar till dagens slut.

Ny tapper bussfard hem till en regnig djungel for att genomlida tva timmars skakig rancherafard. Med skavande bakdelar kom vi fram till Corinas syster. Pa eftermiddagen gav vi oss av- Corina, systern Gladys och hennes man Wilson, tva barn, tre hundar och tva gringos- pa den timmes langa vandringen till deras finca. Uppodlad mark forbyttes mot djungel och da djungeln oppnades upp i en solbelyst glanta var vi framme. Ett valbehovligt dopp i floden och sen satt man sa tillfreds som man kan bli inne i huset  - med blickarna fasta pa stjarnhimlen medan elden sprakade och soppan kokade over den.

Vi vaknade pa morgonen med vark i kroppen efter tva natters bussakande och den tredje natten spenderad pa tragolv. Men varen flog ut fran kroppen i samma veva man satte sig upp och insag att man darifran blickade ut over Amazonas. "At det hallet finns inga hus, och inga gardar. Det ar bara djungel" fick vi hora nar vi gav oss av for att, efter 6 veckor i El Oriente, antligen tranga in i den riktiga djungeln. Wilson smog varldsvan och knapptyst fram utustad med gevar och machete. Efter snubblade vi med varsin  vattenflaska som enda vapen. Men Wilson var den perfekta guiden - rojde vag, hogg grenar till broar over vattendragen och nar jag med hjartat i halsgropen tvingades Dirty-Dancing-balansera pa en stock over floden, var han genast dar och assisterade med vandringsstav. Han pekade och berattade - Ahhhhhhh, . Ah Sííííííí  svarade vi med stora ogon. Vi sag inga djur den vandringen, men eftersom jag misstanker att hela Amazonas kunde hora svenskarna bulldozra sig fram, var det kanske inte sa konstigt.

Fredagen tog vi oss direkt till Coca for Fenocin-mote med sjalvaste Luis Andrango,  och lordagen pratade vi miljo i Turupunta. Intensiv men himla fin vecka. Nu vantar besok i finca hos andra Luis (alltsa, den som inte kissade pa min vaska den forsta helgen) och vattenfallsbad, kulturintervjuer, ansokan om sophantering, och besok pa oljebolag och en hejdundrande midsommarfest. Allt pa en vecka y media. Det drar ihop sig!

I tisdags vaknade jag, kande mig hyfsat valmaende efter nagra dagars solstingssymptom (bortsett fran det var helgens kustbesok fantastiskt!) och bestamde mig for att folja med pa vad som verkade bli arets vandring. Jag hade langtat efter det sa lange och nu skulle kompanjonerna pa PACAT vandra upp till det snokladda berget som man vid klart vader ser fran mitt hus. Jag pratade med en nagot besviken rektor pa skolan och forklarade att vi inte kunde ha lektioner den dagen och sen motte jag alla de andra hemma hos Maria. Med stovlar eller vandringskangor, varma klader och av mat och kameror tunga vaskor, satte vi oss i flakbilen som tog oss den forsta biten upp for sluttningen.