så känner i alla fall jag och jag tror att majoriteten av oss praktikanter håller med, 5 månader har gått fort! Nu fattas lite mer än en vecka i Ecuador och det gäller att utnyttja dagarna på absolut bästa sätt.

Tänkte berätta lite kort vad vi i Chucaple har sysselsatt oss med senaste tiden:
-vår artikel om Afrikansk oljepalm
-vi har deltagit i mingor (kollektivt arbete i byn)
-hållt i workshops om miljö, sexualkunskap och genus
-besökt borgmästaren i Esmeraldas stad
-rensat ogräs i organisationens trädgård
-firat min födelsedag!
-varit på vandring i bergen kring byn
-haft lektioner i datakunskap för organisationsmedlemmar

Just nu har vi i Chucaple lite semester och jag har tagit mig ner på kusten för att ta farväl av goa vänner. På söndag när jag är hemma på "Chucapleñsk-mark" igen fortsätter förberedelserna för slutmötet som ska hållas hos oss i Chucaple. Då samlas alla 10 praktikanter med handledare och representanter från Latinamerikagrupperna och FENOCIN för att under 2 dagar utvärdera våra 5 månader i Ecuador, men också för att prata om framtiden och vårt fortsatta arbete med Folkbildningsarbetet i Sverige när vi kommit hem.

Vi ses snart!
Stor kram Sandrita

"Ligger i sängen med 39 i feber sista lediga lördagen innan jag lämnar min by. Resten av gänget har dragit in till Sacha för att slå klackarna i taket ihop en sista gång. Behöver kanske inte påpeka att det känns bittert.

Min by. Loma del Tigre. Nästan det häftigaste med denna praktik i Ecuador är ar det känns så himla normalt att vara här. Att vara del av det som egentligen är så onormalt för mig. Det är inget jag filosoferar i varje dag… bara när det är två veckor tills jag ska hem och har för mycket tid att göra ingenting i min säng.

Att vara del av en familj med 9 barn känns normalt. Vi bor i ett hus utan privatliv. Jag har iofs ett eget rum, men alla hör vad alla gör och det händer att mina småsyskon tjuvkikar in mellan gliporna i väggplankorna för att se vad jag har för mig. Vi hänger i köket tillsammans på kvällarna och konverserar och ibland spelar lite kort eller fia med knuff. När jag tänker på att jag bara har en endaste storebror där hemma undrar jag om jag inte kommer känna mig lite ensam när jag kommer hem.

Vattnet har inte fungerat de senaste två veckorna så jag går och badar i bäcken tillsammans med kvinnorna som tvättar sina familjers kläder där. För övrigt känns det mest som att jag badar för att det är så varmt, inte för att bli ren, för smutsig blir man ändå på fem minuter igen. Den enda spegel jag levt med de senaste knappa fem månaderna är en liten skev sak på högst 1x 0,5 dm.

Oftast fungerar inte heller elen under dagarna. Den brukar gå sådär runt 8 på morgonen och sedan komma tillbaka på eftermiddagen. Tänk vilket kaos det skulle bli i Sverige. Här rycker jag, tillsammans med resten av befolkningen, på axlarna och gör något annat.  Eftersom elen brukar fungera på natten slås vanligtvis radion på i grannhuset ca kl. 4 på morgonen. På hög volym. Vaknar även ibland av ett en fladdermus flyger omkring i mitt rum och har fräckheten att kissa på mig. Eller att någon rör mycket på sig i sömnen någon annanstans i huset. Då gungar det nämligen och knakar lite. Men man somnar om.

Det där med stress har jag glömt bort hur det känns. Har lärt mig den Ecuadorianska klockan och därmed har man aldrig bråttom. Frågar man när nästa buss går är svaret alltid ”Ya mismo”, nu med en gång  - vilket kan betyda allt från 5 minuter til 2 timmar. Har det sagts att ett möte ska börja kl 8, är inte en enda där innan 8.30 och det börjar oftast inte förrän 10. Försökte beskriva begreppet ”Gå in i Väggen” och ”att bränna ut sig” för min syster för ett tag sedan… fick känslan att hon ändå aldrig riktigt förstod.

Jo, det är lustigt hur lätt det är att anpassa sig och lära sig uppskatta något så annorlunda. Visst ska bli skönt att komma hem till familj och vänner, lite struktur, punktlighet, effektivitet, god varierad mat och privatliv men antagligen också väldigt omtumlande. Det är lätt att säga att man har mer än man behöver där hemma men faktum är att jag här på riktigt kommit till insikt i vilket överflöd vi lever i. För här i La loma del Tigre finns faktiskt allt du behöver..."

//Anna i Lördags 13/3-10

Fredagen den 5 mars började vi dagen med att àka och storhandla i Quininde inför ungdomsutbytet nummer 2. Chucaple - Cotacachi. Storhandla här i Ecuador är inte direkt som i sverige, att man tar bilen till ICA MAXI och kör runt med kundvagnen och gàr där och strosar och har det bra och sedan kör hem med bilen. Nej denna shopping turen va inte kul. Vi tog givetvis bussen och sprang sedan runt fràn affär till affär och letade efter det vi skulle ha. Grönsaksmarknaden, fiskmarknaden, äggkubben osv. Och allt detta fick vi springa runt och bära pà. Inte lite mat heller. vattenmeloner, potatis, fisk, ris, 60 ägg och mycket mycket mer. Och sen pà bussen med allt detta, fanns ju sällan sittplatser heller. Sa vi fick stà där och balansera med vàra 60 ägg. Men vi klarade det ända ganska bra!

Nästa äventyr när vi kom hem blev att àka och hämta coccos hos en bekant till Sandras familj. Vi àkte ett bra tag med bil pà en otroligt lerig väg tills vi kom fram till denna lilla gàrden med coccos. Där tittade vi pà hur en man klättrade upp i en palm för att ta ner ca 25 coccos nötter. Det tog ett bra tag for oss att ta oss hem sedan och det hade blivit mörkt och vi hade en hel del kvar att göra innan vàra kära vänner fràn bergen skulle anlända. De skulle komma till Chucaple vid 11-12 tiden.

När vi var strax utanför Chucaple sà märker vi att strömmen har gàtt (för ca 4 gàngen pà raken den veckan) Det var kolsvart och det var bilkö. Bilarna stod alldeles stilla, sà vi började undra om det hänt en bilolycka. Sandras "pappa" som ar polis körde lätt före i kön, när vi kom fram till byns kärna ser vi hur det brinner och folk star skrikandes och gastandes pà gatan. Jag fàr en klump i magen för jag tror att det hänt en olycka. Jag springer ut ur bilen och tar tag i första bästa människa och fràgar vad som hänt. Vägblokad skriker han! Chucaple har gjort en vägblokad som strejk for att strömmen har gàtt sà mànga kvällar i rad nu. Mitt pà gatan hade man tänt brasor och lagt stockar sa bilarna inte kunde komma fram. Nästan hela byn stod pa vägen och skrek och sjöng om ett enat Chucaple. Ett folk som kämpar tillsammans! Flera poliser kom självklart till platsen. Men de gjorde inte sà mycket mer än att stà och gnälla lite med folket i byn. Efter nàgon timme kom strömmen tillbaka och jag, sandra och clemens satte igàng att laga pastasallad till vàrat besök.

Vid midnatt var vi helt klara med förberedelserna och vi stod bara och väntade pà att dom skulle komma. Men det tog sin lilla tid. Vi fick senare ett samtal om att det hänt en olycka strax utanfor Chucaple, självklart blev vi oroliga över att det var dom. Men som tur var va det inte det. Dom kom fram tillslut vid halv 2 tiden pa natten, dà fick dom snabbt mat och vi följde dom till respektive hus för att fà lite sömn.

Vi drog igàng pà lördagsmorgonen med diskussioner kring likheter och olikheter mellan kusten och bergen. Pà eftermiddagen pratade vi om miljö. Tyvärr sà regnade det i stort sett hela dagen och deras planerade fisketur fick ställas in.

 

Pà kvällen blev det dags for "noche cultural" där ungdommarna fràn kusten och bergen skulle dansa deras traditionella danser. Mànga fran byn kom självklart för att kolla pà. Men sen sà ville alla fortsatta att dansa, sà vi gick vidare till stans discotek, vilket var väldigt uppskattat!

Pà söndagen började vi redan klockan 7 med frukost eftersom vàra kära ungdommar fran Cotacachi var tvungna att àka iväg vid 12. Temana den dagen var genus och sexualkunskap. Dessa ämnen va väldigt uppskattade och jag tycker att det gick bra. Sexualkunskapen var även sà uppskattad sà vi ska ha den igen for vàr ungdomsgrupp här i Chucaple.

 

Dagen avslutades med en god typisk Esmaraldensk lunch som vàr duktiga kökspersonal gjort. Strax efter 12 sà kom en buss och tog dom tillbaka till bergen. Och där stod vi kvar nöjda och glada för att börja städa och göra iordning.

Jag ligger på rygg med särade ben på sjukhusets kalla stengolv och tio kvinnor iförda traditionell  klädsel betraktar nyfiket vad som pågår mellan mina ben.

Jag är försökspatient i en workshop om hur en förlossning går till som äger rum på Cotacachis sjukmottagning. Deltagare är kvinnor som är med i nätverket PARTERAS UNORCAC för kunniga inom traditionell barnafödsel. Syftet med workshopen är att utbilda om hur födande av barn går till på sjukhus samt ge ökad kunskap om omständigheterna kring en  förlossning. Också en möjlighet för kvinnorna att jämföra erfarenheter och komplettera varandras kännedom.

- När magen drar ihop sig tre gånger i minuten är värkarna tillräckligt regelbundna för att kvinnan ska vara redo att föda, berättar barnmorskan Anita Morán och visar med händerna på min mage.  Hon är ledare för dagens workshop tillsammans med Christina Lema som är utbildad sjuksköterska med erfarenhet av traditionell barnafödsel. Christina Lema förklarar på kichwa och svarar på frågor. Kvinnorna lyssnar intresserat. Ett fåtal antecknar, andra ammar,  flera broderar eller sysslar med annan form av hantverk. Majoriteten av deltagarna har inte gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. För att vara del av nätverket ställs inga krav på en högre utbildning. I stället värderas egenskaperna ansvar, ödmjukhet och erfarenhet högt samt att man har högt anseende i byn.

För att bli medlem i nätverket krävs det att man attenderat minst fem födslar samt att man kan kichwa, språket som talas i byn. Kvinnorna arbetar på volontär basis och har ingen rätt att kräva pengar för sitt arbete. Däremot är det vanligt att patienter betalar med frön eller andra typer av grödor.

– Hårskyddet och handskarna är viktiga för att undvika överföring av bakterier och upphov till infektioner hos patienten, förklarar Anita Morán och fortsätter med att gå igenom de olika verktygen som används vid förlossningar på sjukhuset. Hon tar upp två trubbiga saxar och berättar hur man avlägsnar navelsträngen från barnet. – Efter födseln låter vi barnet ligga på en steril duk på mammans mage. Barnet får utgöras av en ihoprullad tygbit som demonstrativt läggs nedanför mitt bröst. Anita Morán fortsätter prata om vikten av renlighet både under och efter förlossningen. Anita Morán och Christina Lema berättar att om kvinnan läckt mycket vätska eller blod eller om barnet har huvudet uppåtvänt är det viktigt att hon snabbt kommer till ett sjukhus. – Vid dessa omständigheter är det farligt för både kvinnan och barnet om de inte snabbt befinner sig på sjukhus, säger Christina Lema. Kvinnorna nickar men menar på att det finns situationer då inte sjukvården räcker till. En kvinna berättar om en havande kvinna med värkar som blev hemskickad av sjukhuspersonalen och därför födde sitt barn på vägen hem. Anita Morán säger att läkaren i den situationen måste ha gjort en felbedömning men att de enligt regel inte fick ta emot kvinnor som ej är öppnade mer än fem centimeter. Det blir ett problem då kvinnan i fråga bor långt bort och därför inte hinner tillbaka till sjukhuset i tid. Anita Morán säger att det därför är viktigt att informera läkare då patienten bor i en by långt bort så att de har möjlighet att vänta på sjukhuset eller i närheten av sjukhuset. Kvinnorna diskuterar andra problem som att vissa kvinnor endast kommer när det är dags att föda och inte har gjort någon form av kontroll under graviditeten. De talar om hur viktigt det är med uppföljning av graviditeten för att ha kunskap om barnet innan och kunna förhindra eventuella komplikationer. En vacker kvinna med lika många rynkor som pärlband runt hennes hals frågar varför barnet ibland föds med deformerat huvud. Anita Morán svarar att det beror på att man drivit på värkarna för tidigt och att kvinnan inte varit tillräckligt öppen.

Till skillnad från i Sverige där det är vanligt att kvinnor väljer att föda på sjukhus föredrar många kvinnor i Ecuador att föda hemma. Sjukhusrummen anses kalla och opersonliga och ofta får inte mannen delta vid förlossningar på sjukhus. Historien har också en betydelse då ursprungsfolk länge blivit diskriminerade av olika typer av myndigheter däribland sjukhusen.   
Därför har det växt fram en stor misstro gentemot läkare och annan sjukhuspersonal.
Man har försökt förändra detta till det bättre dels med ett förlossningsrum speciellt anpassat för ursprungskvinnor där de har möjlighet att föda på traditionellt sätt med mannen närvarande. PARTERAS nätverket är ett samarbete mellan urspungsfolksorganisationen UNORCAC och Röda korset som arbetar med ett projekt för att förbättra livsvillkoren för den andinska befolkningen. Nätverket av traditionella barnmorskor i Cotacachi utgör ett viktigt komplement till sjukhusen och de kvinnor som fortfarande inte känner tillit till sjukvården. En möjlighet för dem att föda hemma med hjälp av någon de känner som talar det egna språket och har stor kunskap och erfarenhet av barnafödsel.

I många delar av världen är det fortfarande vanligt med spädbarnsdöd eller att modern dör av komplikationer vid födseln. Ett allvarligt problem som måste få en lösning.  I regionen Cotacachi är det idag ovanligt med att kvinnor dör i barnasäng något man säkerligen kan tacka nätverket för. Möjligen ett exempel människor på andra platser i världen kan följa.

Workshopen avslutas med att deltagarna har möjlighet att prova på plasthandskar och sjukhusklädsel. Imorgon hålls ytterligare en workshop för blivande barnmorskor i traditionell barnafödsel.
Jag är fri att lämna min något obekväma position på golvet men jag känner att som havande kvinna har jag befunnit mig i trygga händer.