Eftermiddagssolens sista värmande strålar böjer sig sakta för den Andinska bergstoppen. Från köket brusar Latinska rytmer högt i takt med Miriams sång ”que yo quiero solo daarte amooor”.

Rök tränger sig in genom dörrspringan. Kvackande gäss, bräkande får och vår svanslösa katt drar längs husknuten. Jag hör hur Mami Lucha envist schasar iväg dem från eldstaden.

Klockan närmar sig sex och jag plockar rutinmässigt fram ficklampan.

-Ya se fue la luz! Skriker lillasyster Roxana bedrövat när den nakna glödlampan slocknar och mörkret tjocknar omkring oss.

Hon knackar försiktigt på min dörr och kastar sig våldsamt om halsen på mig, kryper upp i mitt knä och ger mig sina dagliga kärleksförklaringar. Sedan greppar 8-åringen min hand och leder mig ut till köket utan kylskåp där middagens ris väntar.

Jag makar lite på hönan som ligger vid mina fötter, skrattar åt Miriam som vant rör sina höfter till musiken och svarar Mami Lucha att hennes dotter har haft en bra dag.

Det har knappt gått en vecka av mina fem månader i indianbyn Tambopamba som vilar på en av Ecuadors bergstoppar. Min spanska är knackig och jag är ensam utlänning i byn.

När jag nu åter är på svensk mark får jag ofta frågorna

-Men det var tufft va? Bodde du verkligen i ett lerhus? Det måste vara skönt att vara hemma igen?

Det var hårt att se den brutala kamp som varje dag utspelades mellan de hackande bönderna och den hårda jorden. Det var hårt att förstå vidden av Mami Luchas och de andra mödrarnas oro över hur de ska kunna bekosta barnens utbildning.

Men framförallt var det en fantastisk tid. Jag har aldrig varit så tagen av den kärlek, gemenskap och nyfikenhet jag välkomnades med. Byn och min familj tog emot mig med öppet sinne och öppna armar. Familjen trängde ihop sig i ett rum och lämnade det största rummet med husets enda badrum till mig.

Stress glömde jag helt bort hur det kändes. I Ecuador tar man dagen som den kommer och ”precis nu” brukar ha en tidsrymd på tre timmar.

I garderoben hade jag fem tröjor och enda spegeln jag levde med var en liten tejpad sak som hängde i ett mörkt hörn.

Självklart längtade jag ibland efter lite privatliv, struktur, varierad mat och framförallt efter mina nära och kära där hemma i Sverige.

Men det är konstigt hur lätt det gick att anpassa sig till en verklighet som är så annorlunda från vår. En verklighet som delas av miljarder människor världen över.

Så nej, det var inte jobbigt att bo i ett lerhus. Det kunde vara jobbigt att se min familjs och alla andra människors utsatthet när något oväntat hände, som en skada eller en dålig skörd.

Men när ingen statligt välfärd fångar upp dessa människor, blir det lokala skyddssystemet så mycket starkare. I Tambopamba besegrades vardagens slit många gånger om av den kollektiva kärlek och ömhet som rådde i byn. I Tambopamba var aldrig någon ensam.

Gillar just nu:

1. Sommarkvällar. Finns det något bättre än att spendera nattens timmar utomhus med goda vänner utan att frysa?

2. Drömmar. Under sommaren känns allt lite bättre och plötsligt fullt möjligt.

3. Gratiskultur. Som exempelvis Vätterfesten i Jönköping där bland annat Moto Boy spelar.

Ogillar starkt:

Tidsbrist. Varför ska allt roligt som sker under året knökas ihop inträffa under typ två månader?

Eftermiddagssolens sista värmande strålar böjer sig sakta för den Andinska bergstoppen. Från köket brusar Latinska rytmer högt i takt med Miriams sång ”que yo quiero solo daarte amooor”.

Rök tränger sig in genom dörrspringan. Kvackande gäss, bräkande får och vår svanslösa katt drar längs husknuten. Jag hör hur Mami Lucha envist schasar iväg dem från eldstaden.

Klockan närmar sig sex och jag plockar rutinmässigt fram ficklampan.

-Ya se fue la luz! Skriker lillasyster Roxana bedrövat när den nakna glödlampan slocknar och mörkret tjocknar omkring oss.

Hon knackar försiktigt på min dörr och kastar sig våldsamt om halsen på mig, kryper upp i mitt knä och ger mig sina dagliga kärleksförklaringar. Sedan greppar 8-åringen min hand och leder mig ut till köket utan kylskåp där middagens ris väntar.

Jag makar lite på hönan som ligger vid mina fötter, skrattar åt Miriam som vant rör sina höfter till musiken och svarar Mami Lucha att hennes dotter har haft en bra dag.

Det har knappt gått en vecka av mina fem månader i indianbyn Tambopamba som vilar på en av Ecuadors bergstoppar. Min spanska är knackig och jag är ensam utlänning i byn.

När jag nu åter är på svensk mark får jag ofta frågorna

-Men det var tufft va? Bodde du verkligen i ett lerhus? Det måste vara skönt att vara hemma igen?

Det var hårt att se den brutala kamp som varje dag utspelades mellan de hackande bönderna och den hårda jorden. Det var hårt att förstå vidden av Mami Luchas och de andra mödrarnas oro över hur de ska kunna bekosta barnens utbildning.

Men framförallt var det en fantastisk tid. Jag har aldrig varit så tagen av den kärlek, gemenskap och nyfikenhet jag välkomnades med. Byn och min familj tog emot mig med öppet sinne och öppna armar. Familjen trängde ihop sig i ett rum och lämnade det största rummet med husets enda badrum till mig.

Stress glömde jag helt bort hur det kändes. I Ecuador tar man dagen som den kommer och ”precis nu” brukar ha en tidsrymd på tre timmar.

I garderoben hade jag fem tröjor och enda spegeln jag levde med var en liten tejpad sak som hängde i ett mörkt hörn.

Självklart längtade jag ibland efter lite privatliv, struktur, varierad mat och framförallt efter mina nära och kära där hemma i Sverige.

Men det är konstigt hur lätt det gick att anpassa sig till en verklighet som är så annorlunda från vår. En verklighet som delas av miljarder människor världen över.

Så nej, det var inte jobbigt att bo i ett lerhus. Det kunde vara jobbigt att se min familjs och alla andra människors utsatthet när något oväntat hände, som en skada eller en dålig skörd.

Men när ingen statligt välfärd fångar upp dessa människor, blir det lokala skyddssystemet så mycket starkare. I Tambopamba besegrades vardagens slit många gånger om av den kollektiva kärlek och ömhet som rådde i byn. I Tambopamba var aldrig någon ensam.

Gillar just nu:

1. Sommarkvällar. Finns det något bättre än att spendera nattens timmar utomhus med goda vänner utan att frysa?

2. Drömmar. Under sommaren känns allt lite bättre och plötsligt fullt möjligt.

3. Gratiskultur. Som exempelvis Vätterfesten i Jönköping där bland annat Moto Boy spelar.

Ogillar starkt:

Tidsbrist. Varför ska allt roligt som sker under året knökas ihop och inträffa under typ två månader?