Chucaple
Utmed vägen som går från Quito till staden Esmeraldas bland gröna kullar av Palma africana (afrikansk oljepalm), kakao- och bananträd ligger en by full av liv: Chucaple!
Männen går utan tröja och visar upp sin svettiga och muskulösa bringa medans kvinnorna i tajta och uringade kläder visar upp sina fina utvecklade former. Det märks tydligt att folket härstammar från Afrika.
Ljudnivan är hög; den dunkande musiken och trafikens oljud blandas med människornas mörka och starka röster. Om man inte uttrycker sig med ord gör man det med kroppen. Lusten till dans ligger alltid i luften och varje helg svettas man ikapp på byns diskotek.






Cotacachi
Den häpnadsväckande naturen i Cotacachi gör att om det inte vore för folkets traditionella kläder skulle man inte lägga märke till det tystlåtna och småväxta invånarna.
Kvinnorna i sina kjolar med vita broderade blusar och guldsmyckade halsar och männen med hatt, poncho och små vita tyg-tofflor. Det långa, vackra och svarta håret är något som de alla har gemensamt.
Utan att ens tala med dom ger de ett värdigt intryck.
Lugnet råder mellan hagar med kossor som betar, små majsfält och de stora bergen.






La loma del tigre
Efter en skumpig färd med ranchera (en lastbil som är ombyggd till persontransport) från staden Sacha kommer man till tigerkullen, en liten by omgiven av djungel.
Människorna som för 40 år sedan flyttade ner från bergen för att kolonisera området är blyga men nyfikna och bergfolkets mentalitet speglas i deras mjuka leenden. Förutom barnens lek, hundarnas skall är det lungt och fridfullt på de två kullarna som skapar byn La loma del tigre. 
Strax efter solens nedgång släcks ljuset i byn och den enda radion som hörs tystnar och då tar naturens ljud över.







Under en veckas tid har vi haft turen att ta del av Ecuadors mångfald i de tre olika delarna kust, berg och djungel.
Hur olika folken än må vara så har alla ecuadorianer något gemensamt: de är otroligt gästvänliga och givmilda.
Efter ungdomsutbyte i Cotacachi och mittmöte i La loma del tigre drar vi nu hem till vårt kära Chucaple!

/Sandra, Liza och Clemens

Gänget från Chucaple tillsammans med Mats i Cotacachi, redo för ungdomsutbyte!



Dagarna var fulla av roliga lekar, intressanta work-shops och samtal



Chucaple-ungdomarna bjöd på marimba och salsa



Alla samlade innan avsked

I lördags tog Hannes och Benjamin och jag ledigt från alla måsten för att mysa ner oss i en riktig ”svensk” filmkväll med chips, cola och hitskippad svensk Marabouchoklad. Med datorn i knät satte vi på Avatar, en tredimensionell fantasyfilm som går på bio världen över. Under filmens gång häpnar jag när tankehjulen trots allt snart börjar snurra och jag plötsligt inser att historien i stort sett lika gärna kunnat handla om området där jag bor just nu.

Filmen behandlar det hänsynslösa utnyttjandet av folkslag utav smutsiga och giriga industrier och ignoransen av att dessa människor far illa när de förstör markerna där de lever. Ofta är det ursprungsfolk som far illa, som av utnyttjarna brukar ses som mindre värda, outvecklade och barbariska, och som inte har möjlighet att försvara sig på grund av ekonomiska begränsningar.

För er som inte har sett filmen drar jag en sammanfattning. Storyn går ut på att människor från jorden har tagit sig till en annan planet – Pandora – för att utvinna ett värdefullt mineral – Unobtanium - som det finns mängder av i jorden under dess biologiska underverk till djungel. I denna djungel bor även planetens blåa, alvliknande ursprungsbefolkning Avatarerna. I stora drag handlar filmen om hur människan brutalt tar sig rätten att förstöra detta folkslags hem för att komma åt det värdefulla mineralet.

Någon mer än jag som med denna beskrivning kan dra paralleller till utvinningen av oljan – det svarta guldet – som vilar under jordens epicentrum av biologiskt mångfald, Amazonas? Hur hela folkslag har försvunnit sedan industrins början och hur människor fortfarande dör i cancer och andra för området tidigare okända sjukdomar.

Verkligheten är denna. Det amerikanska oljebolaget Texaco utvann mellan 1964-1992 27,2 miljoner fat råolja i Ecuadors Amazonasregion. Det är här jag just nu befinner mig. Denna region är UNESCO-skyddad sedan 1989 som ”jordens biologiskt rikaste zon” och ursprungsfolkgrupper som shuar, achuar, kichwa, cofán, huaroani, zhiwiar, zapara och siona-secoya har levt här långt innan ankomsten av de spanska kolonisatörerna.

I Avatar förs ett krig med invånarna i djungeln. Texacos metoder var inte lika blodiga men lär ha skördat minst lika många offer. Genom att investera minimalt för att maximera sina inkomster skapade de vad kan vara historiens största miljöbrott och otaliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

68 miljarder liter borrvatten har dumpats i öppna vattendrag, sjöar och bassängliknande öppna hål i marken. Gifterna har sedan nått grundvattnet och vattensamlingar som ofta är civilbefolkningens enda vattenkällor. Dessutom har ca 63,5 miljoner liter råolja läckt från den pipeline som sträcker sig från Amazonasregionen till Ecuadors kust.

Vittnesmålen är än mindre uppmuntrande än utsläppssiffrorna. I San Carlos, en dryg mil från min by, är risken att drabbas av levercancer är 15 (!) gånger högre än i huvudstaden Quito. Cancer, Leukemi, hudsjukdomar, missfall och värk i ben och fötter är de mest vanligt förekommande sjukdomarna. De vilda djuren i djungeln har dött eller försvunnit till andra delar av Amazonas. Fisken har dött i de nedsmutsade floderna. Befolkningen är rädd att ha boskapsdjur eftersom de tidigare dött av att ha druckit förorenat vatten.

Men de 30 000 bönder och ursprungsfolkinvånare har inte gett upp utan fight. Ett åtal väcktes 1993 mot Texaco, där de representeras av paraplyorganisationen Frente de Defensa de la Amazonía (FDA) mot denna oljejätte som lika iskallt som ”bovarna” i Avatar, påstår sig inte ha någon som helst skuld mot dessa människor. Domen väntas senare detta år och är alltså alldeles i sitt slutskede.

Precis som vi inte vet utfallet av Texaco-fallet tänker jag inte avslöja slutet på filmen, utan uppmana er att se den! Njut av den, men med kunskap om verkligheten i åtanke, med invånarna i min by i åtanke och med min värdpappas syster i åtanke. Hon bor bredvid en oljestation och har förlorat åtta av sina 14 barn. Hennes kamp, och de 30 000 andra drabbade är på väg att vinnas eller försvinna…

//Anna, Benjamin & Hannes

Att det är skräpigt i naturen är ingen ovanlighet, det är ett problem som finns på alla platser runt om i världen också här i Ecuador. Som tur är, är det ett problem som fler och fler uppmärksammar och gör något åt. Men i Chucaple verkar nedskräpningen inte bekymra människorna; utan att reflektera slänger folk skräp på marken istället för att förflytta sig några meter och slänga det i en av soptunnorna som finns utplacerade i byn. Sedan jag kom till Chucaple för några veckor sedan, har jag, när vi fått några minuter över plockat upp skräp, om jag sett någon kasta skräp på marken har jag förklarat varför det är bättre att slänga det i soptunnan. Byborna har flinat över mitt lustiga beteende.

Härom dagen ägnade vi en förmiddag åt att samla och plocka skräp som folk slängt i naturen, detta var en minga då alla i byn var ombedda att deltaga. (minga:alla i byn går ihop och arbetar gemensamt för att förbättra något i byn.) Vid bestämd tid var jag redo att börja arbeta, många stod i fönstrena eller satt utanför sina hus och betraktade detta lustiga upptåget vi startat.

Jag gick hukandes utanför ett litet hus och tog upp skräpet som någon lämnat efter sig, tanten som bor där stack ut huvudet ur fönstret och vi småpratade lite och hon frågade vad jag egentligen gjorde. Hon höll med om att det såg förfärligt ut och att det var dags att göra något åt problemet. 10 minuter senare kom tantan ut ur huset i stövlar och med ett par handskar och hjälpte till!

Från start var vi 3. Tiden gick och fler Chucaple- bor vaknade till liv och lämnade sina hus och antalet deltagare ökade. Vissa hjälpte nog till för att dämpa sitt dåliga samvete när de såg oss gringos gå och plocka upp efter dom, och andra kanske fick sig en tankeställare och insåg den lätta handlingen man kunnat göra istället för att göra som nu och utföra dubbelt arbete.


Efteråt kände jag mig nöjd; inte för att vi lyckades samla ihop allt skräp (- det är inte möjligt på en dag) utan för att några attityder i Chucaple ändrades. Det är ju inte så svårt att gå de där meterna fram till soptunnan.
/Sandra

2010-01-14 Cotacachi, Norra Anderna

Tiden går så fort att vi knappt hinner reflektera. Tanken ersätts snabbt av nya intryck. Dagarna flyter snabbt förbi med arbetet på organisationen och allt vad det innebär. Ständigt förundras vi över hur livet kan te sig så annorlunda här på andra sidan Atlanten och hur lätt det är att anpassa sig till en annan vardag. Våra fötter har redan lärt sig stegen mellan våra hus utantill och ansiktena på människorna vi möter på stigen ter sig inte längre lika främmande. Hälsningsfraser på spanska och kichwa samt ilskna hundskall utanför vart och vartannat hus är numera välbekanta ljud för våra öron. Den svenska tystnaden existerar inte i det här landet och överallt tycks radion spela cumbia på högsta nivå. Inte heller existerar den svenska punktligheten och sakta har vi lärt oss inta en ecuadoriansk inställning till tid som innebär en hel del mindre stress men gör den ovane synnerligen frustrerad.

Efter den första perioden på organisationen har vi lärt känna delar av UNORCAC och satt igång med en rad projekt. Bland annat ska vi börja ha workshops i temat genus och miljö för ungdomar ute i byarna. I februari ska vi även delta i workshops med drama på temat våld inom familjen som centret för utsatta kvinnor och barn i Cotacachi anordnar. Andra områden vi håller på att undersöka är arbetsförhållanden på plantager för snittblommor i Cotacachi, arbetet med genusfrågor i Cotacachi och Quito samt motståndet till gruvindustrin i zonen Intag.

Det känns som tiden kommer gå fort och vi sörjer redan vår avresa. Mer tid behövs för att lära känna detta vackra land med dess än vackrare människor. Men det slår mig medans jag jagar ut en höna från köket, här känns redan som hemma.

En kort sammanfattning av lite det vi har hunnit med de första månaderna i Ecuador.

-          njutit av lastbilsfärder över molnen med vinden i håret

-          trängts på bilflak med över 30 andra kroppar

-          gäspat oss igenom timmarslånga byalagsmöten på kichwa

-          fascinerats av det starka kulturarvet som existerar i Anderna

-          lärt oss hur deltagande demokrati praktiseras

-          varit på en ecuadoriansk begravning som utvecklade sig till en tre dagars lång folkfest

-          genomgått reningsceremonier för diverse sjukdomar

-          motiverats av människors starka engagemang för en hållbar framtid

-          inspirerats av arbetet med genusfrågor på Cotacachis kvinnocenter

-          lärt oss betydligt mer om naturmedicin och inhemska läkemetoder

-          deltagit i workshops på temat sophantering och miljö

-          återplanterat skog

-          badat i källor som värmts upp av vulkaner

-          ridit bland vackra bergssluttningar

-          studerat tjurfäktning på nära håll

-          ätit marsvin (!)

-          förälskat oss i landet Ecuador

Hasta luego!

Sara och Sara

Ciudad parroquial de Cube, den 9. januari 2009. I församlingshuset har med ovanlig punktlighet inträffad ett tjugotal landbrukare från dem avlägsna byarna omkring stan, för att ta del i ett möte man kommit överens om två veckor tidigare. Mötet handlar (passande) om jordbruk.

En av våra handledare, Trífilo Cachinga, håller ett föredrag om kommersialiseringen av kakao: Hur kan en landbrukare som kultiverar kakao omkringgå mellanhänderna som köper hans små produktmängder till ett självbestämd pris?

Svaret ligger i organisationen, i att sammansluta sig. Trífilo klargör för de närvarande förutsättningarna som krävs av storköpare (som till exempel företaget Nestlé) för att köpa kakao till ett fair pris. Den måste vara fri från dåliga frukter; olika kakaosorter måste torkas var för sig; och den bör fermenteras, det vill säga, kakaokärnorna ska lagras i lådor av virke mellan tre dagar och en vecka. Stegen är enkla, men det krävs en fungerande organisation bönderna emellan för att kunna upprätthålla en viss minimumkvantitet: Företag köper inte små mängder.

Men fördelarna är klara: levreras kakao i bra kvalitet och i överenskommen mängd, garanterar storköparen ett lägsta pris som oavsett svängningar i världsmarknadpriset betalas, och priset går upp när marknadspriset stiger.
Trífilo blir inte trött på att påpeka allt detta, och får stöd av Don Juan Cabeza, en erfaren odlare med kunskap om hela Ecuadors landbruk och företrädare för Cubes småskaliga bönder, som upprepar att kvaliteten är vägen till framgång, och inte kvantiteten, som av okunniga försöks ökas genom att ympa frukter med vatten, eller genom att blanda rutten vara med bra kvalitet – åtgärder som inte undgår köparen och minskar priset betydligt – mer än vad en minskning av mängden men samtidig förbättring av kvaliteten skulle göra. Går det att övertyga de närvarande?
Ja, för en sak står klart: de är på väg att begripa att det är de själva som måste bestämma hela processen från produktionen ända fram till försäljningen, de har börjat förstå att bara om dem samtidigt fungerar som producenter och handelsmän, har de chansen att få ut priset de förtjänar för sitt slitsamma och riskfyllda arbete. Riskfylld för att de som bönderna i Sverige för hundra år sedan är helt beroende på gynnsam väderlek, för det finns praktiskt taget inget stöd från statlig sida för att utjämna deras förluster vid dåliga skördar.

Jag överlåter till den kunniga läsaren att kommentera det här inlägget med några anmärkningar om det europeiska och svenska subventionssystemet.
Och fortsätter fråga mig själv om den europeiska konsumenten, samtidigt som den ecuatorianska kakao-odlaren börjar ta sitt öde i dem egna händerna, överhuvudtaget kan tänka sig att betala ett högre pris för sin älskade dagliga bit Marabou eller kopp O’boy original.

Hälsningar/Clemens

De flesta ecuadorianer är bra på att ta dagen som den kommer. Här känner man inte av någon jäkt, man gör allt i sin egen takt och om man inte hinner med allt man tänkt spelar det inte så stor roll. Planera och strukturera upp i minsta i detalj är inte deras grej. Här följer man La Hora Ecuatoriana (ecuadoriansk klocka) vilket betyder att man kan bestämma en tid då man ska ses men behöver inte vara punktlig och anlända vid den tid som var sagt. Om man bestämt sig för att ha ett möte klockan 9 börjar folk droppa in runt klockan 10-11. Detta är en del av kulturen och det är lätt som utlänning att kritisera och tycka folk är oansvariga och lata men i själva verket kanske det är vi som är på tok för korrekta. Hemma i Sverige finns mycket stress och många mår dåligt av alla "ska och måsten".

Här prioriteras istället det sociala livet, man går ut ur husen för att träffa folk; känningar som okänningar. Man tar en öl, pratar, dansar, spelar fotboll eller kort. Detta sker dagligen och det är något som alla bara gör. Enligt mig mer hälsosamt och framför allt mycket roligare! Göra vad man känner för och umgås med trevliga människor.

Vi kanske ska ta efter ecuadorianerna och coola ner lite?
Leva för dagen!
/Sandra