Tog en titt i min dagbok och läste några rader som jag tecknat ner just när jag landade i Sverige. Påminde mig om hur lustigt det var att vara tillbaka. Känslor som jag nu nästan glömt bort. Känns så nära, men ändå så avlägset. Det gick så fort att komma tillbaks till mina gamla vanor. Som om jag inte ens har varit iväg.

Onsdag 31/3 - på Arlanda Express
Nu har vi landat och det känns skönt, men konstigt. Sitter på Arlanda express som går exakt i tid och kostar lika mycket som 17 timmar på buss gör i Ecuador. Alla sitter ensamna, i bekväma ecoskor, kostym och med en mobil fastklistrad i hand eller öra. Tåget rör sig frammåt så smidigt att det knappt märks. Var är musiken, bullret och trängseln?

Snön ligger fortfarande kvar. Nu ska jag till Kairos future och träffa mamma, nice.

Men känslorna brottas inom mig. Det känns skumt. Då jag blickar ut över de likadana perfekt uppradade villorna och radhusen, så känns det som en leksaksvärld. Det känns som att jag åker tåg genom "the Sims". Sjukt.

På Arlanda stod jag jämte två tanter som möttes och antagligen var bekanta. Situationen blev ganska obekväm vilket de ganska misslyckat försökte dölja för varandra. "Men hej, är du här? Hrm, hehe, kul att träffas... Ja, då var det gads för mig att gå då..." och så gick de snabbt vidare åt varsitt håll. Det blev jobbigt för dem att träffa någon de kände igen. Så stelt och så torrt. Vilket stackarsfolk. Vi vet inte hur man umgås med värme. Vi är så rädda att vi låser in oss i våra perfekta hem. Stackare.

/Elisabet

Var dag som går påminns jag om Ecuador och människorna där. Jag packar upp mina väskor lite varje dag, och varje gång finns det något som får mig att börja tänka och SAKNA. Alla mina skivor med latinamerikansk musik får mig att drömma mig tillbaka till bussturerna eller dansen på byns diskotek varje helg. Fotona får mig att undra hur alla mår och vad de gör, saknar de mig så som jag saknar dom?
I Ecuador fick vi alla en till familj, nya vänner och en vardag som i stora drag skiljer sig från vårt liv hemma i Sverige. Människor jag pratar med här hemma har svårt att hänga med vem det är jag menar när jag säger pappa, mormor, farbror, kusin o.s.v. Talar jag om min familj i Ecuador eller i Sverige? Vi bildade oss en egen och ny verklighet i våra familjer och byar som vi alltid kommer att minnas.


Innan vi alla 10 praktikanter gick av flyget på Arlanda så pratade jag med några om vad som skulle vara rubriken i Aftonbladet/Expressen idag, vi skojade om att det handlar säkert om kära kungafamiljen. Och det första jag får se när jag går av planet är ett Stort plakat med en bild av kronprinsessan med sin prins som ler stort och härligt och brevid finns en liten manick där dagarna fram tills bröllopet i sommar räknas ner.
Arlanda är som vanligt, folket är som vanligt, Sverige är som det var när jag lämnade det; fint, rent, stiligt, korrekt, lagom och bra.

Jag saknar Mitt Ecuador; osäkerheten, öppenheten, opunktligheten, oljudet och lugnet.
Men mest av allt saknar jag människorna, gamla som nya vänner.



Mina kusiner


3 månader i Chucaple, låter kanske inte som så lång tid men tro mig, man hinner att vänja sig, lära känna människorna, hitta sin plats och vara en del av byn. Nu är jag hemma i min lilla by Villtofta och den är sig lik, vad som har förändrats är jag, men snart så är jag nog tillbaka i mitt vanliga svenska tänk/sätt och jag kommer börja oroa mig över vilken tröja jag ska ha på mig på festen på lördag och jag kommer sitta framför teven och spänt kolla på utslagningen i idol och jag kommer få panik om jag inte har min mobil i närheten för jag måste ju vara kontaktbar hela tiden.   

Här behöver jag inte sätta upp träplankorna för fönstret och trä myggnätet över sängen innan jag går och lägger mig, jag bara släcker sänglampan och kryper ner under duntäcket och tänker, funderar och drömmer mig tillbaka till Chucaple och Ecuador.

//Sandra