Andra veckan har gått sedan vi anlände till Cotacachi och mycket har hunnit hända!

Första veckan befinner vi oss på ursprungfolk- och bonderörelsen UNORCAC:s kontor i Cotacachi och ska delta i en workshop om naturmedicin. Vi hade aldrig kunnat ana vilken ritual som väntade oss…

Deltagarna i gruppen som i första hand består av kvinnor börjar lägga ut blomblad och skålar med blomsterolja på golvet. Vi ställer oss i en ring och får varsin pinne av trä i handen som sedan tänds med en tändsticka. Sedan läggs alla pinnar på golvet så att det bildas en eld.

Kvinnorna pratar om huvuden, halsar, dåliga energier, ”cuy” som betyder marsvin på spanska och att det ar en kvinna som ar sjuk, mycket mer än så förstår jag inte. Efter en stund släcktes elden och vi alla skulle renas av röken. Därefter får vi blomsterolja att smörja in oss med, även detta för att rena. Ett tacktal framförs sedan till ”pacha mama”, moder jord på kichwa. En kvinna tar sedan fram ett stor vit plastsäck och vi kan höra något som piper. Snart visar det sig att det ar ett livs levande marsvin i säcken! Därefter tar kvinnan tag i marsvinets nackskinn och vänder sig mot den sjuka kvinnan och börjar bestämt gnida marsvinet mot den sjuka kvinnans kropp. Hon gnider och gnider samtidigt som marsvinet piper och piper av smärta. Vi försöker båda upprätthålla stela leenden när vi betraktar scenariot. Till slut så tystnar det pipande ljudet från marsvinet.

En undersökning av det döda marsvinet görs utanför på gräsmattan. Marsvinets kropp styckas upp och både pälsen och skelettet studeras noggrant. alla diskuterar livligt vad allt betyder. Genom att undersöka marsvinets döda kropp, inälvor, maginnehåll och organ tar man ta reda på vilka symtom patienten lider av. Undersökningen av marsvinet visar bland annat att den sjuka kvinnan led av näringsbrist, huvudvärk, dålig blodcirkulation samt urinvägsinfektion. Tanken med ceremonin är att det är en del av behandlingen som ska bota vissa av symtomen, dessa har förts över till det döda marsvinet. Ceremonin varade i ca tre timmar.

Att använda metoden med marsvin för att kunna diagnostisera sjukdomar är en självklarhet för många här i Cotacachi. Vår handledare Martha förklarade för oss att metoden många gånger kan motsvara en röntgenundersökning.

Alternativ medicin som metod är något som de flesta använder sig av med hänvisning till att de flesta mediciner finns naturligt i form av olika växter. Kanske är det mest naturligt att använda sig av marsvinsmetoden? Vad har vi för rätt att påstå att metoden inte fungerar?

/Saritorna

De första två veckorna har flugit snabbt förbi. Vi har uppträtt i Kichwadans på kommunhuset i Sacha, lärt oss att så Yuca, den traditionella rotgrönsaken här i trakten (endast på måndag, onsdag eller fredag och helst vid fullmåne) och lärt känna omgivningarna runt byn med dess olika odlingar, medicinalväxter och heliga vattenkällor. Vi har även hållit i de första engelska lektionerna vid vår organisation FEPIOS egen tvåspråkiga skola i Coca; Centro de educativa comunitario intercultural bilingüe de educacion basica, vilket vi kommer göra varje tisdag framöver, gjort diverse besök på center för mänskliga rättigheter och kulturvetenskap och i torsdags höll vi spontant vår första stapplande taller (föreläsning) om interkulturalitet här i byn.

I helgen vann vart bylag i en fotbollsturnering med Hannes hjälp 3-1, varav Hannes satte tva mal och assisterade med en malpassning! Detta följdes av en fest pa kvällen med mycket latinodans... marenge, cumbia, nationella danser och lite lite salsa... äntligen säger jag! Mer reaggeton! säger Hannes.

Det blir inte mycket tid över till fritid då man går och lägger sig nån timmer efter mörkrets intåg. Men häromdan när vi hade en eftermiddag ledig satte jag mig för att göra en djupdykning i en SwedWatch-rapport som tar upp det Svenska företaget Skanskas aktiviteter i Ecuadors oljeindustri. Den skrevs bland annat med hjälp av praktikanter från just denna kurs 2004-2005 och innehåller massor av information om problematiken med oljeindustrin här. Vill du själv ta en titt på den, gå in på denna sida.

Tänkte jag skulle följa upp Hannes inlägg om den ständigt närvarande miljöboven oljeindustrin. De miljölagar som finns på papper verkar nämligen inte alltid följas i praktiken. Rapporten belyser med mer fakta än jag kan komma med många tendenser som jag börjat uppfatta här i Loma Del Tigre, redan nu efter första veckorna. Vi äter tillexempel en hel del fisk i min familj. Fiskar som min värdpappa eller en bror dragit upp ur floden som går en bit nedanför huset. Men vi snackar om kanske en fisk som hela min familj på åtta personer delar på, eller kanske två små. Fiskbeståndet är mycket lågt i jämförelse med vad det tidigare varit på grund av föroreningarna från oljeindustrin. Min mamma (Aida, men jag kallar henne mamma :) berättar hur skördarna också är sämre. Innan oljeföretagens intågande fick man ut 15 säckar kaffe på en hektar, nu får man högst 6. Föroreningarna torkar ut jordarna.

När jag frågar personer i byn vad de ser som största problem här svarar alla samma sak; föroreningarna från oljeföretagen. Och då ligger inte Loma del Tigre i ett område som anses som speciellt drabbat. Och alla är överens. Det gäller inte bara de utsläpp som gjorts av tidigare nämnda miljöboven Texaco för 30 år sedan och som nu står inför rätta. Det sker fortfarande, bara i minde utsträckning. I den tidigare nämnda SwedWatch-rapporten nämns intervjuer som pekar på att sammanlagt släpps idag lika mycket olja och miljöskadliga restprodukter ut i Ecuadorianska Amazonas varje år som det gjorde under en av tidernas största oljekatastrof 1989, då oljetanken Exxon havererade i Alaska.

I samband med oljeutvinningen får man bland annat upp giftig, tungmetallrik lera, starkt mineralrikt vatten och giftiga gaser. Gaserna förbränner man dygnet runt, vilket ofta leder till sura regn över böndernas redan knappa skördar. Det andra avfallet lämnas ofta i öppna, helt oskyddade bassänger som en permanent förvaringslösning. De skadliga restprodukterna försvinner sakta men säkert ner i grundvattnet eller närliggande vattendrag, alla läcker de något. Ca 60% beräknas råka ut för större lekage. Enligt Acción Ecologica, en ecuadoriansk miljöorganisation, sker även regelbundna medvetna dumpningar/utsläpp av giftigt spillvatten i amazonas floder och vattendrag. Allt detta trots de skarpare miljölagarna som antagits i början av 2000-talet.

Som Hannes tidigare nämnt kan man knappast klandra Ecuador för att ta upp oljan, med tanke på den stora ekonomiska intäkt det är för landet (ca 50%) men däremot bör det finnas väldigt skarpa lagar och finnas ett regelverk för att lagarna som finns efterföljs. Trots restriktioner kommer alltid företag vilja investera i oljan p.g.a. den stora efterfrågan, så varför inte föra en ännu hårdare miljöpolitik? I bland annat USA återinjiceras restprodukterna i jordskorpan, utan att befolkningen kommer i direkt kontakt med dem, varför inte göra detta till ett krav i Ecuador?

Vi kommer utan tvekan fortsätta gräva efter information och ta upp frågeställningar kring detta överhängande problem. Tills vi hörs nästa gång hoppas jag att min kropp vänjer sig vid de hundratals myggbett som pryder mina ben och armar och att rävfettet jag blivit matat med botat min hosta.

So long

Anna

091120

Redan fredag, oj vad veckan har gått fort. Har spelat fotboll idag igen, jättekul! Helgen verkar bli välfylld. Jag är glad att jag bestämde mig för att inte åka till Cuenca. Vi kommer ju vara borta nästa helg när vi ska till Quito. I helgen blir det tvättning (det tar väldigt lång tid att tvätta allt för hand i kallvatten, o är väldigt tråkigt), lite jobb, dansträning m Jorge, fotbollsmatch imorrnkväll, åka till Bettans familj, va m Bettan här o på söndag massor plugg, hoppas jag.

Tänkte fortsätta lite på Hannes tema för att ge ytterligare ett exempel på folkets eget rättssystem.

I två veckor har byborna här i min by Tuncarta samlats varje kväll i Kapellet, de brukar håller möte fram till elva, halv tolv. Orsaken är ett ”rättviseproblem” som de kallar det. Här kommer lite bakgrund.

- Här i Ecuador är allt Korruption, säger Jose David Sarango, blir man tagen av polisen betalar man denne personligen så slipper man påföljd. 2007 infördes en ny lag för körkort, numera måste man gå två år på körskola vilket innebär att körkortet kostar minst 2000 USD, alltså 14 000 kronor. Ett lagligt utfört körkort är således bara för rika. Men man kan också betala någon för att få ett falskt körkort. Här i byn har olika familjer betalat en kvinna sammanlagt drygt 20 000 USD (140 000 kr) till en kvinna som skulle fixa körkort till dem. Kvinnan gjorde inga körkort till dem o nu är pengarna borta. I en vecka har kvinnan hållits här i Tuncarta. Polisen har varit här några gånger men först sa de att de inte kunde göra något, hela uppgörelsen var ju olaglig från början men nu verkar det ändå som om kvinnan riskerar fängelse. Under mötena i Kapellet diskuterar de hur de ska lösa frågan, kvinnan är inte särskilt samarbetsvillig och säger att hon inte vet var pengarna är. Byns ordförande (som årligen väljs demokratiskt) håller i förhandlingarna. Alla får möjlighet att framföra sin åsikt. Idag skulle de pengar som hittats komma till byn med Kvinnans dotter, vi får se hur långt det räcker. Hon kanske inte har så mycket pengar att betala tillbaka, men hon kanske har för att betala sig ut ur fängelset?

- Tror du inte att det går att ändra på? Frågar jag Jose David Sarango.

- Nej det tror jag aldrig kommer ändras, folk är så vana vid det här. Det kanske kan bli lite, lite bättre men det kommer nog alltid finnas mycket Korruption.

Det här är rena katastrofen för de drabbade familjerna här i Tuncarta. Här är alla fattiga småbönder och många tjänar endast några dollar i veckan.

Om ett sådant här rättssystem på bynivå är högsta graden av demokrati eller om det är avsaknad av fungerande rättssystem, låter jag vara osagt. Det är hur som helst nåt helt annat än vad vi är vana vid i Sverige.

/Hanna, Saraguro

Mitt bland allt papayaätande, kokosnötsdrickande, kichwadansande, och spindelbeskådande är ändå oljeindustrin i Ecuadors östra delar påtaglig. Förutom ett tjugotal kindpussar och ett överväldigande mottagande redan första natten kunde man höra ett svag brummande inåt djungeln. Humberto, fadern i min familj, förklarade att sedan ungefär ett år tillbaka är oljeutvinningen närvarande inte mindre än 500 meter från deras (och numera mitt) hus. Hur går det då ihop med Dr. Pablo Espinosos uttalande idag om att man ser till att vara minst tre kilometer från ett samhälle för att extrahera olja? Jag vet inte, men hoppas få svar på flera frågor under mina fem månader här.

Dr. Pablo Espinoso är doktor och jobbar för Petroindustrial, även känt som PetroEcuador, som är det statliga oljeutvinningsbolaget. I och med vårt möte idag insåg jag att det allra viktigaste kanske inte är att plädera här mot oljeutvinning då jag tror de flesta inser det moraliska dilemmat i att ta ut mer ur naturen än vi ger tillbaka. Jag tar hellre tillfället i akt att konkretisera problematiken ur ett socialantropologiskt perspektiv.

Kan man klandra ett utvecklingsland för att ta tillvara på inkomster som motsvarar ca 40 % av bruttoexporten när efterfrågan från oss i väst är så skriande hög? Endast det statliga bolaget Petroindustrial utvinner 210 000 tunnor, motsvarande ca 36 miljoner liter, råolja. Dagligen! Hur går moralen ihop när man försöker utveckla ett land samtidigt som man vill begränsa dess möjligheter att utvecklas? Vi behöver alternativ, och alternativa utvecklingsplaner.

Jag hoppas att utvecklingen åtminstone går år rätt håll, för en del har ändå hänt sedan Texacos (amerikanskt oljeföretag, red. anm.) dagar för trettio år sedan då miljö- och personskadorna var extremt grava. Sedan åtta år tillbaka finns en mer omfattande lag som kontrollerar utvinningen av naturtillgångar och i och med den Nya Konstitutionen från år 2008 har även naturen rättigheter i Ecuador.

Pablo förklarade även att en utvärdering görs i varje potentiellt utvinningsområde, samt en miljöplan innan extrahering kan påbörjas. Dessutom följs hälso- och miljötillstånden i området upp, genom exempelvis en ambulerande folklig hälsostation som Pablo jobbade med. De var nu inne på sin tredje och sista dag i byn Diez de Agosto och genomförde hälso- och tandkontroller samt delade ut de mediciner som behövdes. Gratis.  Vi hoppas följa upp denna företeelse om ungefär en månad då de skall vara i en annan grannby. Då hoppas även Paola och Silvio, våra handledare, kunna få en koll. Tyvärr fanns det inte fler tider just idag.

Summan av kardemumman är ändå att vi förbrukar en ändlig produkt. Röster har höjts för att länder ska betala motsvarande summa som produktion hade genererat för att låta oljan ligga kvar. Visst är det ett förslag värt att spinna vidare på men vi måste även inse att vanor och strukturer behöver förändras för annars kommer vår konsumtion nämligen att lösa problemet åt oss. För med dagens takt när det gäller utvinning kommer den dag komma när vi står utan olja.

//Hannes

Vi hade varit vakna en stund och solen stod redan högt på himlen när bussen passerade ett bergskrön och jag kunde skymta bebyggelse klättra mellan sluttningarna nere i dalgången. Det var Saraguro. Vi tog oss långsamt nerför de mäktiga bergen, passerade små jordplättar med tillhörande små lerhus.

Helt otroligt att jag kan bli så rörd o lycklig att vara här att jag börjar gråta. Redan i bilen på väg till Elisabets hus i Tambo Pamba var jag tårögd av lycka, det är så häftigt att vara här, så otroligt vackert! Sedan när min Señora Rosa hade lagat god lunch och sa att allt hon vill är att jag ska vara lycklig, då blev jag så lycklig att jag började gråta. Det här är ju hur häftigt som helst att få bo såhär!! Man kan inte föreställa sig.

Imorse när vi kom till Saraguro åt vi frukost med våra handledare Marco och Rosa, vi träffade FIIS kassörska, Victoria, och alla tre följde med i bilen ut i byarna. Jag fick se Bettans hus, det är byggt av lera, golvet är ojämnt av leran och väggarna är klädda med tidningspapper. Taket är trasigt, eller kanske bara inte riktigt klart men dom har byggt en sprillans ny kaklad toalett till henne, synd att den än så länge inte fungerar. Huset är trots allt (bortsett från toan) otroligt typiskt, exotiskt och mysigt. Mitt hus är ett rejälare betonghus, jag har tom trägolv i rummet, dock är duschen och toan små lerbyggnader på gården utanför. Jag gick en promenad med Señora Rosa som jag bor hos, vi stannade till hos några andra i byn och jag pratade med med señor Angel medan hon försvann iväg med Carmen och kom tillbaka med en påse färsk spenat och sallad. Jag hjälpte Señora Rosa att förbereda lunchen och efter en utsökt spenatsoppa, varma stora majs, sallad och ost sprang jag iväg för att delta på en Taller för kvinnor, jag vet inte riktigt heller vad taller betyder, men efter en oerhört lång förberedelsetid kom dom igång och skulle måla tyger att ha i husen. De pratade om att de ska till Loja den 28e o jag fick gärna följa med. Jag fick vara med när jag kunde, jag förklarade att nu var jag trött efter resan och sen gick jag hem o sov en stund.

Jag älskar byn, kulturen och människorna. Här är alla så öppna, de träffas ofta, alla hälsar, man är alltid välkommen. De flesta här är Indígenas (Indianer/ursprungsfolk) och klär sig traditionellt, de är så stiliga, både män och kvinnor. Varje vardag efter lunch träffas den kvinnogruppen som jag var med idag, och varje eftermiddag spelar ungdomar basket på planen här utanför. I kapellet samlas de också ofta, har inte uppfattat riktigt hur ofta.

Tuncarta ligger i bergssluttningen, det är en bedårande utsikt ner mot dalen och bergen runt omkring. De små åkrarna och lerhusen klättrar på slutningen på andra sidan och allting omges av mäktiga berg. Längst ner i dalen finns en bäck, där har jag inte varit än men Marco säger att vi kan fiska och bada där, han bor precis intill bäcken tror jag. Jorge Contento (som är i sverige nu och var med på vår kurs på Sörängen) kommer tillbaka på fredag, han bor på vägen bort mot Tampo Pamba. Det är torrt här nu, sommar. Regnet kommer börja komma i december säger señora Rosa. De sådde nu i mitten av oktober och om två-tre månader kommer majsen stå ståtliga på fälten. Saraguro betyder pa Kichua: där majsen växer.

/Hanna

Vill ni läsa mer blogg av mig? Kolla gärna corren.se o klicka vidare till bloggar

Woohoo! nu har jag och Clemente antligen anlant till den otroligt lilla byn Chucaple. Jag har tyvarr inte sa mycket tid pa mig att skriva, men jag vill meddela att allt ar bra med oss.
Jag bor hos en otroligt harlig familj. Mamma Maria och hennes tre dottrar.
Vi anlande i mandags da vi tog det lugnt och snackade lite med vara familjer och igar sa gick vi pa rundvandring i staden, halsade pa i skolan, kollade pa sjukhuset och besokte arbetarna pa plantagen. Pa eftermiddagen var vi med pa ett mote. Alla fick presentera sig och beratta vad dom gjorde. Motet var langt och aningen ineffektivt, men det var trevligt anda, min kara mami berattade att hon skulle ta val hand om mej!
Jag delar rum med mina  tre systrar, det ar inga problem, men det har varit lite svart att somna pa grund av att den minsta dottern vill beratta godnattsagor och sjunga for mig nar jag ska sova, oljudet fran trafiken ar galet, massa massa lastbilar kor igenom staden varje dag, stora stora lastbilar! och det ar fruktansvart varmt! jag ar glad att det inte ar stekande sol. Alla gar och vantar pa regnet har.
Idag sa har vi akt in till en storre by, vara handledare behovde lamna lite papper och vi maste ta ut pengar, sa vi passar pa att smita in har.
Sa tyvarr har jag inte hunnit tanka efter vad jag ska skriva sa det blev kanske lite kort och konstigt.
Men jag hoppas allt ar bra med alla er andra!

/Liza

Efter 8 timmars resa genom Anderna och Amazonas kom vi äntligen fram till vårt nya hem igår! Vi åkte sista biten från Sacha till Loma del Tigre med taxi.. svängde av stora vägen och 5 km in ibland träden, sista biten uppför en kulle och rundade ett hörn, och där stod de… alla hundra byborna för att välkomna oss! Wow! Vi visste inte hur vis kulle reagera.. jag ville hälsa på varenda en! Barnen kom alla nyfiket närmare, andra stor på avstånd och betraktade. En grupp kvinnor kom och hälsade med pussar på kinderna och namn som jag glömde samma sekund jag fick dem berättade för mig. De som gick i täten visade sig vara våra värdmammor.

När vi fått våra respektive hus och familjer presenterade för oss, var det dags att göra i ordning middag. In i köket kommer en av männen i huset, med en levande höna under armen och ber om en kniv. Ni kan ju gissa vad som hände sen…
Betraktade med skräckblnadad fötjusning hur middagen blev tillredd... de la den döda hörnan i en skål och hällde varmvatten på den, plockade den, brände den över öppen låga på spisen och styckade den slutligen. Sedan åt vi den. Haha. Det var nog första gången av många jag såg detta hända.

Men vad som hände sedan var ännu mer spännande! Det hördes rop o skrik när vi höll på att diska undan. Min värdmamma försökte förklara vad det var för oljud, men jag förstod inte, så hon pekade hon på magen och sa Bebé! Vill du gå och titta?

En kvinna stod på knä vid ett räcke och höll i sig medans hon skrek och andades och krystade, medans en folkskara stod runtomkring och hejade på och skämtade och skrattade. De hade ringt efter taxi, men innan den hade kommit låg bäbisen på golvet!

Helt otroligt!  Första gången jag ser ett liv komma till världen.
Fortsätter livet i Loma del Tigre såhär kommer vi inte få tråkigt i första taget!

//Anna

Idag har vi varit på sightseeing i Quito, nöjda och glada, men trötta i benen kom vi tillbaka till hostelet vid halv sex-tiden, jag med en ny väska, nya byxor, tofflor och sjalar från marknaden med ursprungsfolkens hantverk! Efter Sandras instruktiner i prutningsteknik kunde vi förhandla fram bra priser, vilket var roligt! Nu är vi precis hemkomna från en jättemysig kväll på hostelet där Hannes har jobbat, med jättevacker utsikt över Quito!

Quito känns precis som jag hade föreställt mig staden mellan bergen, atmosfären, gatorna, husen, affärerna. Underbart att vara här, att prata med människorna här och se staden! Idag pratade jag med en liten kille på bussen, han var så nyfiken och berättade om sig också, så roligt!

Igårkväll, efter Markus födelsedagsmiddag, gick vi ut och dansade och dansade och dansade, trots att vi hade varit trötta under kvällen. Peppade och superglada att vara här! Ikväll blir det en tidig kväll och imorgon börjar spanskakursen!

/Hanna