Leva djungelliv
Veckan som gatt i korta drag: brollop i Ahuano (Tena), grasdans i Quito, vandring i djupaste djungel, Fenocin-mote i Coca, Bymote i Turupunta.
Veckan som gatt i lite langre drag: Ibland gar jag hemma i Turupunta och myser. Vad skont det ar att vi genomlevde det dar dansupptradandet, tanker jag da - grymt kul att ha varit med om, men skont att det ar over...att jag slipper kla pa mig gras infor folk igen. Ja, ungefar pa det sattet har jag gatt omring och myst. Sa en onsdagskvall bullrade Edison in genom porten till Turupunta. "Vi ska dansa i Quito. Vi har fatt en forfragan fran Fenocin" hasplade han ur sig, och sa var det fardigmyst for min del. Mangofagelns hem skulle kapsla in mina brost annu en gang, och det var liksom bara att acceptera.
Men innan plagodansen var det dags for brollop. Tillsammans med delar av familjen packade vi vara kladtrasor och for den nastan 4 timmar langa resan till Tena. Darifran ytterligare buss och sa en natt liten kanotfard over floden - sa var vi framme i Ahuano dar brollopsforberedelserna redan var i full gang. Vi fick oss ett par danser, olglas och en brannande Aguardiente innan somnen tog overhand. Dagen efter var det dags for The Real Deal - brollopsdagen, karlekens hogtid...och alkoholets hogtid. Jag har aldrig forr skadat en tillstallning som denna: brudgummens familj var festarrangor och hade tillrett inte mindre an 90 hons dagen till ara. Efter att ha atit oss till koma presenterade brudens familj brollopsgavorna - kylskap, spis, sang, byra. Sa, borjade det dra ihop sig till festlighet och brudgummens familj portionerade ut gavor till brudens familj: olbackar, spritflaskor, tonfiskburkar, cigaretter och fan och hans moster. Och lika fort som drickat kom in, skulle det ut igen - folk bjod som galna runt oss. Olet sveptes och dansen blev allt vildare. Och smulan rund under foten somnade man gott pa tragolvet nar natten lagt sig over Ahuano.
Hemfard till Turupunta. Packa om vaskan och bege sig mot Quito. Ett tappert gang pa 13 personer forsokte somna bland actionfilmer och poliskontroller mellan Coca och Quito. Val framme provdansade vi lange pa Fenocinskontor innan vi begav oss till ´motet for en interkulturell demokrati´. Dar vantade vi i oandlighet innan vi kladde i oss vart gras och dansade hej vilt for den lilla skara manniskor som orkat vara kvar till dagens slut.
Ny tapper bussfard hem till en regnig djungel for att genomlida tva timmars skakig rancherafard. Med skavande bakdelar kom vi fram till Corinas syster. Pa eftermiddagen gav vi oss av- Corina, systern Gladys och hennes man Wilson, tva barn, tre hundar och tva gringos- pa den timmes langa vandringen till deras finca. Uppodlad mark forbyttes mot djungel och da djungeln oppnades upp i en solbelyst glanta var vi framme. Ett valbehovligt dopp i floden och sen satt man sa tillfreds som man kan bli inne i huset - med blickarna fasta pa stjarnhimlen medan elden sprakade och soppan kokade over den.
Vi vaknade pa morgonen med vark i kroppen efter tva natters bussakande och den tredje natten spenderad pa tragolv. Men varen flog ut fran kroppen i samma veva man satte sig upp och insag att man darifran blickade ut over Amazonas. "At det hallet finns inga hus, och inga gardar. Det ar bara djungel" fick vi hora nar vi gav oss av for att, efter 6 veckor i El Oriente, antligen tranga in i den riktiga djungeln. Wilson smog varldsvan och knapptyst fram utustad med gevar och machete. Efter snubblade vi med varsin vattenflaska som enda vapen. Men Wilson var den perfekta guiden - rojde vag, hogg grenar till broar over vattendragen och nar jag med hjartat i halsgropen tvingades Dirty-Dancing-balansera pa en stock over floden, var han genast dar och assisterade med vandringsstav. Han pekade och berattade - Ahhhhhhh, . Ah Sííííííí svarade vi med stora ogon. Vi sag inga djur den vandringen, men eftersom jag misstanker att hela Amazonas kunde hora svenskarna bulldozra sig fram, var det kanske inte sa konstigt.
Fredagen tog vi oss direkt till Coca for Fenocin-mote med sjalvaste Luis Andrango, och lordagen pratade vi miljo i Turupunta. Intensiv men himla fin vecka. Nu vantar besok i finca hos andra Luis (alltsa, den som inte kissade pa min vaska den forsta helgen) och vattenfallsbad, kulturintervjuer, ansokan om sophantering, och besok pa oljebolag och en hejdundrande midsommarfest. Allt pa en vecka y media. Det drar ihop sig!
Veckan som gatt i lite langre drag: Ibland gar jag hemma i Turupunta och myser. Vad skont det ar att vi genomlevde det dar dansupptradandet, tanker jag da - grymt kul att ha varit med om, men skont att det ar over...att jag slipper kla pa mig gras infor folk igen. Ja, ungefar pa det sattet har jag gatt omring och myst. Sa en onsdagskvall bullrade Edison in genom porten till Turupunta. "Vi ska dansa i Quito. Vi har fatt en forfragan fran Fenocin" hasplade han ur sig, och sa var det fardigmyst for min del. Mangofagelns hem skulle kapsla in mina brost annu en gang, och det var liksom bara att acceptera.
Men innan plagodansen var det dags for brollop. Tillsammans med delar av familjen packade vi vara kladtrasor och for den nastan 4 timmar langa resan till Tena. Darifran ytterligare buss och sa en natt liten kanotfard over floden - sa var vi framme i Ahuano dar brollopsforberedelserna redan var i full gang. Vi fick oss ett par danser, olglas och en brannande Aguardiente innan somnen tog overhand. Dagen efter var det dags for The Real Deal - brollopsdagen, karlekens hogtid...och alkoholets hogtid. Jag har aldrig forr skadat en tillstallning som denna: brudgummens familj var festarrangor och hade tillrett inte mindre an 90 hons dagen till ara. Efter att ha atit oss till koma presenterade brudens familj brollopsgavorna - kylskap, spis, sang, byra. Sa, borjade det dra ihop sig till festlighet och brudgummens familj portionerade ut gavor till brudens familj: olbackar, spritflaskor, tonfiskburkar, cigaretter och fan och hans moster. Och lika fort som drickat kom in, skulle det ut igen - folk bjod som galna runt oss. Olet sveptes och dansen blev allt vildare. Och smulan rund under foten somnade man gott pa tragolvet nar natten lagt sig over Ahuano.
Hemfard till Turupunta. Packa om vaskan och bege sig mot Quito. Ett tappert gang pa 13 personer forsokte somna bland actionfilmer och poliskontroller mellan Coca och Quito. Val framme provdansade vi lange pa Fenocinskontor innan vi begav oss till ´motet for en interkulturell demokrati´. Dar vantade vi i oandlighet innan vi kladde i oss vart gras och dansade hej vilt for den lilla skara manniskor som orkat vara kvar till dagens slut.
Ny tapper bussfard hem till en regnig djungel for att genomlida tva timmars skakig rancherafard. Med skavande bakdelar kom vi fram till Corinas syster. Pa eftermiddagen gav vi oss av- Corina, systern Gladys och hennes man Wilson, tva barn, tre hundar och tva gringos- pa den timmes langa vandringen till deras finca. Uppodlad mark forbyttes mot djungel och da djungeln oppnades upp i en solbelyst glanta var vi framme. Ett valbehovligt dopp i floden och sen satt man sa tillfreds som man kan bli inne i huset - med blickarna fasta pa stjarnhimlen medan elden sprakade och soppan kokade over den.
Vi vaknade pa morgonen med vark i kroppen efter tva natters bussakande och den tredje natten spenderad pa tragolv. Men varen flog ut fran kroppen i samma veva man satte sig upp och insag att man darifran blickade ut over Amazonas. "At det hallet finns inga hus, och inga gardar. Det ar bara djungel" fick vi hora nar vi gav oss av for att, efter 6 veckor i El Oriente, antligen tranga in i den riktiga djungeln. Wilson smog varldsvan och knapptyst fram utustad med gevar och machete. Efter snubblade vi med varsin vattenflaska som enda vapen. Men Wilson var den perfekta guiden - rojde vag, hogg grenar till broar over vattendragen och nar jag med hjartat i halsgropen tvingades Dirty-Dancing-balansera pa en stock over floden, var han genast dar och assisterade med vandringsstav. Han pekade och berattade - Ahhhhhhh, . Ah Sííííííí svarade vi med stora ogon. Vi sag inga djur den vandringen, men eftersom jag misstanker att hela Amazonas kunde hora svenskarna bulldozra sig fram, var det kanske inte sa konstigt.
Fredagen tog vi oss direkt till Coca for Fenocin-mote med sjalvaste Luis Andrango, och lordagen pratade vi miljo i Turupunta. Intensiv men himla fin vecka. Nu vantar besok i finca hos andra Luis (alltsa, den som inte kissade pa min vaska den forsta helgen) och vattenfallsbad, kulturintervjuer, ansokan om sophantering, och besok pa oljebolag och en hejdundrande midsommarfest. Allt pa en vecka y media. Det drar ihop sig!
Kommentarer
Trackback
