Leva djungelliv
Veckan som gatt i lite langre drag: Ibland gar jag hemma i Turupunta och myser. Vad skont det ar att vi genomlevde det dar dansupptradandet, tanker jag da - grymt kul att ha varit med om, men skont att det ar over...att jag slipper kla pa mig gras infor folk igen. Ja, ungefar pa det sattet har jag gatt omring och myst. Sa en onsdagskvall bullrade Edison in genom porten till Turupunta. "Vi ska dansa i Quito. Vi har fatt en forfragan fran Fenocin" hasplade han ur sig, och sa var det fardigmyst for min del. Mangofagelns hem skulle kapsla in mina brost annu en gang, och det var liksom bara att acceptera.
Men innan plagodansen var det dags for brollop. Tillsammans med delar av familjen packade vi vara kladtrasor och for den nastan 4 timmar langa resan till Tena. Darifran ytterligare buss och sa en natt liten kanotfard over floden - sa var vi framme i Ahuano dar brollopsforberedelserna redan var i full gang. Vi fick oss ett par danser, olglas och en brannande Aguardiente innan somnen tog overhand. Dagen efter var det dags for The Real Deal - brollopsdagen, karlekens hogtid...och alkoholets hogtid. Jag har aldrig forr skadat en tillstallning som denna: brudgummens familj var festarrangor och hade tillrett inte mindre an 90 hons dagen till ara. Efter att ha atit oss till koma presenterade brudens familj brollopsgavorna - kylskap, spis, sang, byra. Sa, borjade det dra ihop sig till festlighet och brudgummens familj portionerade ut gavor till brudens familj: olbackar, spritflaskor, tonfiskburkar, cigaretter och fan och hans moster. Och lika fort som drickat kom in, skulle det ut igen - folk bjod som galna runt oss. Olet sveptes och dansen blev allt vildare. Och smulan rund under foten somnade man gott pa tragolvet nar natten lagt sig over Ahuano.
Hemfard till Turupunta. Packa om vaskan och bege sig mot Quito. Ett tappert gang pa 13 personer forsokte somna bland actionfilmer och poliskontroller mellan Coca och Quito. Val framme provdansade vi lange pa Fenocinskontor innan vi begav oss till ´motet for en interkulturell demokrati´. Dar vantade vi i oandlighet innan vi kladde i oss vart gras och dansade hej vilt for den lilla skara manniskor som orkat vara kvar till dagens slut.
Ny tapper bussfard hem till en regnig djungel for att genomlida tva timmars skakig rancherafard. Med skavande bakdelar kom vi fram till Corinas syster. Pa eftermiddagen gav vi oss av- Corina, systern Gladys och hennes man Wilson, tva barn, tre hundar och tva gringos- pa den timmes langa vandringen till deras finca. Uppodlad mark forbyttes mot djungel och da djungeln oppnades upp i en solbelyst glanta var vi framme. Ett valbehovligt dopp i floden och sen satt man sa tillfreds som man kan bli inne i huset - med blickarna fasta pa stjarnhimlen medan elden sprakade och soppan kokade over den.
Vi vaknade pa morgonen med vark i kroppen efter tva natters bussakande och den tredje natten spenderad pa tragolv. Men varen flog ut fran kroppen i samma veva man satte sig upp och insag att man darifran blickade ut over Amazonas. "At det hallet finns inga hus, och inga gardar. Det ar bara djungel" fick vi hora nar vi gav oss av for att, efter 6 veckor i El Oriente, antligen tranga in i den riktiga djungeln. Wilson smog varldsvan och knapptyst fram utustad med gevar och machete. Efter snubblade vi med varsin vattenflaska som enda vapen. Men Wilson var den perfekta guiden - rojde vag, hogg grenar till broar over vattendragen och nar jag med hjartat i halsgropen tvingades Dirty-Dancing-balansera pa en stock over floden, var han genast dar och assisterade med vandringsstav. Han pekade och berattade - Ahhhhhhh, . Ah Sííííííí svarade vi med stora ogon. Vi sag inga djur den vandringen, men eftersom jag misstanker att hela Amazonas kunde hora svenskarna bulldozra sig fram, var det kanske inte sa konstigt.
Fredagen tog vi oss direkt till Coca for Fenocin-mote med sjalvaste Luis Andrango, och lordagen pratade vi miljo i Turupunta. Intensiv men himla fin vecka. Nu vantar besok i finca hos andra Luis (alltsa, den som inte kissade pa min vaska den forsta helgen) och vattenfallsbad, kulturintervjuer, ansokan om sophantering, och besok pa oljebolag och en hejdundrande midsommarfest. Allt pa en vecka y media. Det drar ihop sig!
Arrarray!
Mitt minne ar inte mycket battre en Jons men jag ska forsoka beratta lite om vad hallt pa med den senaste veckan. Helgens stora handelse var Dia de amazonia i coca dar de olika ursprungskulturer skulle representeras med hjalp av dans och musik och da tydligen aven den svenska. Dock transformerad in till att dansa ikladd ett slags gras som vi hansynslost norpat fran den stackars mangofagelns bo hogt upp i traden. For att fa tag i boet maste man ocksa hitta det, kopa det av en bonde for tva dollar och sedan kapa ner det ungefar 20 meter hoga tradet. Av dessa nystan tillverkade vi alltsa kjolar, toppar och smabyxor i varierande storlekar till hela dansgruppen som bestod av 12 indianer och 2 blekfisar. Dansen strackte sig langs cocas tatt befolkade gator fram till det stora torget dar upptradandet agde rum. Efter tre timmars dansande och trippande pa ta langsde stekheta gatorna var det dags for den stora showen med ungefar 1000 personer narvarande och for de som inte riktigt lyckades se hur vit min bringa var pa langt hall fanns en storbildstv med den val inzoomad under hela showen.. Vi gick anda darifran med en kansla av att vi gjort nagot bra och fick svalka vara purpurbranda axlar med vattnet ur en djup tunna.
Hmm, jaa iforrgar hittade vi, efter en hard dags machetehuggande, ovre delen av den flod som gar forbi varat hus och dar fanns riktig djungel och till och med en fin sandstrand! Jag har aven kort bil i ecuador!! Det var en milstolpe, inte sant? Eftersom ingen i dansgruppen i coca hade korkort sa var det jag som stod for allt bilkunnande vilket inte kandes som en van roll for mig. Jag fick dessutom kora med stora palmer pa flaket sa att man inte sag nagot bakat, men saklart efter ha fragat en polis om mitt korkort verkligen galler i ecuador. Han svarade forst nej, men sedan efter lite overtalning ("det ar ju Dia de amazonia!") sa gick han med pa att mitt korkort gallde under dessa tva dagar men bara sa lange jag inte gjorde nagra fel!
Ja ni nu ska vi ta bussen tillsammans med sandra upp till bergen norr om quito och halsa pa Julia och frida. Det ska bli harligt att kanske fa kanna kanslan av att inte vara blot av svett eller regn for ett par dagar och fint att fa se hur dom har det!
Pagarachu y hasta otro dia!
Tillagg for den huskurssugne!
Hannes och FridaN
Det är vi som är Hannes och Frida och vi ska åka till djungeln!
Hannes om Frida
Frida Närman är tjugo och några år gammal och min resekamrat i Ecuador.
Hon är född och uppväxt i Karlstad, har fyra storasyskon, som alla har eller är på väg med barn. Där finns även en asgammal hund och en ännu äldre mormor. Hon har efter tiden på gymnasiet pluggat en hel uppsjö ämnen på folkhögskola och universitet bl a Kulturgeografi, statsvetenskap, litteraturvetenskap och U-landskunskap med inriktning Afrika. I den sistnämnda gjorde hon en liknande utlandspraktik som i den här kursen mestadels i Kenya men även Uganda, Rwanda och Egypten. Hon bodde då i Maasaibyn Enkokidongoi, där hon lärde sig snacka caféswahili och skutta jättehögt. Hon har nu senast pluggat fred- och konflikvetenskap i Malmö under två års tid och har ändå ett kvar. Under kursen har hon bl a hunnit med en termin i Israel där hon pluggade arabiska och israelisk historia. En imponerande meritlista som toppas med ett avlägset släktskap med Monika Zetterlund!
Hon pratar alltså swahili, arabiska, hebreiska, spanska, engelska, franska relativt flytande, dessutom lite knagglig svenska och är utan tvekan den mest utbildade i vår klass med sammanlagt 17,5 år i skolbänken efter det här året!
Om Frida själv fick välja skulle hon spendera resten av livet ihop med Mads Mikkelsen på en kobbe i söderhavet. Om hon inte fick välja fullt lika mycket själv skulle hon bli frilansande journalist i Latinamerika och skulle vara rätt nöjd med det också.
Att åka med Frida känns som en lugn och trygg resa, hon är klok som en uggla och har hjärtat på rätta stället. Frida kan mycket om det mesta men uppskattar även ett glas rödtjut. Vi ska alltså åka till djungeln tillsammans, knaggla oss fram på spanska tillsammans, äta larver tillsammans, försöka låta bli att äta marsvin tillsammans och jag tror nog vi kommer lyckas bra med det mesta!
FEM SNABBA MED FRIDAN
Vin eller öl? Vino!
Afrika eller Sydamerika? Afrika, än så länge men jag hoppas att det ska ändras.
Morgon eller kväll? Kväll, helt klart!
Snus eller cigarett? Om jag måste välja så tar jag cigarett.
Sverige eller utomlands? Utomlands på vintern
Frida om Hannes
I korridoren spelas just nu musik från en vinylspelare – det är Hannes vinyl som knastrar. Han är den enda här på Granängen Övre som har en, och på den är jag en smula avundsjuk. Fast det är klart att ibland får jag njuta av den jag också. Som när det klubbas inne på Hannes rum. Eller som ikväll när det spelas kortspel och dricks rödvin inne i köket i äkta folkhögskoleanda. Då spelas det ljuvt knaster inifrån Hannes rum, samtidigt som vi fräser över våra dåliga lankor.
Carl Hannes Vambola Mattsson Gusfors – det är alltså namnet på den nästan 22-årige pöjk' jag ska spendera mina två månader med i Ecuadors djungel. Det kommer att bli finare än snus. För den som undrar över namnet Vambola kan jag berätta att det kommer från Estland och att det i Hannes alltså bor en fjärdedels est. Någonstans i honom bor dessutom ett släktband till gamle Ankarström – han som sköt teaterkungen, men detta är den enda mörka hemlighet jag kunnat hitta.
Annars härstammar Hannes från Ålberga utanför Nyköping. Där växte han upp på gården Smedstorp tillsammans med föräldrar, lillebror, farföräldrar, kusiner och ännu några fler. Att leva storfamiljsliv i Ecuador kommer vara hemmaplan för honom. Efter fotbollsgymnasiet har Hannes spelat saxofon på Wiks folkhögskola, kuskat runt i Argentina, Uruguay, Chile & Brasilien och dessutom jobbat på dagis bland andra ställen. Jag vågar dessutom påstå att han haft det ett häftigare och mer otippat jobb än någon annan av oss – som isskulptörsinstruktör!
Hannes är lintotten med snälla ögon och en jävligt rapp käft – men den är rapp på ett bra sätt, käften. Hannes är nog den som framkallar skratt flest gånger i klassrummet och han är smart.på ett sådant där naturligt, nästan medfött sätt. En sådan smarthet som man inte kan låta bli att beundra. Dessutom finns det inte någon som pratar engelska med fransk brytning lika skickligt som Hannes gör – på det är han en verklig talang. Skulle han någon gång fastna på en isolerad kobbe vet jag inte vem som skulle sitta bredvid honom, men vore det Carl Bildt skulle det nog gå illa och för det ska han ha all heder – Hannes alltså, inte Bildt.
Jag hade tänkt beskriva Hannes såsom han själv beskriver Sörängen: “Lite kyligt men ganska tryggt”. Det är bara det att det stämmer inte alls – Hannes är inte det minsta kylig. Däremot är han trygg. Och han är äkta. Och förbannat rolig. En sådan man gärna skulle spendera några månader med på en främmande plats – och det kommer jag att få göra. Snart, så snart. Ja, Herre Jistanes!
FEM SNABBA MED HANNES
Snabbfakta:
Vin eller Öl – Öl
Afrika eller Sydamerika – Sydamerika
Morgon eller Kväll – Så sent på kvällen att det blivit morgon
Snus eller Cigarett – Snus
Sverige eller Utomlands – Hannes tänker så länge att klockorna hinner stanna. Sen säger han: ÄH, skriv bort med alla gränser. Jag vill vara i hela världen!
HASTA PRONTO
