Kustgänget!

Emma, Jon, Andrea


Jon om Emma

Detta är berättelsen om en av mina två parkamrater vid den Ecuadorianska kusten, cafékvinnan och hobbyfotografen som går under namnet Emma.

Emma "jag pratar inte så mycket göteborgska" Eriksson är uppvuxen i Mölndal, en kort spårvagnstur från Sveriges andra stad. Utan att inneha en högre ålder än 21 år sitter hon på en diger meritlista. Till exempel har hon hunnit med att bo i England under nio månader. Hon åkte till London och gick in och frågade om jobb på ett café, utan att själv tycka att hon bemästrade det engelska språket så bra. Kanske var det Emmas vänliga sätt, kanske var det hennes blonda kalufs, men snart stod hon i alla fall där i Notting Hill och serverade cappuccino till mer och mindre celebra britter.

 

Även efter London fortsatte Emma testa sina vingar, men denna gång inom rikets gränser. Flyttlasset gick till Malmö för jobb på ett gruppboende. Emma trivdes som fisken med både arbetet och Malmö stad, som hon minst en gång i veckan berättar om hur fin den är.

 

Emma är lite av en kameleont, i den bemärkelsen att hon har en ny frisyr varje dag. Hennes kunskaper i att sätta upp håret verkar inte veta några gränser. Till en början trodde jag att hon var korthårig, men så kom hon dagen därpå med ungefär tre decimeter hårsvall som hon bara hade gömt undan någonstans.

 

Lite, lite av en pedant är hon också, det måste man ändå säga. "Alltså det är totalt kaos på mitt rum" kan betyda att några pappersbuntar på skrivbordet har sipprat ut i en mildare form av oordning. Men faktum är att Emmas rum är av sådan sort som man gärna besöker. Det finns liksom alltid en känsla av lugn där, och så har hon inrett sitt krypin med stil. En gammal jordglob i fönstret, nån slags väggmatta vid sängen och så en massa svartvita bilder överallt. Luktar gott gör det också.

 

Emma är en mysig tjej som tycker om att ta i de människor hon pratar med, som för att göra klart för personen i fråga att det är den hon talar med. När Emma ibland tycker att något är alldeles för bedårande helfestligt för att hålla tyst river hon av ett härligt kluckande garv. Sedan är hon också väldigt intresserad av och nyfiken på andra människor. Som när jag träffade Emma för första gången till exempel. Jag är ingen naturlig pratkvarn, men på något sätt tror jag att hon lyckades dra ur mig mitt livs historia på en kvart.

 

Vidare är hon en mångfacetterad tjej, Emma. Hon gillar att plinka på gitarren, ta snygga bilder med kameran och baka bröd i ugnen. Även om hennes framtidsplaner är lite oklara så drömmer hon om att någon gång öppna ett eget café.

 

Att Emma kommer att vara ett väloljat kugghjul för trion vid kusten råder det inga tvivel om. Hon hetsar inte upp sig i onödan och försöker lösa problem på ett konstruktivt sätt, samtidigt som hon inte drar sig för att säga till om hon tycker att något är fel. Sen är hon ju himla rar också. Som en liten nallebjörn som pratar göteborgska och bakar bröd.

 

 

Andrea om Jon

Jon Travolta. Nej, så heter han förstås inte. Men man skulle kunna tro att Jon Jonsson vore en nära släkting till sin kände nästan-namne. Det är något visst med blicken, kindbenen, munnen och kanske också näsan. Men här vid utseendet tar inte likheterna slut. Det är hela Jons utstrålning ibland som kan få en att associera till Grease. Då Jon hör en bra låt, av exempelvis Lars Winnerbäck, så kan han liksom inte låta bli att sjunga med, men att säga att han bara sjunger med är en underdrift, det är som att Jon fullständigt går upp i den underbara melodin och låter de vackra tonerna fylla hela hans själ. Så ser det i varje fall ut för en yttre betraktare. När man kommenterar på Jons likheter med John Travolta, säger han att han nog fått höra det en och annan gång, men menar att han själv har svårt att se dem. Nej, han identifierar sig snarare med Björn Skifs. Och om man frågar honom varför, kan han inte riktigt svara på det. Det är bara en stark känsla han har.

Innan jag träffade Jon trodde jag inte att det var möjligt för en enda människa att framkalla så många olika sorters suckar. Det är som att han har en unik suck till varje litet missöde. Var suck på sin plats, verkar vara hans devis och han sätter varenda en med en sådan precision. Och det finns ingen, jag lovar, verkligen ingen som suckar med samma känsla som Jon gör. De allra, allra djupaste suckarna drar han då det går dåligt för
Manchester United eller det svenska fotbollslandslaget.

Jon talar norrländska och det gör han eftersom han är uppvuxen i Graninge, som ligger ett par mil utanför Sollefteå. Men att han spenderat den gångna sommaren arbetandes på Filipstads Tidning och dessförinnan nästan ett år på en journalistutbildning utanför Karlstad hörs inte till vardags. Det märks bara då Jon citerar Smala Sussie-repliker på lika väl klingande dialekt som den som talas av en infödd värmlänning. Att Jon spenderade tre månader i Barcelona för ett och ett halvt år sedan, hörs mycket väl på våra spansklektioner.

 

Förutom Jons redan nämnda fantastiska förmåga att leva sig in i ljuva toner har han andra imponerande musikaliska talanger. Han ska tydligen vara riktigt bra på att spela trummor, jag har dock själv aldrig hört honom trumma på annat än bord och knän, men det låter lovande, och han håller även så smått på att lära sig ta lite ackord på gitarr. Men den mest häpnadsväckande begåvningen, partytrickens partytrick är (oj, oj, oj!) Jons förmåga att kunna handfjärta nästan alla låtar du ber honom om.  Paradnumret är Poppa popcorn i en skål.

 

Enligt egen utsago är Jon helt galet grym på att tillaga köttfärssås. Han menar att det är den mest delikata rätt som finns att uppbåda i hela vida världen. Öl, det är också gott tycker han. Och fika.

 

I traditionell mening är Jon inte religiös. Han tror inte på övernaturliga väsen och spöken.  Tillber varken Allah eller Shiva.  Och går heller inte i kyrkan om söndagarna. Ändå finns det dagar i Jons liv som är heliga. Det är de dagar då viktiga fotbollsmatcher utkämpas på världens stora arenor. Då är det omöjligt att få denne fundamentalistiske fotbollsanhängare att slita sig från tv-skärmen som då uppnått status av en relik. Jons förhållande till fotbollen påminner mycket om det mellan en troende och en gud. Han ägnar timtal åt att spela fotbollsspel på datorn som vore de religiösa riter och han själv i tillstånd av trans. Sina fotbollstidningar läser han med samma andakt som vore de själva Bibeln. Och sin framtid vill han mycket gärna viga åt fotbollsjournalistiken.

 

Jon har en lite konstig grej för sig. Andra människor kanske ger en kram eller en vänskaplig klapp på kinden, för att visa att man tycker om någon. Det gör inte Jon. Han fattar istället ett stadigt grepp om sin kompis ansikte och klämmer till riktigt ordentligt. Det känns lite gött säger han.

 

 

Emma om Andrea

Första gången jag träffade Andrea satt vi bredvid varandra på en buss. Den en och en halvtimme långa resan kändes extremt kort då samtalet bara flöt på. Det kändes som att jag hade känt Andrea hela mitt liv. Andrea är en varm person som har ett skratt som smittar. Hennes nyfikenhet, entusiasm och intresse för andra människor är helt enormt. Om Andrea behöver en vägbeskrivning eller har någon annan fundering är hon den första personen att gå fram till någon på gatan. Det gör att hon ofta hamnar i roliga situationer och lär känna personer som hon annars inte skulle ha träffat.

 

Efter gymnasiet, som ligger strax utanför hennes hemort Skene, åkte Andrea till Berlin där hon jobbade som au-pair åt en konstnärsfamilj. Hon bodde ihop med två tjejer från Tyskland, som vägrade prata engelska med henne, vilket gjorde att hon snabbt lärde sig tyska. Berlin passade Andrea bra. Inte minst för den billiga falafeln, kulturlivet med teater och konst och möjligheten att träffa nya människor. Förra året läste Andrea på Österlens folkhögskola i Tomelilla, en resandekurs med inriktning Indien och Bangladesh.

 

Andrea är miljömedveten och handlar nästan bara secondhand-kläder och ekologiska/kravmärkta livsmedelsvaror. Hållbar mat-konsumtion intresserar henne mycket och det är något hon skulle vilja jobba med i framtiden.

 

Snabbfakta: Tycker om att simma. Har en hemlig (dold) baskettalang. Lyssnar gärna på radioprogram. Klär sig i gammaldags kläder i pastellfärger- rosa och lila. Är vegetarian, tycker om indisk mat. Är något av en tidsoptimist, men skulle aldrig komma försent till något riktigt viktigt. För att effektivisera brukar Andrea borsta tänderna i klassrummet efter frukosten. Äter gärna mörk choklad, dricker te (ganska svagt, med lite mjölk i), gärna chai. Har lätt för att lära sig språk, har lärt sig spanska snabbt. Läser gärna, tycker om att titta på film.

 

Om du var ett årtionde, vilket skulle du vara?

A: 20-tal. Fina klänningar och kulturliv i Berlin. Och huvudbonaderna!

E: 70-tal. Stickade koftor, ”gör det själv-andan” och miljömedvetenheten

J: 80-tal! Bruce Springsteen, pannband, schyssta dansmoves och sånt. Klockrent, tycker Emma och Andrea.

Vad brukar du göra när du har en stund över?

A: Mysa!

E: Chilla.

J: Löka

Vilka egenskaper har ni som gör att ni funkar bra ihop som grupp?

A: Bra på att reda upp kaos och löser problemen med sitt underbara skratt.

E: Handlingskraftig, peppande och ett bra stöd.

J: Lugn och stabil. Positiv och taggar till ordentligt på roliga förslag.


Kommentarer
Postat av: Hannah från förra året

Lycka till på kusten! Ni kommer ha det bäst!

2011-11-22 @ 21:32:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0