Lite vardag, lite dra till kusten


Familjen Bazan Pinelas residens i La Vuelta, tillika Jons bostad. I stort
sett alla trad som syns pa bilden spottar ur sig mango pa oregelbunden
basis.

Sedan sist har vi bombarderats med massor av nya intryck och lart oss nya saker. Men minnet ar inte langre an att jag kan rapportera vad som hant de senaste dagarna.
Jón och Éma passade pa att dra till kusten i helgen, Andreita var otaggad pa sol och stannade i Pueblo Nuevo. Stallet vi akte till heter fantasifullt nog Playas, och dar finns det alltsa playas dar man kan bada. Tva timmar fran Guayaquil ligger denna badort, som maste sagas ar riktigt schysst. Ingen fladig standard, gatorna var lika ruffiga som i ovriga Ecuador. Men stranden var lang och frasch och stallet kandes inte jobbigt turistigt. Sag till fa andra gringos, da de flesta badsugna Playasbesokare var ecuadorianer.
Annars da? Jo, parasiterna borjar tappa greppet om min mage. I takt med detta borjar jag pa riktigt kunna njuta av livet har. Om man lyfter blicken ser man att allt ar fint att titta pa och att de flesta manniskorna pa landsbygden ar valdigt trevliga att prata med. I stort sett varje kvall snackar jag med lillebrorsan Mario om Sverige, Ecuador och varlden. Han ar en forsiktig, lugn 13-aring, men alltid nyfiken och fragvis om hur saker gar till allá en Suecia, dar i Sverige. Om jag boundat med andra av broderna over mangoplock eller kanotturer lar jag kanna Mario over dessa samtal. Fina stunder.
Fina stunder ar ocksa de stunder man ater tarta. Det gjorde vi igar pa Emmas lillebror Juanitos ettarskalas. Dagen till ara hade vi, okej, Emma och Andrea, slangt ihop en riktig svennetarta, med jordgubbar och gradde. Vi valjer att tro att de tyckte om den.
I ovrigt inte sa mycket att klaga pa. Kustdialekten borjar liksom luckras upp sa sakteliga, man forstar lite mer hela tiden, lar sig saga lite mer hela tiden. Och nufortiden bar jag bade mustasch och en begynnande branna, sa undan for undan borjar jag kanske forvandlas till en riktig latino..
Foton har det blivit fler av, ett gang bilder fran La Vuelta kommer har. Med det sager vi ciao sa lange fran Guayas!
Pa aterseende/ Jonzález
Moster i bagartagen, vispar gradde till en fodelsedagstarta.
Mormor Braulia.
Christopher, Emmas lillebror, och Emanuel, Jons lillebror, ar hoga pa
ruset av tartlyckans efterdyningar.

Sen rapport fran Guayas

Kossa som chillar  jarnet utanfor entradan.
Kossa chillar jarnet vid entradan.

Allt for sega har vi kustbor varit med att blogga, for detta ber vi om ursakt. Men fran och med nu ska det bli battring. Har kommer ett axplock de intryck vi fatt sedan vi lamnade Quito for varmens och myggbettens cantón Daule. Hall till godo!

Sa kom det sig att jag (Jon) och Sandra rullade soderut en kvall tidigare, for att ta itu med mina magproblem i Guayaquil. Bakgrunden ar att min stackars kagge har hemsokts av en segdragen diarré sedan Trujillo, Peru. Sa in pa akuten, okej doktorn verkade palitlig, kor. Blev liggandes pa en brits med dropp i armen medan blodprov av diverse slag utfordes. Lakaren kom fram till Sandra och sa att han ville gora ett AIDS-test. Eeh, okej.. Hur osannolikt det an var att jag skulle ha fatt aids kunde jag inte lata bli att ligga och fundera pa vad det skulle sta pa min gravsten. Fodelse- och dodsdatum foljt av "Du skulle ha stannat hemma"? Lyckligtvis hittade doktorn inga sjukdomar, olyckligtvis forblev magakomman ett mysterium.
Dagen efter satte vi kurs mot bushen, tjejerna hoppade av i Pueblo Nuevo med Emmas bror, Medardo, och jag fortsatte till La Vuelta med mamma Narcisa. Vid entradan tog vi en tricimoto in till byn, och jag kom pa mig sjalv med att sitta och smale, dromskt och halvtontigt hela vagen. Forklaringen var enkel. Landskapet var bland det vackraste jag hade sett i hela mitt liv.
Nu har det gatt cirka tva veckor sedan vi anlande och vi har val hunnit gora oss nagorlunda hemmastadda. Naja, Emma har i och for sig bara bott hos sin nya familj i nagra dagar, hon flyttade fran Pueblo Nuevo och bor nu granne med mig i La Vuelta. Anledningen var bristen pa liv, rorelse och spanskatraning i hennes hus. Hennes bror var inte sa talfor nar han val var hemma, han studerar och ar borta en hel del. Dessutom upplevde Emma det som komplicerat att bo hos honom ocksa just for att han ar var handledare. Foraldrarna a sin sida beskrivs bast som husdjur, som sitter stilla och iakttar, svara att ha nagon meningsfullare konversation med. Sa nu bor Emma istallet med en trebarnsfamilj, med tillhorande farmor och faster.
Andrea blev ensam kvar i Pueblo Nuevo alltsa, som dock bara ligger en kanotfard bort. Hon bor med tva foraldrar, en 25-arig storebror och en 17-arig systerson. Fransett att mamman verkar tycka att det ar lite problematiskt att Andrea varken ar katolik eller kottatare, verkar det fungera bra.
Mitt eget hus ar fullt av liv. Detta i form av bland annat hons och smabrorsor. Mormor, mamma, moster, fem broder, asnor, kalkoner, hons, katter och grisar bor bland annat hemma hos oss. Gick fort att kanna sig hemma, minsta brorsan verkar redan alska mig och sager att om jag inte tar med mig honom sa far jag inte aka hem i april.
Avslutningsvis, nagra bra och daliga grejer med var nya hemmaplan:

  • Bra: Mangos, som vaxer pa garden. Sa javla gott sa att det ar helt sinnes. Alconfor och Corazón ar de godaste sorterna.
  • Daligt: Mangos, som vaxer pa garden. Fastnar som fan i tanderna och ger upphov till sar pa tandkottet.
  • Bra: Cirka en timme till Guayaquil. Dit kan man aka nar man vill komma bort lite. Och fika.
  • Daligt: Myggen. Kvallstid ar de outhardliga. Under nagra dagar sag mina fotter ut som tva krigsfalt.
  • Bra: Vinterfloden, som nu anlant. Forser familjen med fisk och ger mig mojligheten till ett friskt dopp nar latinovarmen blir alltfor pataglig.
  • Daligt: Ris till frukost, lunch och middag. Inte sa kul som det later.
Okej, vi sager sa sa lange och lamnar er med ett lofte om en mer frekvent uppdatering. Och ett gang bilder fran det som nu ar var vardag.
Eder trogne, Jonzález
(Éma och Andreita halsar)
Kusttrion agerade engelskalarare i Pueblo Nuevo. Efterat radade skolans personal stolta upp sig for fotografering med de exotiska vitingarna.
Kusttrion agerade engelskalarare i Pueblo Nuevo. Efterat radade
skolans personal stolta upp sig for fotagrafering med de exotiska
vitingarna.

Lillebror Julián kommer till undsattning nar jag behover skjuts hem.
Lillebror Julián kommer till undsattning nar jag behover skjuts hem.


Skolavslutning med delar av familjen. Mario, Emmanuel, jag, Ycidro och Narcisa. Hyllan i mitten, tillika Marios skolprojekt, star nu valdigt praktiskt placerad i mitt rum.
Skolavslutning med delar av familjen. Mario, Emmanuel, Jon, Ycidro
och Narcisa. Hyllan i mitten, tillika Marios skolprojekt, star nu valdigt
praktiskt placerad i mitt sovrum.

Kustgänget!

Emma, Jon, Andrea


Jon om Emma

Detta är berättelsen om en av mina två parkamrater vid den Ecuadorianska kusten, cafékvinnan och hobbyfotografen som går under namnet Emma.

Emma "jag pratar inte så mycket göteborgska" Eriksson är uppvuxen i Mölndal, en kort spårvagnstur från Sveriges andra stad. Utan att inneha en högre ålder än 21 år sitter hon på en diger meritlista. Till exempel har hon hunnit med att bo i England under nio månader. Hon åkte till London och gick in och frågade om jobb på ett café, utan att själv tycka att hon bemästrade det engelska språket så bra. Kanske var det Emmas vänliga sätt, kanske var det hennes blonda kalufs, men snart stod hon i alla fall där i Notting Hill och serverade cappuccino till mer och mindre celebra britter.

 

Även efter London fortsatte Emma testa sina vingar, men denna gång inom rikets gränser. Flyttlasset gick till Malmö för jobb på ett gruppboende. Emma trivdes som fisken med både arbetet och Malmö stad, som hon minst en gång i veckan berättar om hur fin den är.

 

Emma är lite av en kameleont, i den bemärkelsen att hon har en ny frisyr varje dag. Hennes kunskaper i att sätta upp håret verkar inte veta några gränser. Till en början trodde jag att hon var korthårig, men så kom hon dagen därpå med ungefär tre decimeter hårsvall som hon bara hade gömt undan någonstans.

 

Lite, lite av en pedant är hon också, det måste man ändå säga. "Alltså det är totalt kaos på mitt rum" kan betyda att några pappersbuntar på skrivbordet har sipprat ut i en mildare form av oordning. Men faktum är att Emmas rum är av sådan sort som man gärna besöker. Det finns liksom alltid en känsla av lugn där, och så har hon inrett sitt krypin med stil. En gammal jordglob i fönstret, nån slags väggmatta vid sängen och så en massa svartvita bilder överallt. Luktar gott gör det också.

 

Emma är en mysig tjej som tycker om att ta i de människor hon pratar med, som för att göra klart för personen i fråga att det är den hon talar med. När Emma ibland tycker att något är alldeles för bedårande helfestligt för att hålla tyst river hon av ett härligt kluckande garv. Sedan är hon också väldigt intresserad av och nyfiken på andra människor. Som när jag träffade Emma för första gången till exempel. Jag är ingen naturlig pratkvarn, men på något sätt tror jag att hon lyckades dra ur mig mitt livs historia på en kvart.

 

Vidare är hon en mångfacetterad tjej, Emma. Hon gillar att plinka på gitarren, ta snygga bilder med kameran och baka bröd i ugnen. Även om hennes framtidsplaner är lite oklara så drömmer hon om att någon gång öppna ett eget café.

 

Att Emma kommer att vara ett väloljat kugghjul för trion vid kusten råder det inga tvivel om. Hon hetsar inte upp sig i onödan och försöker lösa problem på ett konstruktivt sätt, samtidigt som hon inte drar sig för att säga till om hon tycker att något är fel. Sen är hon ju himla rar också. Som en liten nallebjörn som pratar göteborgska och bakar bröd.

 

 

Andrea om Jon

Jon Travolta. Nej, så heter han förstås inte. Men man skulle kunna tro att Jon Jonsson vore en nära släkting till sin kände nästan-namne. Det är något visst med blicken, kindbenen, munnen och kanske också näsan. Men här vid utseendet tar inte likheterna slut. Det är hela Jons utstrålning ibland som kan få en att associera till Grease. Då Jon hör en bra låt, av exempelvis Lars Winnerbäck, så kan han liksom inte låta bli att sjunga med, men att säga att han bara sjunger med är en underdrift, det är som att Jon fullständigt går upp i den underbara melodin och låter de vackra tonerna fylla hela hans själ. Så ser det i varje fall ut för en yttre betraktare. När man kommenterar på Jons likheter med John Travolta, säger han att han nog fått höra det en och annan gång, men menar att han själv har svårt att se dem. Nej, han identifierar sig snarare med Björn Skifs. Och om man frågar honom varför, kan han inte riktigt svara på det. Det är bara en stark känsla han har.

Innan jag träffade Jon trodde jag inte att det var möjligt för en enda människa att framkalla så många olika sorters suckar. Det är som att han har en unik suck till varje litet missöde. Var suck på sin plats, verkar vara hans devis och han sätter varenda en med en sådan precision. Och det finns ingen, jag lovar, verkligen ingen som suckar med samma känsla som Jon gör. De allra, allra djupaste suckarna drar han då det går dåligt för
Manchester United eller det svenska fotbollslandslaget.

Jon talar norrländska och det gör han eftersom han är uppvuxen i Graninge, som ligger ett par mil utanför Sollefteå. Men att han spenderat den gångna sommaren arbetandes på Filipstads Tidning och dessförinnan nästan ett år på en journalistutbildning utanför Karlstad hörs inte till vardags. Det märks bara då Jon citerar Smala Sussie-repliker på lika väl klingande dialekt som den som talas av en infödd värmlänning. Att Jon spenderade tre månader i Barcelona för ett och ett halvt år sedan, hörs mycket väl på våra spansklektioner.

 

Förutom Jons redan nämnda fantastiska förmåga att leva sig in i ljuva toner har han andra imponerande musikaliska talanger. Han ska tydligen vara riktigt bra på att spela trummor, jag har dock själv aldrig hört honom trumma på annat än bord och knän, men det låter lovande, och han håller även så smått på att lära sig ta lite ackord på gitarr. Men den mest häpnadsväckande begåvningen, partytrickens partytrick är (oj, oj, oj!) Jons förmåga att kunna handfjärta nästan alla låtar du ber honom om.  Paradnumret är Poppa popcorn i en skål.

 

Enligt egen utsago är Jon helt galet grym på att tillaga köttfärssås. Han menar att det är den mest delikata rätt som finns att uppbåda i hela vida världen. Öl, det är också gott tycker han. Och fika.

 

I traditionell mening är Jon inte religiös. Han tror inte på övernaturliga väsen och spöken.  Tillber varken Allah eller Shiva.  Och går heller inte i kyrkan om söndagarna. Ändå finns det dagar i Jons liv som är heliga. Det är de dagar då viktiga fotbollsmatcher utkämpas på världens stora arenor. Då är det omöjligt att få denne fundamentalistiske fotbollsanhängare att slita sig från tv-skärmen som då uppnått status av en relik. Jons förhållande till fotbollen påminner mycket om det mellan en troende och en gud. Han ägnar timtal åt att spela fotbollsspel på datorn som vore de religiösa riter och han själv i tillstånd av trans. Sina fotbollstidningar läser han med samma andakt som vore de själva Bibeln. Och sin framtid vill han mycket gärna viga åt fotbollsjournalistiken.

 

Jon har en lite konstig grej för sig. Andra människor kanske ger en kram eller en vänskaplig klapp på kinden, för att visa att man tycker om någon. Det gör inte Jon. Han fattar istället ett stadigt grepp om sin kompis ansikte och klämmer till riktigt ordentligt. Det känns lite gött säger han.

 

 

Emma om Andrea

Första gången jag träffade Andrea satt vi bredvid varandra på en buss. Den en och en halvtimme långa resan kändes extremt kort då samtalet bara flöt på. Det kändes som att jag hade känt Andrea hela mitt liv. Andrea är en varm person som har ett skratt som smittar. Hennes nyfikenhet, entusiasm och intresse för andra människor är helt enormt. Om Andrea behöver en vägbeskrivning eller har någon annan fundering är hon den första personen att gå fram till någon på gatan. Det gör att hon ofta hamnar i roliga situationer och lär känna personer som hon annars inte skulle ha träffat.

 

Efter gymnasiet, som ligger strax utanför hennes hemort Skene, åkte Andrea till Berlin där hon jobbade som au-pair åt en konstnärsfamilj. Hon bodde ihop med två tjejer från Tyskland, som vägrade prata engelska med henne, vilket gjorde att hon snabbt lärde sig tyska. Berlin passade Andrea bra. Inte minst för den billiga falafeln, kulturlivet med teater och konst och möjligheten att träffa nya människor. Förra året läste Andrea på Österlens folkhögskola i Tomelilla, en resandekurs med inriktning Indien och Bangladesh.

 

Andrea är miljömedveten och handlar nästan bara secondhand-kläder och ekologiska/kravmärkta livsmedelsvaror. Hållbar mat-konsumtion intresserar henne mycket och det är något hon skulle vilja jobba med i framtiden.

 

Snabbfakta: Tycker om att simma. Har en hemlig (dold) baskettalang. Lyssnar gärna på radioprogram. Klär sig i gammaldags kläder i pastellfärger- rosa och lila. Är vegetarian, tycker om indisk mat. Är något av en tidsoptimist, men skulle aldrig komma försent till något riktigt viktigt. För att effektivisera brukar Andrea borsta tänderna i klassrummet efter frukosten. Äter gärna mörk choklad, dricker te (ganska svagt, med lite mjölk i), gärna chai. Har lätt för att lära sig språk, har lärt sig spanska snabbt. Läser gärna, tycker om att titta på film.

 

Om du var ett årtionde, vilket skulle du vara?

A: 20-tal. Fina klänningar och kulturliv i Berlin. Och huvudbonaderna!

E: 70-tal. Stickade koftor, ”gör det själv-andan” och miljömedvetenheten

J: 80-tal! Bruce Springsteen, pannband, schyssta dansmoves och sånt. Klockrent, tycker Emma och Andrea.

Vad brukar du göra när du har en stund över?

A: Mysa!

E: Chilla.

J: Löka

Vilka egenskaper har ni som gör att ni funkar bra ihop som grupp?

A: Bra på att reda upp kaos och löser problemen med sitt underbara skratt.

E: Handlingskraftig, peppande och ett bra stöd.

J: Lugn och stabil. Positiv och taggar till ordentligt på roliga förslag.


RSS 2.0