Hej alla!

Idag lämnade vi Sörängen, efter ett tappert packande och kramande. Globalkorridoren, Granängen övre, står nu tom. Så kände även jag mig – tom – när vi hoppade på bussen in mot Nässjö. Förstod inte att terminen är slut och att Ecuador kommer närmare. Förstår fortfarande inte, när jag i skrivande stund sitter hemma på mitt rum.

Kerstin och jag tog tåget till Kristianstad, där vi över en gemensam lunch berättade för våra föräldrar om allt de ville veta och allt vi ville att de skulle veta. Vi berättade om skolan, klassen, alla andra människor och händelser. Insåg mer och mer hur bra vi har haft det. Ett ord som bra beskriver atmosfären i klassen är ödmjukhet. Den eviga och envisa tanken om att alla ska vi få säga vad vi tycker, i alla situationer. En eloge till vår lärare och vän Mats, för alla *Qué tal-rundor och goa skratt. Jag är övertygad om att vi alla har lärt oss att det är självklart att lyssna på varandra.

I onsdags pratade vi på Skype med Sandra (samordnare i Ecuador), först allihopa tillsammans, sedan ett praktikantpar i taget. Hon har massor av fina idéer på saker vi ska göra på resan och har fixat spännande ställen för oss att vara på under praktiktiden. Vi har fått mail med bilder på hus, byar, familjer, utsikter. Alla är nöjda och glada.

I sentimental lycka lämnade jag Sörängen. Att jag tycker att det är sorgligt att lämna skolan, är ju övervägande positivt. Ett bevis på hur bra det har varit. Med alla fina minnen och nya kunskaper ger vi oss ut i världen för att återförenas i Quito i januari.

Elinor, du är först ut, lycka till kära parkamrat.

Abrazos / Olga

*Qué tal-runda: Vid frågeställningar eller tvister, små som stora, ger Mats ordet till någon i klassen. Denna person får då säga sin mening, eller sina meningar, för att sedan skicka ordet vidare tills alla fått säga sitt. Alla lyssnar, ingen avbryter. Ibland har vi suckat och stönat över dessa utdragna rundor, men de har lärt oss mycket om varandra och oss själva.