Dagbokstankar från landningen

Tog en titt i min dagbok och läste några rader som jag tecknat ner just när jag landade i Sverige. Påminde mig om hur lustigt det var att vara tillbaka. Känslor som jag nu nästan glömt bort. Känns så nära, men ändå så avlägset. Det gick så fort att komma tillbaks till mina gamla vanor. Som om jag inte ens har varit iväg.

Onsdag 31/3 - på Arlanda Express
Nu har vi landat och det känns skönt, men konstigt. Sitter på Arlanda express som går exakt i tid och kostar lika mycket som 17 timmar på buss gör i Ecuador. Alla sitter ensamna, i bekväma ecoskor, kostym och med en mobil fastklistrad i hand eller öra. Tåget rör sig frammåt så smidigt att det knappt märks. Var är musiken, bullret och trängseln?

Snön ligger fortfarande kvar. Nu ska jag till Kairos future och träffa mamma, nice.

Men känslorna brottas inom mig. Det känns skumt. Då jag blickar ut över de likadana perfekt uppradade villorna och radhusen, så känns det som en leksaksvärld. Det känns som att jag åker tåg genom "the Sims". Sjukt.

På Arlanda stod jag jämte två tanter som möttes och antagligen var bekanta. Situationen blev ganska obekväm vilket de ganska misslyckat försökte dölja för varandra. "Men hej, är du här? Hrm, hehe, kul att träffas... Ja, då var det gads för mig att gå då..." och så gick de snabbt vidare åt varsitt håll. Det blev jobbigt för dem att träffa någon de kände igen. Så stelt och så torrt. Vilket stackarsfolk. Vi vet inte hur man umgås med värme. Vi är så rädda att vi låser in oss i våra perfekta hem. Stackare.

/Elisabet

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0