I Tambopamba är ingen ensam

Krönika som publicerades i Smålandstidningen den 23 juli 2010.

Eftermiddagssolens sista värmande strålar böjer sig sakta för den Andinska bergstoppen. Från köket brusar Latinska rytmer högt i takt med Miriams sång ”que yo quiero solo daarte amooor”.
Rök tränger sig in genom dörrspringan. Kvackande gäss, bräkande får och vår svanslösa katt drar längs husknuten. Jag hör hur Mami Lucha envist schasar iväg dem från eldstaden.
Klockan närmar sig sex och jag plockar rutinmässigt fram ficklampan.
-Ya se fue la luz! Skriker lillasyster Roxana bedrövat när den nakna glödlampan slocknar och mörkret tjocknar omkring oss.
Hon knackar försiktigt på min dörr och kastar sig våldsamt om halsen på mig, kryper upp i mitt knä och ger mig sina dagliga kärleksförklaringar. Sedan greppar 8-åringen min hand och leder mig ut till köket utan kylskåp där middagens ris väntar.
Jag makar lite på hönan som ligger vid mina fötter, skrattar åt Miriam som vant rör sina höfter till musiken och svarar Mami Lucha att hennes dotter har haft en bra dag.
Det har knappt gått en vecka av mina fem månader i indianbyn Tambopamba som vilar på en av Ecuadors bergstoppar. Min spanska är knackig och jag är ensam utlänning i byn.
När jag nu åter är på svensk mark får jag ofta frågorna
-Men det var tufft va? Bodde du verkligen i ett lerhus? Det måste vara skönt att vara hemma igen?
Det var hårt att se den brutala kamp som varje dag utspelades mellan de hackande bönderna och den hårda jorden. Det var hårt att förstå vidden av Mami Luchas och de andra mödrarnas oro över hur de ska kunna bekosta barnens utbildning.
Men framförallt var det en fantastisk tid. Jag har aldrig varit så tagen av den kärlek, gemenskap och nyfikenhet jag välkomnades med. Byn och min familj tog emot mig med öppet sinne och öppna armar. Familjen trängde ihop sig i ett rum och lämnade det största rummet med husets enda badrum till mig.
Stress glömde jag helt bort hur det kändes. I Ecuador tar man dagen som den kommer och ”precis nu” brukar ha en tidsrymd på tre timmar.
I garderoben hade jag fem tröjor och enda spegeln jag levde med var en liten tejpad sak som hängde i ett mörkt hörn.
Självklart längtade jag ibland efter lite privatliv, struktur, varierad mat och framförallt efter mina nära och kära där hemma i Sverige.
Men det är konstigt hur lätt det gick att anpassa sig till en verklighet som är så annorlunda från vår. En verklighet som delas av miljarder människor världen över.
Så nej, det var inte jobbigt att bo i ett lerhus. Det kunde vara jobbigt att se min familjs och alla andra människors utsatthet när något oväntat hände, som en skada eller en dålig skörd.
Men när ingen statligt välfärd fångar upp dessa människor, blir det lokala skyddssystemet så mycket starkare. I Tambopamba besegrades vardagens slit många gånger om av den kollektiva kärlek och ömhet som rådde i byn. I Tambopamba var aldrig någon ensam.
Gillar just nu:
1. Sommarkvällar. Finns det något bättre än att spendera nattens timmar utomhus med goda vänner utan att frysa?
2. Drömmar. Under sommaren känns allt lite bättre och plötsligt fullt möjligt.
3. Gratiskultur. Som exempelvis Vätterfesten i Jönköping där bland annat Moto Boy spelar.
Ogillar starkt:
Tidsbrist. Varför ska allt roligt som sker under året knökas ihop inträffa under typ två månader?
Eftermiddagssolens sista värmande strålar böjer sig sakta för den Andinska bergstoppen. Från köket brusar Latinska rytmer högt i takt med Miriams sång ”que yo quiero solo daarte amooor”.
Rök tränger sig in genom dörrspringan. Kvackande gäss, bräkande får och vår svanslösa katt drar längs husknuten. Jag hör hur Mami Lucha envist schasar iväg dem från eldstaden.
Klockan närmar sig sex och jag plockar rutinmässigt fram ficklampan.
-Ya se fue la luz! Skriker lillasyster Roxana bedrövat när den nakna glödlampan slocknar och mörkret tjocknar omkring oss.
Hon knackar försiktigt på min dörr och kastar sig våldsamt om halsen på mig, kryper upp i mitt knä och ger mig sina dagliga kärleksförklaringar. Sedan greppar 8-åringen min hand och leder mig ut till köket utan kylskåp där middagens ris väntar.
Jag makar lite på hönan som ligger vid mina fötter, skrattar åt Miriam som vant rör sina höfter till musiken och svarar Mami Lucha att hennes dotter har haft en bra dag.
Det har knappt gått en vecka av mina fem månader i indianbyn Tambopamba som vilar på en av Ecuadors bergstoppar. Min spanska är knackig och jag är ensam utlänning i byn.
När jag nu åter är på svensk mark får jag ofta frågorna
-Men det var tufft va? Bodde du verkligen i ett lerhus? Det måste vara skönt att vara hemma igen?
Det var hårt att se den brutala kamp som varje dag utspelades mellan de hackande bönderna och den hårda jorden. Det var hårt att förstå vidden av Mami Luchas och de andra mödrarnas oro över hur de ska kunna bekosta barnens utbildning.
Men framförallt var det en fantastisk tid. Jag har aldrig varit så tagen av den kärlek, gemenskap och nyfikenhet jag välkomnades med. Byn och min familj tog emot mig med öppet sinne och öppna armar. Familjen trängde ihop sig i ett rum och lämnade det största rummet med husets enda badrum till mig.
Stress glömde jag helt bort hur det kändes. I Ecuador tar man dagen som den kommer och ”precis nu” brukar ha en tidsrymd på tre timmar.
I garderoben hade jag fem tröjor och enda spegeln jag levde med var en liten tejpad sak som hängde i ett mörkt hörn.
Självklart längtade jag ibland efter lite privatliv, struktur, varierad mat och framförallt efter mina nära och kära där hemma i Sverige.
Men det är konstigt hur lätt det gick att anpassa sig till en verklighet som är så annorlunda från vår. En verklighet som delas av miljarder människor världen över.
Så nej, det var inte jobbigt att bo i ett lerhus. Det kunde vara jobbigt att se min familjs och alla andra människors utsatthet när något oväntat hände, som en skada eller en dålig skörd.
Men när ingen statligt välfärd fångar upp dessa människor, blir det lokala skyddssystemet så mycket starkare. I Tambopamba besegrades vardagens slit många gånger om av den kollektiva kärlek och ömhet som rådde i byn. I Tambopamba var aldrig någon ensam.


Gillar just nu:
1. Sommarkvällar. Finns det något bättre än att spendera nattens timmar utomhus med goda vänner utan att frysa?
2. Drömmar. Under sommaren känns allt lite bättre och plötsligt fullt möjligt.
3. Gratiskultur. Som exempelvis Vätterfesten i Jönköping där bland annat Moto Boy spelar.
Ogillar starkt:
Tidsbrist. Varför ska allt roligt som sker under året knökas ihop och inträffa under typ två månader?


/Elisabet

Ärade klass

En annan värld är möjlig!
Dikterar Mats som för pessimister kan verka löjlig.
Men vi pasantes lyhört tagit till oss hans ord,
lärt oss att vi européer är anklagade för mord.

Mats lycka stor säkerligen är
då vi i klassen har en äkta revolutionär.
Sara Bryntse ut och världen ska rädda,
ge röst åt dem som idag inte är sedda.

El conejos hjärta stort också är,
i denna trubadur man nästan blir kär.
Fagra kvinnor han lägrar som på löpande band.
Akta så att du inte förvandlar deras hjärtan till sand!

I klassen vi också en farlig manstjusare har,
i Chucaples diskotek varje man tog av sig bar!
I hopp om att Lizas hjärta ro i hamn
ingen motstår hennes Vrigstads-charm.

På Tigerkullen spatserar en riktig dansös,
i danstävlingar av fruktan hennes motståndare rös!
I kokosnötter och frön hon över världen shakar,
Anna Nylander, jäntan ifrån norr, vi alla älskar.

Clemens Konrad, vad mer behöver jag säga?
En efter en han till sin fan-club omedvetet leja.
När vi solar och badar, tysken löper längs stranden,
på jakt efter värdefulla ting att stoppa i handen.

Lidingösnobben måste vara klassens Jädrigaste typ
Men vi vet ju att Stockholms-svamleriet bara är myt.
Mot urbaniseringen Hannes utgör stort hot,
i Amazonas, alternativt Sveriges skogar han egentligen vill slå rot!

Vår kära östskötte-brud liksom Hannes, i Ecuador hon trivs,
tillbaks till Tuncarta hon vill och arbeta med FIIS.
Min compañera Hanna är social och ofta sugen på fest,
målmedvetet far hon över världen, numera utan sin häst.

Klassens Latino är den gosigaste jag vet,
ögon och hjärta söta som kladdkassmet.
Sara är engagerad och vet vad hon vill,
jobbar hårt förutom när hon sover och är chill.

Vår querida Sandritas hjärta bultar ömt och stort,
mest för Ecuador men också för många andra runt om vårt klot.
Hennes livfullhet lyfter den tråkigaste fest,
men att hon är loca är det jag uppskattar mest!

En eloge till Linda som med oss pasantes tampats,
trots mycket ståhej hon jobbat lugnt och sansat.
I hennes sällskap jag haft kul och känt mig trygg,
hon har skrämt bort även de farligaste mygg.

Ja kära vänner, vår tid nu lider mot sitt slut,
något vi alla tycker är ganska surt.
Men när portar stängs öppnas nya med väldig fart.
Och i evigheter ni får höra mitt "välkommen-hem-till-smålands"-tjat!
Att vi i smålandsskogen alla stannar tycker Mats vore bäst.
Praktisera matsuveränitet och bara förflytta oss med häst.
Hur som haver, Mats må vara galen,
hans revolutionära idéer kanske passar bäst i Global Rättvisa- salen.
Men med denna enkla prosa,
jag er alla önskar lycka när ni ut i livet strosa!


Puss på er alla!
Elisabet

Sörängarna på besök hos Glokalarna!

Tänkte skriva lite kort om helgens händelser. Alla utom "norrlandsgruppen" (Banjamin, Anna och Sara B) åkte ner till våra kära vänner på Glokala folkhögskolan i Malmö för att delta på deras stora event. Vi åkte dit för att hjäpa till med för att hjälpa till men även för att hålla föreläsning och visa oljefilmen Crude.

 

På lördagen hölls en väldigt intressant politiker debatt rörande globala frågor.

 

Självklart så inleddes söndagen med en "mistica", en speciell inledinigscermoni som är väldigt vanligt i Latinamerika. Sofi sitter i mitten och ska föreställa Moder jord.

 

GLOBAL RÄTTVISA NU!!

 

Det har verkligen varit super kul att få träffa Glokalarna igen och tillsammans sprida vårat budskap.

TACK för 2 roliga dagar!

 

Nu är vi åter ALLA samlade på Sörängen för att spendera sista veckan tillsammans. Imorgon väntar en stor temadag på Brinell gymnasiet här i Nässjö! Är grymt laddad för att köra de sista föreläsningarna! Förutom föreläsningar ska vi bjuda på orättvis fotboll, film och DANS!

 


Härliga Norrland!

Den fullspäckade Viva Latinaveckan i Linköping var slut på fredagen 21 maj och vi i Norrlandsgruppen var lika slut vi! Benjamin laddade upp inför norrlandsveckan med att ta en bronsplats i Folkhögskole-SM i beachvolleyboll tillsammans med Hannes, medan jag och Sara Bryntse på mer traditionellt vis tog igen oss genom att sova länge, göra nån liten mysig utflykt och äta gott.

 

Sedan bar det av mot vårt kära Norrland! Vi har haft en superfin och härlig vecka!

 

Så här i sista veckan av informationsarbetet har det dock bitvis känts aningen tungt. När man står där inför en totalt oengagerad klass som tittar lite skeptiskt på en genom trötta ögon som längtar sig bort till friheten om ett par veckor, kan det vara svårt att finna inspirationen att göra den föreläsning man kört på repeat de senaste veckorna på ett inlevelsefullt sätt. Men man hoppas att även sådana gånger väcks kanske ändå en av trettio personers intresse…

 

Men lika tungt som det kan kännas sånna gånger, så känns det underbart när allt klaffar! När ungdomar kommer fram efterföreläsningarna och frågar vidare, vill ha mer information, extra namninsamlingspapper att samla in namn på själva. När man hör diskussionerna fortsätta i korridorerna o.s.v , då känns allt värt det! Man känner att man väckt ett intresse, att man gör skillnad.. och det är verkligen superkul!

 

I lördags arrangerade vi dessutom en ”Solidaritetsdag” på Sundsvalls Kulturmagasin. Under veckan tapetserade vi sundsvall så bra vi kunde med affischer och gjorde en extra insats att marknadsföra dagen på Vårruset under tisdagen. Sara och jag klädde upp oss i äkta andinska indiankläder och ”sprang för våra vänner i Latinamerika” och passade på att dela ut lite flyers samtidigt. Vi hamnade dessutom på både lokal-TV och på lokaltidningens hemsida :)

 

 

 

Själva dagen blev jättelyckad! Vi hade bjudit in svensk-kubanska föreningen, bobergsgymnasiets boliviagrupp, FN-gruppen och UNICEF-gruppen, varav de två första också bidrog med föreläsningar. Ett 30 tal åskådare dök upp trots finväder och många stannade hela dagen! Jättekul!

 

Nu är det bara en vecka kvar! Shit vad konstigt det känns...!
//Anna

En vecka i Villtofta

Chucaplegänget + Bettan befinner oss nu hemma hos Sandra i Villtofta. Denna veckan har vi besökt Vederslövs låg- och mellanstadie skola där vi pratat om bananer, dansat och ätit choklad, mycket skojigt!




Klass 1 på Vederslövs skola




Sandras morfar lär Bettan spela dragspel




Ecuador, ecuador och ecuador...



Vi har även varit på två gymnasieskolor i Växjö; Katedralskolan och Tegner gymnasiet. Där vi fräschat upp vår spanska och pratat om matsuveränitet och monokultur.
I onsdags kväll hade vi föreläsning på Bygdegården där gamla och unga möttes för att lyssna på oss.



Trevlig kväll på bygdegården


Vi hoppas Viva Latina!-gänget har det lika bra som vi uppe i Lindköping!

Kramar från oss


Fullt ös!

Nu har den första veckan på vårt Folkbildningsarbete gått, och det har varit super lyckat det är bara synd att dagarna går så fort...
Hela veckan har vi befunnit oss runt om i Småland på skolor.


Framsidan till Global Rättvisa Nu!

Vår och Latinamerikagruppernas kampanj tidning: Global Rättvisa Nu! släpptes i tisdags och på onsdagen möttes vi alla upp i Växjö för att fira under vår fest : Club Viva Latina! Det var en härlig tillställning med fullt ös från början till slut. Tack alla ni som var där!



Club Viva Latina!



Dansgolvet!




Hannes och Freddy föreläser

Vi har haft besök av en ecuadoriansk vän; Freddy, från FENOCIN. Det är alltid kul att snacka spanska och prata om vårt saknade Ecuador. Under helgen har det från morgon till kväll anlänt nya ansökande till vår kurs för att intervjuas och vi har gjort vårt bästa för att de ska känna sig som hemma.

Imorgon (måndag) fortsätter vår info-turné. Vi kanske ses! =)

Mer infoarbete

Vi jobbar och står på med vårat info-arbete.
Idag har vi (5 per) varit och föreläst på Per-Brahe gymnasiet i Jönköping . Gick bra och var väldigt spännande. I morgon väntar en temadag i Vimmerby och sen Club Viva Latina- fest i Växsjö på kvällen.
Idag har våran tidningen kommit till oss. Vi har fått 5000 ex att dela ut. Så höra av er om ni vill ha ett ex!
Vi har alltså rätt fullt upp just nu.
Här kommer ännu ett exempel på vad vi gjort i vårat info-arbete!


Dagbokstankar från landningen

Tog en titt i min dagbok och läste några rader som jag tecknat ner just när jag landade i Sverige. Påminde mig om hur lustigt det var att vara tillbaka. Känslor som jag nu nästan glömt bort. Känns så nära, men ändå så avlägset. Det gick så fort att komma tillbaks till mina gamla vanor. Som om jag inte ens har varit iväg.

Onsdag 31/3 - på Arlanda Express
Nu har vi landat och det känns skönt, men konstigt. Sitter på Arlanda express som går exakt i tid och kostar lika mycket som 17 timmar på buss gör i Ecuador. Alla sitter ensamna, i bekväma ecoskor, kostym och med en mobil fastklistrad i hand eller öra. Tåget rör sig frammåt så smidigt att det knappt märks. Var är musiken, bullret och trängseln?

Snön ligger fortfarande kvar. Nu ska jag till Kairos future och träffa mamma, nice.

Men känslorna brottas inom mig. Det känns skumt. Då jag blickar ut över de likadana perfekt uppradade villorna och radhusen, så känns det som en leksaksvärld. Det känns som att jag åker tåg genom "the Sims". Sjukt.

På Arlanda stod jag jämte två tanter som möttes och antagligen var bekanta. Situationen blev ganska obekväm vilket de ganska misslyckat försökte dölja för varandra. "Men hej, är du här? Hrm, hehe, kul att träffas... Ja, då var det gads för mig att gå då..." och så gick de snabbt vidare åt varsitt håll. Det blev jobbigt för dem att träffa någon de kände igen. Så stelt och så torrt. Vilket stackarsfolk. Vi vet inte hur man umgås med värme. Vi är så rädda att vi låser in oss i våra perfekta hem. Stackare.

/Elisabet

Hemma, med blandade känslor

Var dag som går påminns jag om Ecuador och människorna där. Jag packar upp mina väskor lite varje dag, och varje gång finns det något som får mig att börja tänka och SAKNA. Alla mina skivor med latinamerikansk musik får mig att drömma mig tillbaka till bussturerna eller dansen på byns diskotek varje helg. Fotona får mig att undra hur alla mår och vad de gör, saknar de mig så som jag saknar dom?
I Ecuador fick vi alla en till familj, nya vänner och en vardag som i stora drag skiljer sig från vårt liv hemma i Sverige. Människor jag pratar med här hemma har svårt att hänga med vem det är jag menar när jag säger pappa, mormor, farbror, kusin o.s.v. Talar jag om min familj i Ecuador eller i Sverige? Vi bildade oss en egen och ny verklighet i våra familjer och byar som vi alltid kommer att minnas.


Innan vi alla 10 praktikanter gick av flyget på Arlanda så pratade jag med några om vad som skulle vara rubriken i Aftonbladet/Expressen idag, vi skojade om att det handlar säkert om kära kungafamiljen. Och det första jag får se när jag går av planet är ett Stort plakat med en bild av kronprinsessan med sin prins som ler stort och härligt och brevid finns en liten manick där dagarna fram tills bröllopet i sommar räknas ner.
Arlanda är som vanligt, folket är som vanligt, Sverige är som det var när jag lämnade det; fint, rent, stiligt, korrekt, lagom och bra.

Jag saknar Mitt Ecuador; osäkerheten, öppenheten, opunktligheten, oljudet och lugnet.
Men mest av allt saknar jag människorna, gamla som nya vänner.



Mina kusiner


3 månader i Chucaple, låter kanske inte som så lång tid men tro mig, man hinner att vänja sig, lära känna människorna, hitta sin plats och vara en del av byn. Nu är jag hemma i min lilla by Villtofta och den är sig lik, vad som har förändrats är jag, men snart så är jag nog tillbaka i mitt vanliga svenska tänk/sätt och jag kommer börja oroa mig över vilken tröja jag ska ha på mig på festen på lördag och jag kommer sitta framför teven och spänt kolla på utslagningen i idol och jag kommer få panik om jag inte har min mobil i närheten för jag måste ju vara kontaktbar hela tiden.   

Här behöver jag inte sätta upp träplankorna för fönstret och trä myggnätet över sängen innan jag går och lägger mig, jag bara släcker sänglampan och kryper ner under duntäcket och tänker, funderar och drömmer mig tillbaka till Chucaple och Ecuador.

//Sandra


Dagarna går fort...

så känner i alla fall jag och jag tror att majoriteten av oss praktikanter håller med, 5 månader har gått fort! Nu fattas lite mer än en vecka i Ecuador och det gäller att utnyttja dagarna på absolut bästa sätt.


Praktikanter och hadledare samlade.

Tänkte berätta lite kort vad vi i Chucaple har sysselsatt oss med senaste tiden:
-vår artikel om Afrikansk oljepalm
-vi har deltagit i mingor (kollektivt arbete i byn)
-hållt i workshops om miljö, sexualkunskap och genus
-besökt borgmästaren i Esmeraldas stad
-rensat ogräs i organisationens trädgård
-firat min födelsedag!
-varit på vandring i bergen kring byn
-haft lektioner i datakunskap för organisationsmedlemmar

Just nu har vi i Chucaple lite semester och jag har tagit mig ner på kusten för att ta farväl av goa vänner. På söndag när jag är hemma på "Chucapleñsk-mark" igen fortsätter förberedelserna för slutmötet som ska hållas hos oss i Chucaple. Då samlas alla 10 praktikanter med handledare och representanter från Latinamerikagrupperna och FENOCIN för att under 2 dagar utvärdera våra 5 månader i Ecuador, men också för att prata om framtiden och vårt fortsatta arbete med Folkbildningsarbetet i Sverige när vi kommit hem.

Vi ses snart!
Stor kram Sandrita




Febertankar

"Ligger i sängen med 39 i feber sista lediga lördagen innan jag lämnar min by. Resten av gänget har dragit in till Sacha för att slå klackarna i taket ihop en sista gång. Behöver kanske inte påpeka att det känns bittert.


Min by. Loma del Tigre. Nästan det häftigaste med denna praktik i Ecuador är ar det känns så himla normalt att vara här. Att vara del av det som egentligen är så onormalt för mig. Det är inget jag filosoferar i varje dag… bara när det är två veckor tills jag ska hem och har för mycket tid att göra ingenting i min säng.


Att vara del av en familj med 9 barn känns normalt. Vi bor i ett hus utan privatliv. Jag har iofs ett eget rum, men alla hör vad alla gör och det händer att mina småsyskon tjuvkikar in mellan gliporna i väggplankorna för att se vad jag har för mig. Vi hänger i köket tillsammans på kvällarna och konverserar och ibland spelar lite kort eller fia med knuff. När jag tänker på att jag bara har en endaste storebror där hemma undrar jag om jag inte kommer känna mig lite ensam när jag kommer hem.


Vattnet har inte fungerat de senaste två veckorna så jag går och badar i bäcken tillsammans med kvinnorna som tvättar sina familjers kläder där. För övrigt känns det mest som att jag badar för att det är så varmt, inte för att bli ren, för smutsig blir man ändå på fem minuter igen. Den enda spegel jag levt med de senaste knappa fem månaderna är en liten skev sak på högst 1x 0,5 dm.


Oftast fungerar inte heller elen under dagarna. Den brukar gå sådär runt 8 på morgonen och sedan komma tillbaka på eftermiddagen. Tänk vilket kaos det skulle bli i Sverige. Här rycker jag, tillsammans med resten av befolkningen, på axlarna och gör något annat.  Eftersom elen brukar fungera på natten slås vanligtvis radion på i grannhuset ca kl. 4 på morgonen. På hög volym. Vaknar även ibland av ett en fladdermus flyger omkring i mitt rum och har fräckheten att kissa på mig. Eller att någon rör mycket på sig i sömnen någon annanstans i huset. Då gungar det nämligen och knakar lite. Men man somnar om.


Det där med stress har jag glömt bort hur det känns. Har lärt mig den Ecuadorianska klockan och därmed har man aldrig bråttom. Frågar man när nästa buss går är svaret alltid ”Ya mismo”, nu med en gång  - vilket kan betyda allt från 5 minuter til 2 timmar. Har det sagts att ett möte ska börja kl 8, är inte en enda där innan 8.30 och det börjar oftast inte förrän 10. Försökte beskriva begreppet ”Gå in i Väggen” och ”att bränna ut sig” för min syster för ett tag sedan… fick känslan att hon ändå aldrig riktigt förstod.


Jo, det är lustigt hur lätt det är att anpassa sig och lära sig uppskatta något så annorlunda. Visst ska bli skönt att komma hem till familj och vänner, lite struktur, punktlighet, effektivitet, god varierad mat och privatliv men antagligen också väldigt omtumlande. Det är lätt att säga att man har mer än man behöver där hemma men faktum är att jag här på riktigt kommit till insikt i vilket överflöd vi lever i. För här i La loma del Tigre finns faktiskt allt du behöver..."

//Anna i Lördags 13/3-10


Ungdomsutbyte i Chucaple

Fredagen den 5 mars började vi dagen med att àka och storhandla i Quininde inför ungdomsutbytet nummer 2. Chucaple - Cotacachi. Storhandla här i Ecuador är inte direkt som i sverige, att man tar bilen till ICA MAXI och kör runt med kundvagnen och gàr där och strosar och har det bra och sedan kör hem med bilen. Nej denna shopping turen va inte kul. Vi tog givetvis bussen och sprang sedan runt fràn affär till affär och letade efter det vi skulle ha. Grönsaksmarknaden, fiskmarknaden, äggkubben osv. Och allt detta fick vi springa runt och bära pà. Inte lite mat heller. vattenmeloner, potatis, fisk, ris, 60 ägg och mycket mycket mer. Och sen pà bussen med allt detta, fanns ju sällan sittplatser heller. Sa vi fick stà där och balansera med vàra 60 ägg. Men vi klarade det ända ganska bra!

Nästa äventyr när vi kom hem blev att àka och hämta coccos hos en bekant till Sandras familj. Vi àkte ett bra tag med bil pà en otroligt lerig väg tills vi kom fram till denna lilla gàrden med coccos. Där tittade vi pà hur en man klättrade upp i en palm för att ta ner ca 25 coccos nötter. Det tog ett bra tag for oss att ta oss hem sedan och det hade blivit mörkt och vi hade en hel del kvar att göra innan vàra kära vänner fràn bergen skulle anlända. De skulle komma till Chucaple vid 11-12 tiden.

När vi var strax utanför Chucaple sà märker vi att strömmen har gàtt (för ca 4 gàngen pà raken den veckan) Det var kolsvart och det var bilkö. Bilarna stod alldeles stilla, sà vi började undra om det hänt en bilolycka. Sandras "pappa" som ar polis körde lätt före i kön, när vi kom fram till byns kärna ser vi hur det brinner och folk star skrikandes och gastandes pà gatan. Jag fàr en klump i magen för jag tror att det hänt en olycka. Jag springer ut ur bilen och tar tag i första bästa människa och fràgar vad som hänt. Vägblokad skriker han! Chucaple har gjort en vägblokad som strejk for att strömmen har gàtt sà mànga kvällar i rad nu. Mitt pà gatan hade man tänt brasor och lagt stockar sa bilarna inte kunde komma fram. Nästan hela byn stod pa vägen och skrek och sjöng om ett enat Chucaple. Ett folk som kämpar tillsammans! Flera poliser kom självklart till platsen. Men de gjorde inte sà mycket mer än att stà och gnälla lite med folket i byn. Efter nàgon timme kom strömmen tillbaka och jag, sandra och clemens satte igàng att laga pastasallad till vàrat besök.


Vid midnatt var vi helt klara med förberedelserna och vi stod bara och väntade pà att dom skulle komma. Men det tog sin lilla tid. Vi fick senare ett samtal om att det hänt en olycka strax utanfor Chucaple, självklart blev vi oroliga över att det var dom. Men som tur var va det inte det. Dom kom fram tillslut vid halv 2 tiden pa natten, dà fick dom snabbt mat och vi följde dom till respektive hus för att fà lite sömn.

Vi drog igàng pà lördagsmorgonen med diskussioner kring likheter och olikheter mellan kusten och bergen. Pà eftermiddagen pratade vi om miljö. Tyvärr sà regnade det i stort sett hela dagen och deras planerade fisketur fick ställas in.

 

Pà kvällen blev det dags for "noche cultural" där ungdommarna fràn kusten och bergen skulle dansa deras traditionella danser. Mànga fran byn kom självklart för att kolla pà. Men sen sà ville alla fortsatta att dansa, sà vi gick vidare till stans discotek, vilket var väldigt uppskattat!

Pà söndagen började vi redan klockan 7 med frukost eftersom vàra kära ungdommar fran Cotacachi var tvungna att àka iväg vid 12. Temana den dagen var genus och sexualkunskap. Dessa ämnen va väldigt uppskattade och jag tycker att det gick bra. Sexualkunskapen var även sà uppskattad sà vi ska ha den igen for vàr ungdomsgrupp här i Chucaple.

 

Dagen avslutades med en god typisk Esmaraldensk lunch som vàr duktiga kökspersonal gjort. Strax efter 12 sà kom en buss och tog dom tillbaka till bergen. Och där stod vi kvar nöjda och glada för att börja städa och göra iordning.


Forlossning pa traditionellt vis

Jag ligger på rygg med särade ben på sjukhusets kalla stengolv och tio kvinnor iförda traditionell  klädsel betraktar nyfiket vad som pågår mellan mina ben.

Jag är försökspatient i en workshop om hur en förlossning går till som äger rum på Cotacachis sjukmottagning. Deltagare är kvinnor som är med i nätverket PARTERAS UNORCAC för kunniga inom traditionell barnafödsel. Syftet med workshopen är att utbilda om hur födande av barn går till på sjukhus samt ge ökad kunskap om omständigheterna kring en  förlossning. Också en möjlighet för kvinnorna att jämföra erfarenheter och komplettera varandras kännedom.

- När magen drar ihop sig tre gånger i minuten är värkarna tillräckligt regelbundna för att kvinnan ska vara redo att föda, berättar barnmorskan Anita Morán och visar med händerna på min mage.  Hon är ledare för dagens workshop tillsammans med Christina Lema som är utbildad sjuksköterska med erfarenhet av traditionell barnafödsel. Christina Lema förklarar på kichwa och svarar på frågor. Kvinnorna lyssnar intresserat. Ett fåtal antecknar, andra ammar,  flera broderar eller sysslar med annan form av hantverk. Majoriteten av deltagarna har inte gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. För att vara del av nätverket ställs inga krav på en högre utbildning. I stället värderas egenskaperna ansvar, ödmjukhet och erfarenhet högt samt att man har högt anseende i byn.

För att bli medlem i nätverket krävs det att man attenderat minst fem födslar samt att man kan kichwa, språket som talas i byn. Kvinnorna arbetar på volontär basis och har ingen rätt att kräva pengar för sitt arbete. Däremot är det vanligt att patienter betalar med frön eller andra typer av grödor.

– Hårskyddet och handskarna är viktiga för att undvika överföring av bakterier och upphov till infektioner hos patienten, förklarar Anita Morán och fortsätter med att gå igenom de olika verktygen som används vid förlossningar på sjukhuset. Hon tar upp två trubbiga saxar och berättar hur man avlägsnar navelsträngen från barnet. – Efter födseln låter vi barnet ligga på en steril duk på mammans mage. Barnet får utgöras av en ihoprullad tygbit som demonstrativt läggs nedanför mitt bröst. Anita Morán fortsätter prata om vikten av renlighet både under och efter förlossningen. Anita Morán och Christina Lema berättar att om kvinnan läckt mycket vätska eller blod eller om barnet har huvudet uppåtvänt är det viktigt att hon snabbt kommer till ett sjukhus. – Vid dessa omständigheter är det farligt för både kvinnan och barnet om de inte snabbt befinner sig på sjukhus, säger Christina Lema. Kvinnorna nickar men menar på att det finns situationer då inte sjukvården räcker till. En kvinna berättar om en havande kvinna med värkar som blev hemskickad av sjukhuspersonalen och därför födde sitt barn på vägen hem. Anita Morán säger att läkaren i den situationen måste ha gjort en felbedömning men att de enligt regel inte fick ta emot kvinnor som ej är öppnade mer än fem centimeter. Det blir ett problem då kvinnan i fråga bor långt bort och därför inte hinner tillbaka till sjukhuset i tid. Anita Morán säger att det därför är viktigt att informera läkare då patienten bor i en by långt bort så att de har möjlighet att vänta på sjukhuset eller i närheten av sjukhuset. Kvinnorna diskuterar andra problem som att vissa kvinnor endast kommer när det är dags att föda och inte har gjort någon form av kontroll under graviditeten. De talar om hur viktigt det är med uppföljning av graviditeten för att ha kunskap om barnet innan och kunna förhindra eventuella komplikationer. En vacker kvinna med lika många rynkor som pärlband runt hennes hals frågar varför barnet ibland föds med deformerat huvud. Anita Morán svarar att det beror på att man drivit på värkarna för tidigt och att kvinnan inte varit tillräckligt öppen.

Till skillnad från i Sverige där det är vanligt att kvinnor väljer att föda på sjukhus föredrar många kvinnor i Ecuador att föda hemma. Sjukhusrummen anses kalla och opersonliga och ofta får inte mannen delta vid förlossningar på sjukhus. Historien har också en betydelse då ursprungsfolk länge blivit diskriminerade av olika typer av myndigheter däribland sjukhusen.   
Därför har det växt fram en stor misstro gentemot läkare och annan sjukhuspersonal.
Man har försökt förändra detta till det bättre dels med ett förlossningsrum speciellt anpassat för ursprungskvinnor där de har möjlighet att föda på traditionellt sätt med mannen närvarande. PARTERAS nätverket är ett samarbete mellan urspungsfolksorganisationen UNORCAC och Röda korset som arbetar med ett projekt för att förbättra livsvillkoren för den andinska befolkningen. Nätverket av traditionella barnmorskor i Cotacachi utgör ett viktigt komplement till sjukhusen och de kvinnor som fortfarande inte känner tillit till sjukvården. En möjlighet för dem att föda hemma med hjälp av någon de känner som talar det egna språket och har stor kunskap och erfarenhet av barnafödsel.

I många delar av världen är det fortfarande vanligt med spädbarnsdöd eller att modern dör av komplikationer vid födseln. Ett allvarligt problem som måste få en lösning.  I regionen Cotacachi är det idag ovanligt med att kvinnor dör i barnasäng något man säkerligen kan tacka nätverket för. Möjligen ett exempel människor på andra platser i världen kan följa.

Workshopen avslutas med att deltagarna har möjlighet att prova på plasthandskar och sjukhusklädsel. Imorgon hålls ytterligare en workshop för blivande barnmorskor i traditionell barnafödsel.
Jag är fri att lämna min något obekväma position på golvet men jag känner att som havande kvinna har jag befunnit mig i trygga händer.

Chistina Lema visar hur man bor rengora handerna infor forlossning.Verktyg vid en traditionell folossning.


Arbetet slutar inte efter praktiken!

Om det ar nagonting vi praktikanter har kant av den senaste veckan sa ar det just balansen mellan var praktik har i Ecuador och varat arbete at Latinamerikagrupperna och Sorangen Folkhogskola.

I sondags, den 21 feb, var det planerat att det forsta utkastet till var tidning skulle vara klar. En kampanjtidning som preliminart ska tryckas i 20 000 ex och delas ut till larare, elever och alla som ar intresserad av att lasa om Latinamerikas vardag och den globala paverkan som marks anda ut i Sveriges ensliga horn! Har kommer en forvisning av en del av innehallet:

Amazonas Tjernobyl - Det nordamerikanska oljeforetaget Texaco har orsakat en miljo- och halsokatastrof utan dess like i Ecuadorianska Amazonas. I ar vantas antligen rattvisan komma...

Kan matsuveränitet gà hand ihand med ett associeringsavtal? - Hur mycket vet du dar hemma och EUs associeringsavtal med Latinamerika och hur de kan hota bonders rattigheter till matsuveranitet i exempelvis Nicaragua?

 

Vem betalar priset för våra rosor? - Vi koper rosor till pojkvanner, kompisar, morforaldrar och fruar. Men hur ser plantagen ut dar snittblommorna kommer ifran och vilka rattigheter har arbetarna?

 

Gruvdrift och motstandsrorelse - Ecuadors president och flera utlandska foretag vill oppna upp for storskalig gruvdrift i Ecuador. Vad har det att gora med bonders vattentillgang?

Hur schysst ar biobransle egentligen? - Afrikanska oljepalmer odlas i stor utstrackning pa kusten i Ecuador. Men varfor avstar vissa smabonder fran att ta del av denna produktion av biobransle?

Det kan forklara att vi har varit lite tysta den senaste tiden pa bloggen. Men hall ut, snart ar vi hemma och kan dela med oss av alla upplevelser!

Solnedgang over Amazonas

Halsningar fran ett regnigt Amazonas!

//Hannes

Que viva el Carnaval!

-          Anna kom ut… måste prata med dig.


Jag släppte boken jag fridfullt satt och läste på rummet denna lugna torsdagseftermiddag för att gå ut och höra vad Benjamin ville.


Lurad… Splash! Där kastades jag brutalt in i årets Carnaval. 10 små barnhänder kladdar i mitt ansikte medan ett redan röd och gul färgat ansikte tillhörande Benny skrattar rått mot mig. Sedan börjar jakten att ge igen. Det är vattenhinkar som töms över varandra, skumpistoler som sprutas med i ansikten, färg som kladdas där man kommer åt, ägg som krossas mot huvuden och det värsta av allt, mjöl som hälls i håret. Mitt hår känns som en tortilla.


Och så fortsätter det. När du minst anar det blir du attakerad med färg av en främling på stan, en mötande bil som åker omkring och kastar vatten på folk, någon som tömmer hinkar med vatten från sin balkong över oss som går på trottoaren. Allt är tillåtet.


Varje dag händer det något. Det är skolparader, liveprogram och dans på vattenlandet, en dag skall Reina del Carnival (Miss Carnival) utses i grannbyn (som jag förövrigt vann haha). En annan dag är det dansparad i stan. Byar och dansgrupper omkring i provinsen har klätt upp bilar eller lastbilar i alla möjliga fantasifulla dekorationer och förberett traditionella Carnivaldanser. Folk står och trängs längs med gatorna för att få en skymt av danserna. Vissa som inte lyckas se något bestämmer sig för att dansa lite själv istället. Det är folkfest och plastglas med öl bjuds generöst runt bland alla, och allra helst till svenska praktikanter…


I fem dagar har det pågått och nu är det till slut (äntligen? tyvärr?) över. Butikerna öppnar igen och folk börjar återigen jobba på sina åkrar. Vi pustar ut och tar nya krafttag för att fortsätta livet som vanligt igen…

//Anna


På besök i isolerad indianby

Vi sätter oss på dom hårda sätena i en ranchera (en liten lastbil med säten på flaket) och åker i 2 timmar in i Amazonas och nationalparken Yasuni. När vi kommit till ändhållplatsen och det är bara vi kvar som passagerare åker vi en kvart till och hoppar av. Vi står vid vägen och bara en liten stig leder vidare mot den byn som vi är på väg att besöka och som är en bas i vår organisation.  Stigen går fram genom den vackra regnskogen, upp och ner för kullar och stigen är väldigt lerig. Svetten rinner och den väldigt fuktiga luften pressar när vi går vidare. Hannes kommer springande bakifrån med hjärtat i halsgropen och med skakig röst berättar han om hur en orm attackerat och nästan bitit honom.  Fyra timmar och tjugo minuters hård vandring senare kommer vi fram till ett hus som ligger vid en liten flod. Äntligen framme!

Trötta tvättar vi av oss i bäcken och får välbehövlig mat. Vi har kommit till Kichwabyn Fuertaleza som består utav 30 personer och tiotalet hus som ligger utspridda längs floden. Strax efter vi kommit fram faller mörkret över byn och eftersom det inte finns ström så är det då dags att gå och lägga sig. Sängar har de inte och vi får i alla fall dela på några filtar innan vi går och lägger oss på golvet.

På morgonen när solen går upp så vaknar vi aningen stela i ryggen men mer utvilad efter vandringen. Vi är med på ett kort mötet med byn som hålls mestadels på deras indianspråk Kichwa. Sen är det dag för slakt. Ett vildsvin har infångats och ska nu få bli mat på bordet. Med skräckblandad nyfikenhet ser vi på när den dödas och slaktas och 40 minuter senare ligger grillspetten på grillen.

I denna by har de ingen gas så det är öppen eld som gäller för matlagningen. Maten som de äter i Fuertaleza kommer nästan enbart från djungeln och deras odlingar. Vi avnjuter därför måltiden som består av det grillade vildsvinsköttet med kokad Yuca (som är en potatisliknande rotfrukt) och som dryck serveras Chicha, drycken som är typisk för kichwa indianerna. Gjord på fermenterad Yuca och med sur markant smak som ger rysnigar i hela kroppen så är den inte så populär bland dom svenska praktikanterna. Internt går den skämtsamt under namnet ”Helvetes drycken” för att kunna prata på svenska om den utan att någon annan ska förstå. Men vi börjar vänja oss och den är ganska mättande och nyttig ändå. Som efterrätt blir det goda frukter i form av amzonasdruvor och Guava. Mätta inser vi att hela den utsökta måltiden inte är hämtad längre än 50 meter från huset.

Det är inte förrän vi jämför med hur livet i Sverige är som vi inser hur enkla förhållanden vi just nu bor i, men trots det känns som ett behagligt och gott liv. Folket här har inte mycket pengar men man kan inte påstå att de är fattiga. Dom vet nog inte så mycket om hur världen ser ut utanför djungeln och de är inte så utbildade, men de lever väldigt lyckliga liv ändå.

Dagen därpå ger vi oss väg i gryningen. Fem timmar senare sitter vi på bussen på väg tillbaka igen helt utmattade med värk i benen och vattenbrist men även med ett äventyr och många nya erfarenheter i bagaget.

/Benjamin






Antligen framme i byn!   Ett typiskt Kichwa hus.


Hannes sover middag. Amazonasdruvorna i forgrunden.




Kvinna pa vag hem till sitt hus med sina tva barn och machete i handen.


Senaste nytt från Chucaple!

Här kommer i form av bilder en liten uppdatering från ett regnigt Chucaple, Enjoy:



Minga (kollektivt arbete i by) i vår grannby El Vergel, rensade och förberedde marken för att sedan så medicinalväxter.



Under 2 dagar hade vi Mats och Linda på besök, förutatt utvärdera vår praktik så blev det en hel del kortspel på kvällen.



Vi har haft manadsmöte i organisationen.



Hela Chucaples egen mormor/farmor lagar inälvs-mat till Sandras mammas födelsedags-fest! Mums!



Vi har varit i Esmeraldas stad och kollat läget.



Clemens och Jairo slipar machete inför ännu en minga vid organisations huset.


Vi har blivit intervjuade av bade Tv och radio i Quinindé.



Utflykt i bergen för att kolla in vattensystemet.



Liza PALMblad

Just nu är vi upptagna med att skriva var artikel för Latinamerikagruppernas kampanj-tidning.
¡Hasta pronto!
/Sandrita, Lizita och Clemensita!


Tambopamba och besok i Amazonas

Se bilderna fran min by Tambopamba, samt fran besoket i Amazonas och la Loma del Tigre!

http://elisabetcarlsson.blogspot.com/

Tre byar- så olika men ändå så lika

Chucaple
Utmed vägen som går från Quito till staden Esmeraldas bland gröna kullar av Palma africana (afrikansk oljepalm), kakao- och bananträd ligger en by full av liv: Chucaple!
Männen går utan tröja och visar upp sin svettiga och muskulösa bringa medans kvinnorna i tajta och uringade kläder visar upp sina fina utvecklade former. Det märks tydligt att folket härstammar från Afrika.
Ljudnivan är hög; den dunkande musiken och trafikens oljud blandas med människornas mörka och starka röster. Om man inte uttrycker sig med ord gör man det med kroppen. Lusten till dans ligger alltid i luften och varje helg svettas man ikapp på byns diskotek.






Cotacachi
Den häpnadsväckande naturen i Cotacachi gör att om det inte vore för folkets traditionella kläder skulle man inte lägga märke till det tystlåtna och småväxta invånarna.
Kvinnorna i sina kjolar med vita broderade blusar och guldsmyckade halsar och männen med hatt, poncho och små vita tyg-tofflor. Det långa, vackra och svarta håret är något som de alla har gemensamt.
Utan att ens tala med dom ger de ett värdigt intryck.
Lugnet råder mellan hagar med kossor som betar, små majsfält och de stora bergen.






La loma del tigre
Efter en skumpig färd med ranchera (en lastbil som är ombyggd till persontransport) från staden Sacha kommer man till tigerkullen, en liten by omgiven av djungel.
Människorna som för 40 år sedan flyttade ner från bergen för att kolonisera området är blyga men nyfikna och bergfolkets mentalitet speglas i deras mjuka leenden. Förutom barnens lek, hundarnas skall är det lungt och fridfullt på de två kullarna som skapar byn La loma del tigre. 
Strax efter solens nedgång släcks ljuset i byn och den enda radion som hörs tystnar och då tar naturens ljud över.







Under en veckas tid har vi haft turen att ta del av Ecuadors mångfald i de tre olika delarna kust, berg och djungel.
Hur olika folken än må vara så har alla ecuadorianer något gemensamt: de är otroligt gästvänliga och givmilda.
Efter ungdomsutbyte i Cotacachi och mittmöte i La loma del tigre drar vi nu hem till vårt kära Chucaple!

/Sandra, Liza och Clemens


Folkets enande kamp

Min kropp trycks fram och tillbaka, men mina fotter kan jag inte rubba. Istallet tas jag emot av manniskorkropparna runt omkring mig. Tillsammans ar vi som en enad vag som med kraft ror sig over havets gator i Ambato. Musiken danar fran de olika scenerna. Stamningen ar upprymd, forvantansfull och hogtidlig. Det ar omojligt att inte ryckas med. Allt paminner mig om somrarnas musikfestivaler. Men denna enorma folkfest med tiotusentals deltagare har sin rot i den roda politiken. Idag ar dagen da Ecuadors folkvalda president Rafael Correa suttit tre ar vid makten. Trots mycket kritik, som ofta ar befogad, ar Rafael Correa landets nuvarande socialistiska symbol i mangas ogon. Med den nya konstotutionen har han erkant rattigheter horande till landets olika folkgrupper och kulturer, till naturen och framforallt, ratten till politiken for alla!

Denna enorma mangd manniskor, alla med sina socialistiska fanor vajandes i skyn, en del med porttratt av Correa, paminner mig om den socialistiska kamp som pagar i landet. De folkliga organisationerna som har kampar for mal som hos oss i Vast ar sjalvklara, liknar den forandring som sveriges folkrorelser slogs for under 1900-talets barndom. Ratt till facklig organisering som i sin tur ger de mest grundlaggande rattigheterna pa arbetsmarknaden. Ratt till politisk delaktighet for alla. Ratt till utbildning och framforallt, ratt till ett fungerande socialt skyddsnat. Da sjalvaste Correa skrider fram upphojd i sin bil , vinkandes och leendes at folket, formerar sig massan i ett enormt hyllningstag foljandes sin president. Striden om att fa komma honom narmast ar hard. Sa langt mitt oga nar fylls gatorna av olika individer med sina olika kulturella klader, traditioner och levnadssatt, fran alla delar av landet. Genom alla olikheter forenas de dock av samma gladjefullauttryck , och alla har de sitt kampande hjarta pa det vanstra stallet. Aterigen slas jag av hur viktig ett folks kamp ar for sitt lands utveckling!

Elisabet

Tidigare inlägg
RSS 2.0