Jag oppnar dorren i bara nattlinnet och star plotsligt i ett fantastiskt berglandskap oga mot oga med en ko! Jag befinner mig i Cotacachi, den vackra staden norr om Quito, belagen pa 2300 m hojd over havet. Vi, jag och Sara B anlande igarkvall efter en inte alltfor obekvam bussfard i sallskap med Martha var handledare och hennes hemskt sota son Apo. Forvirrade och spanda men framforallt trotta skiljdes vi at med en hard kram utanfor Saras blivande hem i byn Turocco dar hon varmt valkomnades av hennes vardfamilj bestaende av borgmastaren i byn och hans fru med det vackra leendet. Jag, Martha och Apo begav oss till Marthas familjs hus var jag ska spendera narmaste 5 manader. Jag halsades valkommen med kramar, pussar pa kinden och varma ord fran familjen. Alla tittade pa mig med marthas venliga ogon och antligen slappte nervositeten. Skrattande somnade jag den kvallen.

Forsta dagen pa organisationen UNORCAC (Union de organizationes Campesinas e indigensas de cotacachi) deltog vi i valet till den radgivande forsamlingen pa nationell niva for barn och ungdomar. Denna forsamling sysslar med paverkansarbete gentemot politiker och makthavare och paminner till viss del om Sveriges elevrad. Tva representanter fran var kommun skulle valjas for att senare kandidera pa nationell niva. Det var manga livliga diskussioner kanditaterna emellan bl a togs det upp fragor som berorde hardare krav pa utbildning och larare, alkohol- och sexualundervisning, alfabeteringskampanjer, starka barnens rattigheter och miljofragor bla gallande utslapp och sophantering. Jag och Sara sag imponerat pa hur demokrati kan praktiseras av barn och ungdomar och diskuterade huruvida det ar mojligt att fora detta system vidare till Sverige. Glada med stora forhoppningar infor vad denna praktik och Ecuador kan lara oss gar vi till bussen som ska ta oss ut till byn. Den ar proppfylld med manniskor och motorn gar pa tomgang. Jag ser en hand sticka ut genom fonstret pa bussen som slapper taget om en tom colaflaska. Jag suckar och inser att vi fortfarande har en lang kamp framfor oss..


/Sara Poppler