Vi hade varit vakna en stund och solen stod redan högt på himlen när bussen passerade ett bergskrön och jag kunde skymta bebyggelse klättra mellan sluttningarna nere i dalgången. Det var Saraguro. Vi tog oss långsamt nerför de mäktiga bergen, passerade små jordplättar med tillhörande små lerhus.

Helt otroligt att jag kan bli så rörd o lycklig att vara här att jag börjar gråta. Redan i bilen på väg till Elisabets hus i Tambo Pamba var jag tårögd av lycka, det är så häftigt att vara här, så otroligt vackert! Sedan när min Señora Rosa hade lagat god lunch och sa att allt hon vill är att jag ska vara lycklig, då blev jag så lycklig att jag började gråta. Det här är ju hur häftigt som helst att få bo såhär!! Man kan inte föreställa sig.

Imorse när vi kom till Saraguro åt vi frukost med våra handledare Marco och Rosa, vi träffade FIIS kassörska, Victoria, och alla tre följde med i bilen ut i byarna. Jag fick se Bettans hus, det är byggt av lera, golvet är ojämnt av leran och väggarna är klädda med tidningspapper. Taket är trasigt, eller kanske bara inte riktigt klart men dom har byggt en sprillans ny kaklad toalett till henne, synd att den än så länge inte fungerar. Huset är trots allt (bortsett från toan) otroligt typiskt, exotiskt och mysigt. Mitt hus är ett rejälare betonghus, jag har tom trägolv i rummet, dock är duschen och toan små lerbyggnader på gården utanför. Jag gick en promenad med Señora Rosa som jag bor hos, vi stannade till hos några andra i byn och jag pratade med med señor Angel medan hon försvann iväg med Carmen och kom tillbaka med en påse färsk spenat och sallad. Jag hjälpte Señora Rosa att förbereda lunchen och efter en utsökt spenatsoppa, varma stora majs, sallad och ost sprang jag iväg för att delta på en Taller för kvinnor, jag vet inte riktigt heller vad taller betyder, men efter en oerhört lång förberedelsetid kom dom igång och skulle måla tyger att ha i husen. De pratade om att de ska till Loja den 28e o jag fick gärna följa med. Jag fick vara med när jag kunde, jag förklarade att nu var jag trött efter resan och sen gick jag hem o sov en stund.

Jag älskar byn, kulturen och människorna. Här är alla så öppna, de träffas ofta, alla hälsar, man är alltid välkommen. De flesta här är Indígenas (Indianer/ursprungsfolk) och klär sig traditionellt, de är så stiliga, både män och kvinnor. Varje vardag efter lunch träffas den kvinnogruppen som jag var med idag, och varje eftermiddag spelar ungdomar basket på planen här utanför. I kapellet samlas de också ofta, har inte uppfattat riktigt hur ofta.

Tuncarta ligger i bergssluttningen, det är en bedårande utsikt ner mot dalen och bergen runt omkring. De små åkrarna och lerhusen klättrar på slutningen på andra sidan och allting omges av mäktiga berg. Längst ner i dalen finns en bäck, där har jag inte varit än men Marco säger att vi kan fiska och bada där, han bor precis intill bäcken tror jag. Jorge Contento (som är i sverige nu och var med på vår kurs på Sörängen) kommer tillbaka på fredag, han bor på vägen bort mot Tampo Pamba. Det är torrt här nu, sommar. Regnet kommer börja komma i december säger señora Rosa. De sådde nu i mitten av oktober och om två-tre månader kommer majsen stå ståtliga på fälten. Saraguro betyder pa Kichua: där majsen växer.

/Hanna

Vill ni läsa mer blogg av mig? Kolla gärna corren.se o klicka vidare till bloggar