Musiken från radion hörs tydligt trots att den befinner sig i husets tredje och sista rum. De ecuadorianska tonerna blandas med ljuden av bräkande får, kvackande gäss och jamande katter som drar längs husknuten. Utanför lyser eftermiddagssolen starkt, men värmen mattas stundvis av genom de milda vindarna som drar förbi landskapet. På de håliga vägarna drar motorcyklar som bär flera passagerare snabbt förbi. Damm virvlar upp, sällskapar med vinden och nar varje vrå och näsborre. Längre fram mot eftermiddagen bäddas det ner varsamt av tyngden och vätan från regnets fallande droppar. Då mörkret faller och de sista strålar av ljus stängs ute, anländer också stegvis kylan. Trofast vid dess sida står också avsaknaden av ström, som varje kväll mellan 18 och 19 vinner matchen över elen. Då plockas stearinljusen fram för att ge ljus åt middagens ris som tillagas över öppen eld. Familjen samlas ivrigt då maten inbjudande står på bordet. Luften är aningen rökig. Men kylan kompenseras av värmen från det sockrade vattnet, tillkokat med blommor och örter, liksom av Señora Luz och flickornas gemensamma skratt. Här arbetar alla tillsammans och delar givmilt med sig det lilla materiella man har. Avsaknaden av pengar är ett ständigt närvarande orosmoment, men med varandras styrka och gemenskap övervinns den överlägset varje dag. Nu har jag varit här i bergsbyn nara staden Saraguru i en vecka, och varje dag fylls jag av nya erfarenheter. Igår tog våra handledare med mig och Hanna till ”los baños del Inka”. Det var otroligt majestätiskt och vackert. Ett vattenfall tornade upp sig mellan två grott- och mytfyllda berg. Vattnets fall ledde till en urgröpning, som en klippavsats i berget. I detta kar renade sig Inkafolket spirituellt för att sedan påbörja den timmars långa färden åter ner för bergssluttningen. Naturen här är vacker. Bergen med sina smyckande växter och blommor är majestätiska. Det är mäktigt att bo och leva tillsammans med Andernas folk, Inkas ättlingar. Det finns mycket historia bakom de kutryggade och kjolbeklädda gamla kvinnornas fårade ansikten. Tiden här har bara börjat och redan brottas mycket känslor inom mig. Jag saknar alla där hemma stundtals mycket. Praktikantarbetet är ännu bara på sitt introduktionsstadium, vilket känns ganska skönt. Här är ingen brådska. Energin går åt ändå. Dagarna här är ganska långa och därför har jag svårt att nå internet då detta inte finns i min hemby Tambobamba. Men jag hoppas att det blir bättre i framtiden så att jag oftare kan uppdatera er där hemma! Saludos! Elisabet