Gänget från Chucaple tillsammans med Mats i Cotacachi, redo för ungdomsutbyte!



Dagarna var fulla av roliga lekar, intressanta work-shops och samtal



Chucaple-ungdomarna bjöd på marimba och salsa



Alla samlade innan avsked

I lördags tog Hannes och Benjamin och jag ledigt från alla måsten för att mysa ner oss i en riktig ”svensk” filmkväll med chips, cola och hitskippad svensk Marabouchoklad. Med datorn i knät satte vi på Avatar, en tredimensionell fantasyfilm som går på bio världen över. Under filmens gång häpnar jag när tankehjulen trots allt snart börjar snurra och jag plötsligt inser att historien i stort sett lika gärna kunnat handla om området där jag bor just nu.

Filmen behandlar det hänsynslösa utnyttjandet av folkslag utav smutsiga och giriga industrier och ignoransen av att dessa människor far illa när de förstör markerna där de lever. Ofta är det ursprungsfolk som far illa, som av utnyttjarna brukar ses som mindre värda, outvecklade och barbariska, och som inte har möjlighet att försvara sig på grund av ekonomiska begränsningar.

För er som inte har sett filmen drar jag en sammanfattning. Storyn går ut på att människor från jorden har tagit sig till en annan planet – Pandora – för att utvinna ett värdefullt mineral – Unobtanium - som det finns mängder av i jorden under dess biologiska underverk till djungel. I denna djungel bor även planetens blåa, alvliknande ursprungsbefolkning Avatarerna. I stora drag handlar filmen om hur människan brutalt tar sig rätten att förstöra detta folkslags hem för att komma åt det värdefulla mineralet.

Någon mer än jag som med denna beskrivning kan dra paralleller till utvinningen av oljan – det svarta guldet – som vilar under jordens epicentrum av biologiskt mångfald, Amazonas? Hur hela folkslag har försvunnit sedan industrins början och hur människor fortfarande dör i cancer och andra för området tidigare okända sjukdomar.

Verkligheten är denna. Det amerikanska oljebolaget Texaco utvann mellan 1964-1992 27,2 miljoner fat råolja i Ecuadors Amazonasregion. Det är här jag just nu befinner mig. Denna region är UNESCO-skyddad sedan 1989 som ”jordens biologiskt rikaste zon” och ursprungsfolkgrupper som shuar, achuar, kichwa, cofán, huaroani, zhiwiar, zapara och siona-secoya har levt här långt innan ankomsten av de spanska kolonisatörerna.

I Avatar förs ett krig med invånarna i djungeln. Texacos metoder var inte lika blodiga men lär ha skördat minst lika många offer. Genom att investera minimalt för att maximera sina inkomster skapade de vad kan vara historiens största miljöbrott och otaliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

68 miljarder liter borrvatten har dumpats i öppna vattendrag, sjöar och bassängliknande öppna hål i marken. Gifterna har sedan nått grundvattnet och vattensamlingar som ofta är civilbefolkningens enda vattenkällor. Dessutom har ca 63,5 miljoner liter råolja läckt från den pipeline som sträcker sig från Amazonasregionen till Ecuadors kust.

Vittnesmålen är än mindre uppmuntrande än utsläppssiffrorna. I San Carlos, en dryg mil från min by, är risken att drabbas av levercancer är 15 (!) gånger högre än i huvudstaden Quito. Cancer, Leukemi, hudsjukdomar, missfall och värk i ben och fötter är de mest vanligt förekommande sjukdomarna. De vilda djuren i djungeln har dött eller försvunnit till andra delar av Amazonas. Fisken har dött i de nedsmutsade floderna. Befolkningen är rädd att ha boskapsdjur eftersom de tidigare dött av att ha druckit förorenat vatten.

Men de 30 000 bönder och ursprungsfolkinvånare har inte gett upp utan fight. Ett åtal väcktes 1993 mot Texaco, där de representeras av paraplyorganisationen Frente de Defensa de la Amazonía (FDA) mot denna oljejätte som lika iskallt som ”bovarna” i Avatar, påstår sig inte ha någon som helst skuld mot dessa människor. Domen väntas senare detta år och är alltså alldeles i sitt slutskede.

Precis som vi inte vet utfallet av Texaco-fallet tänker jag inte avslöja slutet på filmen, utan uppmana er att se den! Njut av den, men med kunskap om verkligheten i åtanke, med invånarna i min by i åtanke och med min värdpappas syster i åtanke. Hon bor bredvid en oljestation och har förlorat åtta av sina 14 barn. Hennes kamp, och de 30 000 andra drabbade är på väg att vinnas eller försvinna…

//Anna, Benjamin & Hannes

Att det är skräpigt i naturen är ingen ovanlighet, det är ett problem som finns på alla platser runt om i världen också här i Ecuador. Som tur är, är det ett problem som fler och fler uppmärksammar och gör något åt. Men i Chucaple verkar nedskräpningen inte bekymra människorna; utan att reflektera slänger folk skräp på marken istället för att förflytta sig några meter och slänga det i en av soptunnorna som finns utplacerade i byn. Sedan jag kom till Chucaple för några veckor sedan, har jag, när vi fått några minuter över plockat upp skräp, om jag sett någon kasta skräp på marken har jag förklarat varför det är bättre att slänga det i soptunnan. Byborna har flinat över mitt lustiga beteende.

Härom dagen ägnade vi en förmiddag åt att samla och plocka skräp som folk slängt i naturen, detta var en minga då alla i byn var ombedda att deltaga. (minga:alla i byn går ihop och arbetar gemensamt för att förbättra något i byn.) Vid bestämd tid var jag redo att börja arbeta, många stod i fönstrena eller satt utanför sina hus och betraktade detta lustiga upptåget vi startat.

Jag gick hukandes utanför ett litet hus och tog upp skräpet som någon lämnat efter sig, tanten som bor där stack ut huvudet ur fönstret och vi småpratade lite och hon frågade vad jag egentligen gjorde. Hon höll med om att det såg förfärligt ut och att det var dags att göra något åt problemet. 10 minuter senare kom tantan ut ur huset i stövlar och med ett par handskar och hjälpte till!

Från start var vi 3. Tiden gick och fler Chucaple- bor vaknade till liv och lämnade sina hus och antalet deltagare ökade. Vissa hjälpte nog till för att dämpa sitt dåliga samvete när de såg oss gringos gå och plocka upp efter dom, och andra kanske fick sig en tankeställare och insåg den lätta handlingen man kunnat göra istället för att göra som nu och utföra dubbelt arbete.


Efteråt kände jag mig nöjd; inte för att vi lyckades samla ihop allt skräp (- det är inte möjligt på en dag) utan för att några attityder i Chucaple ändrades. Det är ju inte så svårt att gå de där meterna fram till soptunnan.
/Sandra

2010-01-14 Cotacachi, Norra Anderna

Tiden går så fort att vi knappt hinner reflektera. Tanken ersätts snabbt av nya intryck. Dagarna flyter snabbt förbi med arbetet på organisationen och allt vad det innebär. Ständigt förundras vi över hur livet kan te sig så annorlunda här på andra sidan Atlanten och hur lätt det är att anpassa sig till en annan vardag. Våra fötter har redan lärt sig stegen mellan våra hus utantill och ansiktena på människorna vi möter på stigen ter sig inte längre lika främmande. Hälsningsfraser på spanska och kichwa samt ilskna hundskall utanför vart och vartannat hus är numera välbekanta ljud för våra öron. Den svenska tystnaden existerar inte i det här landet och överallt tycks radion spela cumbia på högsta nivå. Inte heller existerar den svenska punktligheten och sakta har vi lärt oss inta en ecuadoriansk inställning till tid som innebär en hel del mindre stress men gör den ovane synnerligen frustrerad.

Efter den första perioden på organisationen har vi lärt känna delar av UNORCAC och satt igång med en rad projekt. Bland annat ska vi börja ha workshops i temat genus och miljö för ungdomar ute i byarna. I februari ska vi även delta i workshops med drama på temat våld inom familjen som centret för utsatta kvinnor och barn i Cotacachi anordnar. Andra områden vi håller på att undersöka är arbetsförhållanden på plantager för snittblommor i Cotacachi, arbetet med genusfrågor i Cotacachi och Quito samt motståndet till gruvindustrin i zonen Intag.

Det känns som tiden kommer gå fort och vi sörjer redan vår avresa. Mer tid behövs för att lära känna detta vackra land med dess än vackrare människor. Men det slår mig medans jag jagar ut en höna från köket, här känns redan som hemma.

En kort sammanfattning av lite det vi har hunnit med de första månaderna i Ecuador.

-          njutit av lastbilsfärder över molnen med vinden i håret

-          trängts på bilflak med över 30 andra kroppar

-          gäspat oss igenom timmarslånga byalagsmöten på kichwa

-          fascinerats av det starka kulturarvet som existerar i Anderna

-          lärt oss hur deltagande demokrati praktiseras

-          varit på en ecuadoriansk begravning som utvecklade sig till en tre dagars lång folkfest

-          genomgått reningsceremonier för diverse sjukdomar

-          motiverats av människors starka engagemang för en hållbar framtid

-          inspirerats av arbetet med genusfrågor på Cotacachis kvinnocenter

-          lärt oss betydligt mer om naturmedicin och inhemska läkemetoder

-          deltagit i workshops på temat sophantering och miljö

-          återplanterat skog

-          badat i källor som värmts upp av vulkaner

-          ridit bland vackra bergssluttningar

-          studerat tjurfäktning på nära håll

-          ätit marsvin (!)

-          förälskat oss i landet Ecuador

Hasta luego!

Sara och Sara

Ciudad parroquial de Cube, den 9. januari 2009. I församlingshuset har med ovanlig punktlighet inträffad ett tjugotal landbrukare från dem avlägsna byarna omkring stan, för att ta del i ett möte man kommit överens om två veckor tidigare. Mötet handlar (passande) om jordbruk.

En av våra handledare, Trífilo Cachinga, håller ett föredrag om kommersialiseringen av kakao: Hur kan en landbrukare som kultiverar kakao omkringgå mellanhänderna som köper hans små produktmängder till ett självbestämd pris?

Svaret ligger i organisationen, i att sammansluta sig. Trífilo klargör för de närvarande förutsättningarna som krävs av storköpare (som till exempel företaget Nestlé) för att köpa kakao till ett fair pris. Den måste vara fri från dåliga frukter; olika kakaosorter måste torkas var för sig; och den bör fermenteras, det vill säga, kakaokärnorna ska lagras i lådor av virke mellan tre dagar och en vecka. Stegen är enkla, men det krävs en fungerande organisation bönderna emellan för att kunna upprätthålla en viss minimumkvantitet: Företag köper inte små mängder.

Men fördelarna är klara: levreras kakao i bra kvalitet och i överenskommen mängd, garanterar storköparen ett lägsta pris som oavsett svängningar i världsmarknadpriset betalas, och priset går upp när marknadspriset stiger.
Trífilo blir inte trött på att påpeka allt detta, och får stöd av Don Juan Cabeza, en erfaren odlare med kunskap om hela Ecuadors landbruk och företrädare för Cubes småskaliga bönder, som upprepar att kvaliteten är vägen till framgång, och inte kvantiteten, som av okunniga försöks ökas genom att ympa frukter med vatten, eller genom att blanda rutten vara med bra kvalitet – åtgärder som inte undgår köparen och minskar priset betydligt – mer än vad en minskning av mängden men samtidig förbättring av kvaliteten skulle göra. Går det att övertyga de närvarande?
Ja, för en sak står klart: de är på väg att begripa att det är de själva som måste bestämma hela processen från produktionen ända fram till försäljningen, de har börjat förstå att bara om dem samtidigt fungerar som producenter och handelsmän, har de chansen att få ut priset de förtjänar för sitt slitsamma och riskfyllda arbete. Riskfylld för att de som bönderna i Sverige för hundra år sedan är helt beroende på gynnsam väderlek, för det finns praktiskt taget inget stöd från statlig sida för att utjämna deras förluster vid dåliga skördar.

Jag överlåter till den kunniga läsaren att kommentera det här inlägget med några anmärkningar om det europeiska och svenska subventionssystemet.
Och fortsätter fråga mig själv om den europeiska konsumenten, samtidigt som den ecuatorianska kakao-odlaren börjar ta sitt öde i dem egna händerna, överhuvudtaget kan tänka sig att betala ett högre pris för sin älskade dagliga bit Marabou eller kopp O’boy original.

Hälsningar/Clemens

De flesta ecuadorianer är bra på att ta dagen som den kommer. Här känner man inte av någon jäkt, man gör allt i sin egen takt och om man inte hinner med allt man tänkt spelar det inte så stor roll. Planera och strukturera upp i minsta i detalj är inte deras grej. Här följer man La Hora Ecuatoriana (ecuadoriansk klocka) vilket betyder att man kan bestämma en tid då man ska ses men behöver inte vara punktlig och anlända vid den tid som var sagt. Om man bestämt sig för att ha ett möte klockan 9 börjar folk droppa in runt klockan 10-11. Detta är en del av kulturen och det är lätt som utlänning att kritisera och tycka folk är oansvariga och lata men i själva verket kanske det är vi som är på tok för korrekta. Hemma i Sverige finns mycket stress och många mår dåligt av alla "ska och måsten".

Här prioriteras istället det sociala livet, man går ut ur husen för att träffa folk; känningar som okänningar. Man tar en öl, pratar, dansar, spelar fotboll eller kort. Detta sker dagligen och det är något som alla bara gör. Enligt mig mer hälsosamt och framför allt mycket roligare! Göra vad man känner för och umgås med trevliga människor.

Vi kanske ska ta efter ecuadorianerna och coola ner lite?
Leva för dagen!
/Sandra

Har precis kommit tillbaka fran en helg ute i ett par byar som ligger ganska isolerade ute i djungeln. Efter bussens slutstation vantade over en timmes vandring pa en lervag (i tropiskt regnovader..!) som gick upp och ner och fram och tillbaka. Men naturen var haftig och vi anvande stora blad som paraplyer. De som inte hade vattentata skor som jag gick barfota i leran. Var dar for att vara med pa min organisations (FEPIO)  mote med byn. Det finns en lag har i Ecuador som tillater indianbyar att ha egna rattegangar om de har en organisation i ryggen (vilket ar en stor del i FEPIOS arbete) sa vi satt med och lyssnade och larde om hur rattvisa skapas pa Kichwa. Hannes var magsjuk sa blev renad av en Shaman och jag holl i en “charla” om Kommunikation. Ett av jobben som det ar tankt att vi ska hjalpa till med under var praktik ar just att skapa en kommunikationsplan for organisationen, sa vi forsoker analysera dagslaget just nu. Kanns kompliserat. Det ligger inte i Kichwakulturen att lasa, sa de vill helst ha information som de kan lyssna eller se bilder. Det finns for det mesta ingen mobiltackning i byarna och absolut inget postnat som racker dit. Vi borjar fundera pa transmitradio…

Jobbar ocksa med ett sopprojekt i byn vi bor i. Vi uppmarksammade soporna pa en gang nar vi kom hit, egentligen i hela landet. Folk slanger sopor precis overallt. Inte bra for naturen sa vi, och tog tag i problemet. Vi har varit pa mote med borgmastaren, pratat med miljoavdelningen och skrivit en formell ansokan om sophamtning och nu har det borjat handa grejjer. I torsdags holl vi en forsta “taller” – forelasning – om sopors inverkan pa miljon tillsammans med en kommunalanstalld som pratade om sophanteringen inom kommunen. Sedan gjorde alla en kraftanstrangning och vi stadade tillsammans upp pa den allmanna platsen i byn.Vi har bestamt att kommunen ska komma och hamta icke organiskt skrap en gang i manaden och att varje hus ska bygga sin egen kompost. Langre fram ska vi ocksa forsoka borja sortera skrapet.

Andra nyheter ar ju som ni kanske sett innan att var tigerfamilj ska utokas till 3! Benjamin kommer hit imorgon bitti sa da ska vi valkomna honom med oppna armar! Vi tror det kommer kunna bli superbra det har!

Om jag inte skriver igen innan den 24:e far jag passa pa att onska er en riktigt god jul dar hemma i Sverige ocksa! Har hort talas om temperaturer under 20 strecket…Harligt!
Har skiner den riktiga svenska julen med sin franvaro lika mycket som solen.

God Jul och Gott nytt ar!

Anna

Efter drygt 2 månader i Machala med FOPO, så har vi tillsammans med FENOCIN och SAL (Latinamerikagrupperna) bestämt oss för att byta organisation. Detta efter en del problem vi stött på i organisationen och mellan dess  medlemmar. Vi är såklart ledsna att behöva lämna vårt liv här i Machala men samtidigt tror och hoppas vi på att vi kommer få en bättre praktik någon annanstans.
Det tråkigaste är att vi ska dela på oss; jag ska åka upp till Liza och Clemens i Chucaple och Benjamin ska till Anna och Hannes i La loma del tigre. Detta betyder att det kommer att bli ett praktikantpar mindre och 2 par kommer att utökas till 3. Vi är helt säkra på att vara compañeros i Chucaple respektive La loma del tigre kommer att hälsa oss varmt välkommna!
Se upp här kommer vi!



Mot nya äventyr!
Varma kramar från Sandra och Benjamin

I Köpenhamn pågar just nu det viktiga klimatmötet. Antar att det inte undgår någon dӓr hemma och att det ӓr stort fokus i media. Men hӓr i Ecuador ӓr vetskapen om vad som sker i Köpenhamn inte stor. Tex förra helgen på ungdomsmötet (med många vuxna) i Chacras så frågade förelӓsaren publiken (ca 80 pers) om dom visste vad som pågår i Köpenhamn. Var endast 8-10 personer som rӓckte upp handen och av dessa var kanske 7 av oss svenska praktikanter. Även min bror som jag bor med som går sista året på högstadiet med naturӓmnen som extraval hade hört talas om det men det var inget dom pratade om i skolan eller så. Detta är två exempel på hur lågt intresset och kunskapen ӓr om detta hӓr I Ecuador just nu. Men det ӓr klart att Ecuadors ansvar för klimatförandringen inte ӓr lika stor som Sveriges och ӓven konsekvenserna av ett kommande avtal ӓr inte lika stora då Ecuador inte har lika stora utslӓpp som Sverige. En  annan anledning till det låga intresset tror jag ӓr att istӓllet för att se på nyheter och få kunskap om klimatet så jobbar och kӓmpar man för att leva och få mat för dagen. Det kӓnns som en ganska sund prioritering att kӓmpa för mat för dagen istӓllet för att sina barnbarn ska få ett bra liv och klimat på denna planet I framtiden. Så förutsӓttningarna är ju vӓldigt olika och detta gör ju våran kamp i nord och Sverige ӓnnu viktigare.

Men vilka ӓr det egentligen som påverkas av klimatförӓndringen?
Vi rika i nord som gör utslӓppen men som har pengar att kunna förӓndra och kanske leva med en viss klimatförӓndring eller dom i syd som redan lever i eller på kanten till fattigdom? Dӓr ӓnnu en torka gör att man kanske inte klarar sig med den mat man har. För just nu ar det extrem torka i Ecuador och enligt klimatexperterna så ӓr det ett exempel på vad som kommer att ske mer I framtiden med den vӓntade klimatförӓndringen. Dom torra platserna på jorden blir torrare och våtare platser blir våtare.  Nu ӓr det vӓrsta torkan i Ecuador på 40 år och skördar har torkat ut och vattnet sinar i vattenkraftverken vilket leder till energibrist och staten får stӓnga av strömmen då och då för att spara på energin. Om denna torka är ett exempel på det som komma skall eller ett bevis på ett redan förӓndrat klimat så ӓr det om inte redan försent vӓldigt bråttom med aktioner mot ett förӓndrat klimat.  En bra möjlighet att göra dessa aktioner finns ju just nu i och med mötet i Köpenhamn. Såvi får hoppas att våra politiker slår sina kloka huvuden ihop nu i dagarna i Köpenhamn och får till ett bra avtal. Som kan stoppa denna klimatförandring. Annars vӓntar mer torka och hunger för ett redan torrt och hungrigt Ecuador.

Chucaple ar sig likt efter en helg nere i sodra Ecuador, Chacras. Nar jag vaknade pa bussen efter ett antal timmar sa hade banan plantorna bytts ut mot palmerna och jag forstor att vi var tillbaka i Esmeraldas! En intressant skillnad. Men nu forstar jag att Ecuador ar ledande i banan export. 

Denna veckan ska vi satta oss in i odlingen och produktionen av Palm Africana. Vi ska besoka stora plantage och fariker men aven prata med sma brukare ocksa. Ska bli valdigt intressant. 
Vi ska aven prata med ungdomsgruppen om varat utbyte med Cotacachi. Ja, det blir av! Den 16 Januari ska 5-6 ungdommar och vi aka till Sara och Sara i bergen for en helg. Prata och disskutera genus, fordommar och andra intressanta saker. Vi ska trana ihop en dans och en presentation av Chucaple som vi ska visa upp. Hoppas att det blir en givande helg for oss alla! 

For ovrigt sa mar jag och Clemens bra, vi spelar Monopol for fullt om kvallarna. Borjar kanna mej riktigt hemma nu! :)

/ Liza

Jag har funderat över inställningen till kött här. På marknaden hänger det döda grisar, kycklingar, ibland kor, ofta olika havsdjur fritt i luften och värmen. Allt är färskt, och man talar helt enkelt om vilken del av djuret man vill ha. Ofta hänger där även grishuvuden, klövar och ibland kycklingfötter som även  dem är till salu.

En annan dag förra veckan då jag kom hem efter en dag på kontoret i Saraguro, möttes jag av en halv död gris hängandes utanför min dörr. Ett stort arbete på en potatisåker hade avslutats vilket firades med en grisslakt och mat för hela släkten. Alla samlades och åt av grisen. Barnen lekte glatt med det råa och något blodiga grishuvudet. Några dagar senare är även huvudet uppätet, men dess skinn och klövarna hänger fortfarande kvar på en lina i köket. Jag frågar vad de ska göra av ”grismasken”, och tankarna far oundvikligen till ”the chainsaw massacre” och leatherface.

-        Det ska vi koka soppa på.

Jag påminner dem försiktigt om att min mage inte tål kött.

-        Det är inte kött! Svarar de obekymrat, utan krydda, som salt

Till en början i detta land blev jag aningen äcklad av att se döda halvstyckade djur hänga runt omkring mig. Och att slå huvudet i grisdelar som hänger i kökstaket. Men ju längre tiden går, desto mer vänjer jag mig, och nu är det nästan som ett naturligt inslag i vardagen. Om köttätandet hör människan till, är väl detta det närmaste naturliga man kan komma. Folket här styckar själva sina djur, och äter det de vet vad det är. Ofta kommer köttet från den egna gården. I jämförelse med västs  köttkonsumtion börjar jag tycka att Ecuadors syn är riktigt sund. Hemma äter de flesta kött, men först när de kontrollerat att någon annan långt borta har dödat det uppfödda djuret, styckat det, rengjort det, plastat in det och skeppat det över halva klotet för att slutligen finna det fint förpackat och konserverat i ett varuhus frysdisk. På Ecuadors landsbygd är köttet färskt och så lokalt det kan bli. Ironiskt hur köttupplevelserna här påverkar mitt förhållande till köttätandet hemma i Sverige. Skulle inte förvåna mig om jag fortsätter vara vegetarian även i Sverige bara för att allt är ett stort skämt.

/Elisabet

Detta ar ett inlagg for alla er som vill visualisera er livet i en liten by pa ecuatorianska landsbygden, som Loma del Tigre ar, statistiskt.

Vi kan borja med att den provinsiella andragradsorganisationen som Anna och jag jobbar for just nu utfor befolkningsberakningar i alla byar som tillhor organisationen. Det ar delar av den jag presenterar for er nu. I La Loma del Tigre, Parroquia (“kommun”) Unión Milagreña, Cantón La Joya de los Sachas, Provins Orellana, bor det

131 personer; 70 man och 61 kvinnor

i 18 hus, vilket ger ett snitt pa 7,3 invanare per hus.

Dessa 131 personer ar uppdelade pa 30 familjer (d.v.s. foraldrar med barn, par, ensamstaende osv.), vilket gor att det bor ca 1,7 familjer i varje hus.

Av alla invanare ar 68 stycken, d.v.s. 52% (!) under 18 ar. 57 stycken ar mellan 19 och 49 ar, och endast 6 personer ar 50 ar eller aldre. Den aldsta ar 61 ar gammal, vilket betyder att vi inte har nagra “pensionarer” i var by.

Befolkningspyramiden ar ganska typisk for ett u-land:

Det som ar vart att kommentera att tvart emot resten av varlden bor det fler man har, och det galler generellt I Orienten eftersom olja ar den storsta orsaken till att flytta hit, och den storsta arbetsgivaren. Traditionellt jobbar fler man inom oljeproduktionen.

Utbildningsnivan pa de personer over 18 ar ser ut som foljer:
Klass 1-6: 38
Klass 7-11: 16
Studenten: 6
Universitet: 3

Det ar vart att namna vad delarna I cirkeldiagrammet star for: 0-6 ar betyder att man har paborjat eller avslutat de sex aren som ar obligatoriska. 7-11 ar att man har gatt motsvarande hogstadie och/eller gymnasiet men inte avslutat studierna. Den tredje delen ar de som har tagit studenten, d.v.s. genomgatt 12 ars skolgang, och den sista de som har paborjat eller avslutat universitetsstudier.

//Hannes

När man kommer ner från Quito i bussen och närmar sig Quinindé, en liten stad mitt i provinsen Esmeraldas kustslätt, kommer man förbi utsträckta plantager med palmer. Palmer som inte bär på kokosnötter eller dadlar, utan en frukt som är basen till palmoljan.

Och det som man hittar i stor skala i den lättodlade slätten, återfinns i små skala i den mindre lättodlade kustbergstrakterna, där småbönderna har sin hemvist, och odlar sina få hektar kakao, banan, maracuyá (passionsfrukt) och just: Palma Africana, oljepalmen. Den växten som under det senaste decenniet verkar ha blivit till regionens förhoppning om ekonomiskt framgång och skäl till att ifrågesätta regeringens avsikt att göra Ecuador till ett land med souverän matproduktion, oberoende av att importera livsmedel. För: även om palmoljan hittils är ett matprodukt, så är den sanna anledningen till att plantan har sprids så mycket i regionen, planer till att använda oljan som bas till produktion av biodiesel, vilket kan förväntas leda till en prisökning av frukten, en potentiell inkomstökning som ingen vill gå miste om.

Men, som våran handledare Trifilo berättar under en vandring genom Don Ítalos (min värdpappas) plantage, tar palman inte bara upp bördiga jordar som annars skulle kunna användas som mark för att odla andra matprodukter, utan har också egenskapen att uttorka jorden, och den kräver mycket gödsling för att producer bra avkastning.
Don Ítalo använder inte någon gödsel i sin palmplantage, och förutom att hans plantor, påverkat av sommarens torka, verkar vara i ganska dåligt skick, klagar han över att inte alla plantor producerar pålitligt, och att en del blir ofruktbara med tiden. Så efter bara åtta av palmodling planerar han att sluta och använda marken till annan odling, eller till djurhållning.

Vad finns det mer att berätta? Liza och jag gick igår miste om en efterlängtad dag vid stranden, men i utbyte fick vi en intressant föreläsning av en ung och energisk tidigare medlem i våran bys landbrukarorganisation, Paul Cevallos, som jobbar med att hjälpa småbönder vid försäljningen av sin kakao. Föreläsningen (framför en någorlunda eftermiddagstrött publik) handlade om odlingen av en särskilt flitig slags daggmask med ursprung i Kalifornien, som av alla slags plant- och djuravfall producerar en värdefull humus, en effektiv alternativ till konstgödsel, enligt Paul. Någonting att fundera över att använda även i det teknologiserade europeiska landbruket?

Hälsningar/Liza & Clemens

Da var vi tillbaka i Chucaple efter en helg i Quito och Chucaple ar lika varmt som vi kommer ihag det. Har dock blivit väldigt förkyld uppe i bergen, vilket min mamma gnäller väldigt mycket över. Sa igar fick jag ta ett bad med ett speciellt vatten som ska skölja bort min förkylning. Det var hett vatten med blad fran ett speciellt träd. Efter det sa skulle jag dricka lite av det och sen ta nagra tabletter, kunde inte annat än tacka ja, trotts att färgerna pa tabletterna bara skrek: at mej INTE! Visst känner jag mig bättre men om det var kuren eller alla timmar jag sovit som hjälpt vet jag inte, men jag vet i alla fall vad min "mami" tror. Hon har i alla fall tagit väl hand om mej, jag far inte dricka kalla drycker (vilket ar gansak jobbigt i värmen) och jag far inte vara utanfor huset pa kvällarna och speciellt inte utan tröja.

Ikväll ska vi pa ett möte med byns ungdomar. Det finns tyvärr ingen vidare organiserad ungdomsgrupp här sa tanken är att vi kanske ska hjälpa till att starta en. Behovet ar väldigt stort enligt mig och Clemens. Eftersom váld i skolan ar ett stort problem och ungdommars uppträdande i allmänhet inte ar helt ok. Sa det vore valdigt kul att jobba med nagon sadan grupp. Nästa vecka är vi ju inbjudna till Machala  till en träff för FENOCINs ungdomar, sa det vore roligt om vi kunde skicka dit nagra intresserade ungdomar fran Chucaple! Det ska bli spännande att se hur mötet gar ikväll! 

For ovrigt sa gjorde vi upp en plan över December manad igar. Vi har sannerligen fullt upp. Imorgon ska vi besöka en bonde i Chucaple. Pa fredag ska vi aka till en by vid namn Zapallo dar vi ska bruka jord och svinga lite machete. Pa lördag blir det stor fest for Clemente, han fyller ju 26 ar nu i veckan. Fa se om det blir nagon pisk for hans del, dom firar ju aren med ett piskrapp här. Söndagen sa ska hela min familj och Clemens aka till stranden en hel dag! Det ska bli skönt! Sa ser det ut denna veckan.

/LIZA