Punguloma rapporterar!

Hej!
Har kommer en halsning fran Punguloma och Olga.

Till en borjan hade jag mycket problem med rasismen i min by. Man kan nog saga att det ar vad som har praglat min tid har. Nar jag akte hit tankte jag, smatt naivt, att jag skulle fa vara med och arbeta, utan knussel. Aningen mindre naivt tankte jag att jag skulle vara presenterad for byborna och organisationen, och pa sa satt undslippa att vara bara en gringa*.

Nar min mamma Luisa och jag var och jobbade pa falten eller pa mingas*, fick jag inte vara delaktig. Jag var i centrum, men anda inte med. Som ett barn som far folja med till ICA, men inte lagga varor i vagnen.
"Du ar trott, du behover vila, du kommer bli smutsig, det har ar for jobbigt och svart for dig"... vad var de sa till mig. Ofta pratade de om mig pa kichwa, ofta flera timmar i streck. Jag fick mycket tid att tanka och forsta hur stor rasismen ar i varlden. Samtidigt var det en valdigt pafrestande situation, som jag forsokte bracka genom att saga ungefar "Vad sager ni?", "Vad vill ni veta?". Utan resultat.. De pratade Om mig, inte Med mig.

Jag tror inte att de menade att stanga mig ute, men effekten blir san. Jag insag att basta vagen till att fa vara mig sjalv och inte en docka utan talan, med vaskan full av pengar, var att lara kanna min familj. Trots allt ar det ju min mamma Luisa som presenterar mig i alla situationer, och da underlattar det ju inte direkt om hon presenterar mig som en gringa som inte kan arbeta.

Nu kanner jag henne, min mamma Luisa.
Mami lucha, kallas hon i byn. Det passar.
En dag for nagra veckor sedan sa jag till henne pa skarpen att Du far inte saga till dem att jag inte kan, och Jag ar samma person har som jag ar hemma, Jag heter Olga, inte gringa.. Forsokte forklara for henne att jag ar en manniska, med hander som kan arbeta och kanslor som kan kannas. Hon skrattade forst, men sa fragade jag henne om hon hade forstatt att det sarar mig, sa skrattade hon igen och sa att Ja, det hade hon forstatt. Jag gav mig inte forran hon sa Ja utan att skratta. Da liksom hande det nagot. Hon sag pa mig som en person, inte ett skal. Ser mig numera till och som en i sin familj och kallar mig for sin Olgita. Sedan dess har jag fatt anvanda koket, dra hem far, mata marsvin.. Hon till och med ber mig om att gora saker ibland. Det kanns valdigt bra!

Sakta blir jag lite mer Olga, eller oftast Olgita, och lite mindre gringa. Jag forlojligas fortfarande ibland, stangs ute. Da brukar jag borja prata svenska eller skratta tillbaka nar de skrattar at mig. Da skrattar de tillbaka, med mig.

Jag o Elinor har forsokt planera saker att gora med organisationen, men det blir liksom inte sa mycket. Allt skjuts upp till "La otra semana" (den andra veckan). Tex planerade jag med min familj att aka till Ambato, den narmsta staden. Klockan 7.30 skulle vi aka, sades det. De var det sista vi sa till varandra innan i gick och lade oss kvllen innan. Nar knackar de pa min dorr? Klockan 4.00, pa natten. "Nu aker vi!" Da blir man lite paff. Jag trodde att mañana mañana betydde att skjuta upp saker, men det dar var ju trots allt pa "morgonen", sa det kanske gar under det uttrycket?

Nu haller vi lektioner i skolorna, pratar med folk och forsoker hanga med pa det lilla var organisation agnar sig at. Bland annat deltar vi i en turistkurs, dar vi i princip far lara oss hur de ska behandla oss. Intressant!

Det jag kan gora har ar nog just att vara har. Visa att har ar jag och det vill jag vara for att lara kanna er. Jag har vit hy men annars ar jag som ni. Vi behover ata, sova och ga pa toaletten, och det gor vi pa ungefar samma satt har och i Sverige, fastan har har de jordgolv, inga element och inget lyse pa toaletten.

Manniskor har drommer om den varld de tror att jag kommer ifran. I USA finns pengarna, lyckan, livet. De fragar mig om det gar att aka till Sverige och jobba och bli rik. De fragar vad mina skor kostar, vad resan hit kostar, hur mycket pengar jag har pa banken. Vill skicka ivag sina barn till ett "battre land", dar de kan arbeta och bli rika. Det ar hemskt att forsta hur de ser pa sin egen varld och min. Allt jamfors. Det ar hemskt att forsta att de inte ser att de ager allt man behover for att leva. Den unga generationen drommer sig bort genom TV:n. De kan inte prata kichwa, de forstar nar de vuxna pratar, men kan inte svara.

Jag onskar ibland att jag hade morkare hy och var ett huvud kortare. Att jag fick sitta pa taket pa bussarna och vara. Jag vill satta mig dar, bland skolbarnen, aka med dem och hora vad de pratar om. Men jag vet att det ar omojligt. Satte jag mig dar skulle de sluta prata.

Nar man aker ivag sa har tanker man nog ofta att man ska hitta lite mer av sig sjalv, forsta mer vem man ar. Jag akte hit och forstod att jag redan vet vem jag ar. Nu far jag lara mig att visa det for Punguloma, lata dem "hitta mig".

¡Hasta luego!

*gringa =vit. egentligen ska man vara fran E.E.U.U. for att kallas gringa, men de tycker liksom inte att det spelar sa stor roll

*minga = tillfalle nar byn samlas for att arbeta tillsammans med nagot, tex bygga ett hus eller stada ett torg.

Elinor och Olga

Elinor om Olga

Hur skulle världen se ut utan Olga? Kanske all världens ondska skulle ta över, det vet man inte. Men mindre go & gosig är i alla fall säkert. 

När hon berättar något roligt så skrattar hon så mycket att det ibland är svårt att uppfatta vad som sägs. Men det sägs ju att det viktiga inte är vad man säger, utan hur man säger det. 

Olga är minstingen i klassen, trots det kan hon flest & längst ord i klassen. Hon & Kerstin är väldigt ordfyndiga & hittar på ordfyndigheter i all oändlighet ända tills den ordvitsälskande göteborgaren Hannah storknar. Ja ni läste rätt. Ända tills hon storknar. Det kräver mycket ordvitsande ska ni veta.  

Olga är inte bara bra på ord, hon är även språkbegåvad. När Olga pratar japanska så förstår man vad hon säger. Jättebra. När hon skrattar kisar hon lite med ögonen så hon får passa sig så att hon inte blandas ihop med Alberto Fujimori, Perus folkmordsdömde tidigare president. Mindre bra. 

Olga har dansat i ”10-12 år”, och när hon var 15 år var hon dans- och lekledare för ännu mindre barn. Nu dansar hon salsa på söndagar. En gringa som dansar salsa, kommer latinosarna att säga & hoppa ut för ett stup i tron att det är en dröm & för att det är så härligt att flyga i drömmar. Stackarna. 

Det finns många stup där vi kommer att vara, har Olga berättat för mig. Hon ser bergen som långa & smala & så kommer vi att bo högst upp på den spetsiga toppen. Hon är lite rädd för att ramla ner, men enligt en karta vi har, som vi ritade på tavlan, så har någon ställt en studsmatta längst ner. Och då kan det ju fungera att trilla ner lite då & då. Det är bara att sätta sig på en bergsget, eller en lama eller ett annat djur som klarar av att traska upp för ett berg med en vinkel på ungefär 80 grader. 

Fast Olga skulle väl aldrig sätta sig på ett djur för att ta sig upp? Så mycket som hon älskar träning skulle hon springa upp, trots avsaknaden av bergsgetssugproppar till fötter. Trotsa naturen Olgis! Vilka vader hon kommer att få! 

Olga har ett förflutet som receptionist. På Friskis & Svettis & på en ögonklinik. Det är ganska långt ifrån hennes barndomsdröm konduktör*. En sådan som jobbar på ett konditori & delar ut bakelser. Hon övade genom att dela ut godis på tåg hon åkte. Bra erfarenhet, något att sätta på cvt, kanske hon tänkte. Och nu kan vi bara ana lyckan Olga känner när hon får dela ut godis för Fairtrade. Ett steg närmare.

Övrigt: Olga spelar gitarr. Olga är lättfrysen. Olga är kramig. Olga bor på Öland på somrarna. Olga har en hund. Olga är ekonomisk. Olga kommer ifrån Kristianstad. Olga lagar jättegod linssoppa.

*När Olga var liten hade hon talfel. Hennes konduktör var inte samma som SAOLs konduktör. Nuförtiden är det samma konduktör & Olga & SAOL är bästa vänner.

Olga om Elinor

Vår roliga stockholmstjej. Oberäknelig, ödmjuk och underhållande. Nyfiken på livet, på allt som finns att vara nyfiken på. Förra året gick Elinor på Röda korsets folkhögskola och reste till Peru. Nu går hon här för att, som hon sa: ” Jag vill åka till Ecuador och bo i en familj. Jag vill ha en ny mamma!” Elinors fantasi och alla spontana skämt får mig alltid att skratta.

Elinor gillar boxning, granatäpple och byxdräkter med grönsaker på. Och hon har tidernas roligaste mailadress. När vi frågade hur hon träffade sin pojkvän, improviserade hon fram ett så konstigt svar att vi trodde på det. På sitt luriga sätt fick hon oss att tro att de träffades på Citymail, när hon bar ut post vid hans hus. Sedan började han jobba på Citymail för hennes skull, och när det kom fram sjukskrev han sig i ett halvår…. Då började vi tvivla och Elinor började skratta. Som hon gör nästan alltid. Det är nog svårt att låta bli. Med all fantasi, alla tankar, infall. Hon är glad och hon gör mig glad.

Knackar man på Elinors dörr och frågar vad hon gör, får man oftast svaret ”läser en bok”. Hon läser mycket, bra böcker, tror jag. Jag har inte läst dem själv, eftersom jag inte läser så mycket. Jag skriver desto mer. Det gör inte Elinor. ”Det tar tjugo minuter för mig att skriva ett sms!”. 

Elinor är pigg och full av energi, vilket passar mig som är likadan. Men ibland är vi lite som ”snubbarna”, Mat & Pat. Viljan är god, men det går så långsamt och så fel. Här kommer ett exempel: Jag och Elinor skulle göra högskoleprovet. Vi behövde linjaler. Båda tycker vi om att krångla till saker, leta och dra ut på. Dessutom är ekonomin knapp när man lever som student. Så vi letade igenom hela estethuset, smög runt i korridorerna och låtsades att vi inte fick. Elinor låtsas mycket. Roligt. Efter floppen i estethuset tog vi oss an natursalarna, för att få låna en linjal gratis. Även detta misslyckades och vi fick köpa varsin för 2 kr st. Bra affär. Likheten mellan oss och snubbarna är att eftersom vi båda är så här, så gör det oss ingenting. Blir det fel så blir det i alla fall roligt. Och blir det inte roligt, så gör vi något roligt av det tråkiga. Som att träna aerobic på en parkeringsplats när man väntar på att få åka hem.

Om man tar med sig Elinor ut på en skogspromenad får man vara med om roliga saker. Jag tyckte att vi skulle gömma oss för Kerstin och Fanny när vi var ute och promenerade med dem. Elinor hängde på, och utbrast, med hakan högt (så gör hon alltid när hon skojar, det ser roligt ut): ”Det är bra att vi får öva oss att smyga som indianer!”. Egentligen vet Elinor mycket väl att man inte får säga indian, utan ursprungsfolk. Så det så.

Förutom rolig, är hon självständig och smart. Dock aningen vimsig. När vi var i Göteborg, tappade hon bort sin plånbok. Hon bad mig att kontakta henne när jag skulle ta bussen in till stan. Först när vi möttes upp, vid fyratiden, fick jag veta att hon knappt ätit något på hela dagen, och behövde låna lite pengar till mat. Det löser sig, tänker Elinor. Mañana mañana.

Övrigt: Elinor har en mamma och en pappa och en syster och en bror och två katter(en stor och en liten). Elinor har blå ögon och hennafärgat hår. Elinor tycker om E-ämnen, sa hon, innan vi kände henne. Elinor är dumsnål, det tycker jag om.


RSS 2.0