Vi sätter oss på dom hårda sätena i en ranchera (en liten lastbil med säten på flaket) och åker i 2 timmar in i Amazonas och nationalparken Yasuni. När vi kommit till ändhållplatsen och det är bara vi kvar som passagerare åker vi en kvart till och hoppar av. Vi står vid vägen och bara en liten stig leder vidare mot den byn som vi är på väg att besöka och som är en bas i vår organisation.  Stigen går fram genom den vackra regnskogen, upp och ner för kullar och stigen är väldigt lerig. Svetten rinner och den väldigt fuktiga luften pressar när vi går vidare. Hannes kommer springande bakifrån med hjärtat i halsgropen och med skakig röst berättar han om hur en orm attackerat och nästan bitit honom.  Fyra timmar och tjugo minuters hård vandring senare kommer vi fram till ett hus som ligger vid en liten flod. Äntligen framme!

Trötta tvättar vi av oss i bäcken och får välbehövlig mat. Vi har kommit till Kichwabyn Fuertaleza som består utav 30 personer och tiotalet hus som ligger utspridda längs floden. Strax efter vi kommit fram faller mörkret över byn och eftersom det inte finns ström så är det då dags att gå och lägga sig. Sängar har de inte och vi får i alla fall dela på några filtar innan vi går och lägger oss på golvet.

På morgonen när solen går upp så vaknar vi aningen stela i ryggen men mer utvilad efter vandringen. Vi är med på ett kort mötet med byn som hålls mestadels på deras indianspråk Kichwa. Sen är det dag för slakt. Ett vildsvin har infångats och ska nu få bli mat på bordet. Med skräckblandad nyfikenhet ser vi på när den dödas och slaktas och 40 minuter senare ligger grillspetten på grillen.

I denna by har de ingen gas så det är öppen eld som gäller för matlagningen. Maten som de äter i Fuertaleza kommer nästan enbart från djungeln och deras odlingar. Vi avnjuter därför måltiden som består av det grillade vildsvinsköttet med kokad Yuca (som är en potatisliknande rotfrukt) och som dryck serveras Chicha, drycken som är typisk för kichwa indianerna. Gjord på fermenterad Yuca och med sur markant smak som ger rysnigar i hela kroppen så är den inte så populär bland dom svenska praktikanterna. Internt går den skämtsamt under namnet ”Helvetes drycken” för att kunna prata på svenska om den utan att någon annan ska förstå. Men vi börjar vänja oss och den är ganska mättande och nyttig ändå. Som efterrätt blir det goda frukter i form av amzonasdruvor och Guava. Mätta inser vi att hela den utsökta måltiden inte är hämtad längre än 50 meter från huset.

Det är inte förrän vi jämför med hur livet i Sverige är som vi inser hur enkla förhållanden vi just nu bor i, men trots det känns som ett behagligt och gott liv. Folket här har inte mycket pengar men man kan inte påstå att de är fattiga. Dom vet nog inte så mycket om hur världen ser ut utanför djungeln och de är inte så utbildade, men de lever väldigt lyckliga liv ändå.

Dagen därpå ger vi oss väg i gryningen. Fem timmar senare sitter vi på bussen på väg tillbaka igen helt utmattade med värk i benen och vattenbrist men även med ett äventyr och många nya erfarenheter i bagaget.

/Benjamin






Antligen framme i byn!   Ett typiskt Kichwa hus.


Hannes sover middag. Amazonasdruvorna i forgrunden.




Kvinna pa vag hem till sitt hus med sina tva barn och machete i handen.