Febertankar

"Ligger i sängen med 39 i feber sista lediga lördagen innan jag lämnar min by. Resten av gänget har dragit in till Sacha för att slå klackarna i taket ihop en sista gång. Behöver kanske inte påpeka att det känns bittert.


Min by. Loma del Tigre. Nästan det häftigaste med denna praktik i Ecuador är ar det känns så himla normalt att vara här. Att vara del av det som egentligen är så onormalt för mig. Det är inget jag filosoferar i varje dag… bara när det är två veckor tills jag ska hem och har för mycket tid att göra ingenting i min säng.


Att vara del av en familj med 9 barn känns normalt. Vi bor i ett hus utan privatliv. Jag har iofs ett eget rum, men alla hör vad alla gör och det händer att mina småsyskon tjuvkikar in mellan gliporna i väggplankorna för att se vad jag har för mig. Vi hänger i köket tillsammans på kvällarna och konverserar och ibland spelar lite kort eller fia med knuff. När jag tänker på att jag bara har en endaste storebror där hemma undrar jag om jag inte kommer känna mig lite ensam när jag kommer hem.


Vattnet har inte fungerat de senaste två veckorna så jag går och badar i bäcken tillsammans med kvinnorna som tvättar sina familjers kläder där. För övrigt känns det mest som att jag badar för att det är så varmt, inte för att bli ren, för smutsig blir man ändå på fem minuter igen. Den enda spegel jag levt med de senaste knappa fem månaderna är en liten skev sak på högst 1x 0,5 dm.


Oftast fungerar inte heller elen under dagarna. Den brukar gå sådär runt 8 på morgonen och sedan komma tillbaka på eftermiddagen. Tänk vilket kaos det skulle bli i Sverige. Här rycker jag, tillsammans med resten av befolkningen, på axlarna och gör något annat.  Eftersom elen brukar fungera på natten slås vanligtvis radion på i grannhuset ca kl. 4 på morgonen. På hög volym. Vaknar även ibland av ett en fladdermus flyger omkring i mitt rum och har fräckheten att kissa på mig. Eller att någon rör mycket på sig i sömnen någon annanstans i huset. Då gungar det nämligen och knakar lite. Men man somnar om.


Det där med stress har jag glömt bort hur det känns. Har lärt mig den Ecuadorianska klockan och därmed har man aldrig bråttom. Frågar man när nästa buss går är svaret alltid ”Ya mismo”, nu med en gång  - vilket kan betyda allt från 5 minuter til 2 timmar. Har det sagts att ett möte ska börja kl 8, är inte en enda där innan 8.30 och det börjar oftast inte förrän 10. Försökte beskriva begreppet ”Gå in i Väggen” och ”att bränna ut sig” för min syster för ett tag sedan… fick känslan att hon ändå aldrig riktigt förstod.


Jo, det är lustigt hur lätt det är att anpassa sig och lära sig uppskatta något så annorlunda. Visst ska bli skönt att komma hem till familj och vänner, lite struktur, punktlighet, effektivitet, god varierad mat och privatliv men antagligen också väldigt omtumlande. Det är lätt att säga att man har mer än man behöver där hemma men faktum är att jag här på riktigt kommit till insikt i vilket överflöd vi lever i. För här i La loma del Tigre finns faktiskt allt du behöver..."

//Anna i Lördags 13/3-10


Kommentarer
Postat av: Mats

Jättefin beskrivning av livet i Loma del Tigre. Det känns som ett stort privilegium att ha fått inandas Tigerkullsatmosfären om än bara en kort tid.

Hoppas febern har gett med sig men att du behåller febertankarna. Njut av sista djungelveckan och hälsa familjerna och compas från ett Loma del Tigre-fan i det snöiga Nord.

2010-03-18 @ 09:27:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0