Ciudad parroquial de Cube, den 9. januari 2009. I församlingshuset har med ovanlig punktlighet inträffad ett tjugotal landbrukare från dem avlägsna byarna omkring stan, för att ta del i ett möte man kommit överens om två veckor tidigare. Mötet handlar (passande) om jordbruk.

En av våra handledare, Trífilo Cachinga, håller ett föredrag om kommersialiseringen av kakao: Hur kan en landbrukare som kultiverar kakao omkringgå mellanhänderna som köper hans små produktmängder till ett självbestämd pris?

Svaret ligger i organisationen, i att sammansluta sig. Trífilo klargör för de närvarande förutsättningarna som krävs av storköpare (som till exempel företaget Nestlé) för att köpa kakao till ett fair pris. Den måste vara fri från dåliga frukter; olika kakaosorter måste torkas var för sig; och den bör fermenteras, det vill säga, kakaokärnorna ska lagras i lådor av virke mellan tre dagar och en vecka. Stegen är enkla, men det krävs en fungerande organisation bönderna emellan för att kunna upprätthålla en viss minimumkvantitet: Företag köper inte små mängder.

Men fördelarna är klara: levreras kakao i bra kvalitet och i överenskommen mängd, garanterar storköparen ett lägsta pris som oavsett svängningar i världsmarknadpriset betalas, och priset går upp när marknadspriset stiger.
Trífilo blir inte trött på att påpeka allt detta, och får stöd av Don Juan Cabeza, en erfaren odlare med kunskap om hela Ecuadors landbruk och företrädare för Cubes småskaliga bönder, som upprepar att kvaliteten är vägen till framgång, och inte kvantiteten, som av okunniga försöks ökas genom att ympa frukter med vatten, eller genom att blanda rutten vara med bra kvalitet – åtgärder som inte undgår köparen och minskar priset betydligt – mer än vad en minskning av mängden men samtidig förbättring av kvaliteten skulle göra. Går det att övertyga de närvarande?
Ja, för en sak står klart: de är på väg att begripa att det är de själva som måste bestämma hela processen från produktionen ända fram till försäljningen, de har börjat förstå att bara om dem samtidigt fungerar som producenter och handelsmän, har de chansen att få ut priset de förtjänar för sitt slitsamma och riskfyllda arbete. Riskfylld för att de som bönderna i Sverige för hundra år sedan är helt beroende på gynnsam väderlek, för det finns praktiskt taget inget stöd från statlig sida för att utjämna deras förluster vid dåliga skördar.

Jag överlåter till den kunniga läsaren att kommentera det här inlägget med några anmärkningar om det europeiska och svenska subventionssystemet.
Och fortsätter fråga mig själv om den europeiska konsumenten, samtidigt som den ecuatorianska kakao-odlaren börjar ta sitt öde i dem egna händerna, överhuvudtaget kan tänka sig att betala ett högre pris för sin älskade dagliga bit Marabou eller kopp O’boy original.

Hälsningar/Clemens