Punguloma rapporterar!

Hej!
Har kommer en halsning fran Punguloma och Olga.

Till en borjan hade jag mycket problem med rasismen i min by. Man kan nog saga att det ar vad som har praglat min tid har. Nar jag akte hit tankte jag, smatt naivt, att jag skulle fa vara med och arbeta, utan knussel. Aningen mindre naivt tankte jag att jag skulle vara presenterad for byborna och organisationen, och pa sa satt undslippa att vara bara en gringa*.

Nar min mamma Luisa och jag var och jobbade pa falten eller pa mingas*, fick jag inte vara delaktig. Jag var i centrum, men anda inte med. Som ett barn som far folja med till ICA, men inte lagga varor i vagnen.
"Du ar trott, du behover vila, du kommer bli smutsig, det har ar for jobbigt och svart for dig"... vad var de sa till mig. Ofta pratade de om mig pa kichwa, ofta flera timmar i streck. Jag fick mycket tid att tanka och forsta hur stor rasismen ar i varlden. Samtidigt var det en valdigt pafrestande situation, som jag forsokte bracka genom att saga ungefar "Vad sager ni?", "Vad vill ni veta?". Utan resultat.. De pratade Om mig, inte Med mig.

Jag tror inte att de menade att stanga mig ute, men effekten blir san. Jag insag att basta vagen till att fa vara mig sjalv och inte en docka utan talan, med vaskan full av pengar, var att lara kanna min familj. Trots allt ar det ju min mamma Luisa som presenterar mig i alla situationer, och da underlattar det ju inte direkt om hon presenterar mig som en gringa som inte kan arbeta.

Nu kanner jag henne, min mamma Luisa.
Mami lucha, kallas hon i byn. Det passar.
En dag for nagra veckor sedan sa jag till henne pa skarpen att Du far inte saga till dem att jag inte kan, och Jag ar samma person har som jag ar hemma, Jag heter Olga, inte gringa.. Forsokte forklara for henne att jag ar en manniska, med hander som kan arbeta och kanslor som kan kannas. Hon skrattade forst, men sa fragade jag henne om hon hade forstatt att det sarar mig, sa skrattade hon igen och sa att Ja, det hade hon forstatt. Jag gav mig inte forran hon sa Ja utan att skratta. Da liksom hande det nagot. Hon sag pa mig som en person, inte ett skal. Ser mig numera till och som en i sin familj och kallar mig for sin Olgita. Sedan dess har jag fatt anvanda koket, dra hem far, mata marsvin.. Hon till och med ber mig om att gora saker ibland. Det kanns valdigt bra!

Sakta blir jag lite mer Olga, eller oftast Olgita, och lite mindre gringa. Jag forlojligas fortfarande ibland, stangs ute. Da brukar jag borja prata svenska eller skratta tillbaka nar de skrattar at mig. Da skrattar de tillbaka, med mig.

Jag o Elinor har forsokt planera saker att gora med organisationen, men det blir liksom inte sa mycket. Allt skjuts upp till "La otra semana" (den andra veckan). Tex planerade jag med min familj att aka till Ambato, den narmsta staden. Klockan 7.30 skulle vi aka, sades det. De var det sista vi sa till varandra innan i gick och lade oss kvllen innan. Nar knackar de pa min dorr? Klockan 4.00, pa natten. "Nu aker vi!" Da blir man lite paff. Jag trodde att mañana mañana betydde att skjuta upp saker, men det dar var ju trots allt pa "morgonen", sa det kanske gar under det uttrycket?

Nu haller vi lektioner i skolorna, pratar med folk och forsoker hanga med pa det lilla var organisation agnar sig at. Bland annat deltar vi i en turistkurs, dar vi i princip far lara oss hur de ska behandla oss. Intressant!

Det jag kan gora har ar nog just att vara har. Visa att har ar jag och det vill jag vara for att lara kanna er. Jag har vit hy men annars ar jag som ni. Vi behover ata, sova och ga pa toaletten, och det gor vi pa ungefar samma satt har och i Sverige, fastan har har de jordgolv, inga element och inget lyse pa toaletten.

Manniskor har drommer om den varld de tror att jag kommer ifran. I USA finns pengarna, lyckan, livet. De fragar mig om det gar att aka till Sverige och jobba och bli rik. De fragar vad mina skor kostar, vad resan hit kostar, hur mycket pengar jag har pa banken. Vill skicka ivag sina barn till ett "battre land", dar de kan arbeta och bli rika. Det ar hemskt att forsta hur de ser pa sin egen varld och min. Allt jamfors. Det ar hemskt att forsta att de inte ser att de ager allt man behover for att leva. Den unga generationen drommer sig bort genom TV:n. De kan inte prata kichwa, de forstar nar de vuxna pratar, men kan inte svara.

Jag onskar ibland att jag hade morkare hy och var ett huvud kortare. Att jag fick sitta pa taket pa bussarna och vara. Jag vill satta mig dar, bland skolbarnen, aka med dem och hora vad de pratar om. Men jag vet att det ar omojligt. Satte jag mig dar skulle de sluta prata.

Nar man aker ivag sa har tanker man nog ofta att man ska hitta lite mer av sig sjalv, forsta mer vem man ar. Jag akte hit och forstod att jag redan vet vem jag ar. Nu far jag lara mig att visa det for Punguloma, lata dem "hitta mig".

¡Hasta luego!

*gringa =vit. egentligen ska man vara fran E.E.U.U. for att kallas gringa, men de tycker liksom inte att det spelar sa stor roll

*minga = tillfalle nar byn samlas for att arbeta tillsammans med nagot, tex bygga ett hus eller stada ett torg.

Kommentarer
Postat av: AnnMarie Bz

Hola! Vi & dom, är klassiskt. Det bygger murar-skapar inte broar. Det är väl dét som, ibland kallas livets hårda skola.Idag är det Internationella kvinnodagen. Bäst vore om alla dagar var Internationella määnniskodagen! Låt oss jobba för det! Idag är det den första dagen på resten av våra liv! ;P AnnMarie

2011-03-08 @ 06:50:59
Postat av: Anna Lundgren

Din berättelse berörde mig väldigt Olga! Känner igen precis det du beskriver från när jag och Lottens pappa var i Nya Zeeland, Fiji osv som backpackers för 25 ård sedan. "Fix me with a European man" var det flera unga kvinnor på Fiji som sa. (European = papalagi på fijianska eller gringo på spanska) Att man skulle vila, inte kunde arbeta osv. Hoppas innerligt att din mamma verkligen förstod vad du förklarade för henne. Instämmer med AnnMarie om vad hon sa. Stor kram från Lottens mamma, Anna.

2011-03-10 @ 11:16:43
Postat av: Lena Lundqvist

Hola!

Äntligen har jag hittat till din /er blogg.Intressant läsning!Oj vad du har varit med om -så starkt av dig att verkligen få fram ditt budskap.Min erfarenhet är att man ska berätta precis hur man känner sig -kan man bara förmedla sina verkliga känslor in i detalj o visa att man menar det så kan man nå fram o få folk att engagera sig o förstå även om det tycks sitta långt inne ibland.I vilket fall har man ju i alla fall verbaliserat sina tankar o det är också bra.

Ecuador måste vara ett vackert land ?

Vi tänker på dig o hoppas tiden framöver blir bra !

Vårkramar från Lena & Bengt

2011-03-27 @ 22:27:37
Postat av: Louise Lyckvik

Vilken bra text Olga! Kändes verkligen äkta och du förmedlar känslan av utanförsskap så otroligt bra. Förstår vad du menar. Även fast jag är i Kanada som också är ett land av "vita" så har jag också upplevt det du berättar om. Hör jag allt som oftast hur folk pratar om Europa som ett "så utvecklat ställe där alla tjänar pengar och reser". Eller hur de pratar över huvudet på mig och frågar min värdmamma "Pratar flickan någon franska?"... Jag har dock efter mina nu 8 månader här vant mig vid att ta steget fran och presentera mig. På så sätt förstår de direkt att jag kan prata för mig själv! Och precis som du har jag pratat om mina känslor! Så fortsätt kämpa - de förstår till sist ditt budskap och vi vet alla att du inte är där för att skratta åt deras problem. Visst finns gringos/gringas som inte bryr sig ett dugg om dem men du är inte en av dem! Du är en otroligt modig tjej som vill förändra saker och ting. Fortsätt att vara en mogen representant för den "vita världen" och framförallt: stoppa inte dina känslor under mattan. DU är värd precis så mycket respekt som du visar dem! Kramar från Louise i Kanada

2011-04-02 @ 20:17:02
URL: http://louiselyckvik.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0