Jón och Éma passade pa att dra till kusten i helgen, Andreita var otaggad pa sol och stannade i Pueblo Nuevo. Stallet vi akte till heter fantasifullt nog Playas, och dar finns det alltsa playas dar man kan bada. Tva timmar fran Guayaquil ligger denna badort, som maste sagas ar riktigt schysst. Ingen fladig standard, gatorna var lika ruffiga som i ovriga Ecuador. Men stranden var lang och frasch och stallet kandes inte jobbigt turistigt. Sag till fa andra gringos, da de flesta badsugna Playasbesokare var ecuadorianer.

Annars da? Jo, parasiterna borjar tappa greppet om min mage. I takt med detta borjar jag pa riktigt kunna njuta av livet har. Om man lyfter blicken ser man att allt ar fint att titta pa och att de flesta manniskorna pa landsbygden ar valdigt trevliga att prata med. I stort sett varje kvall snackar jag med lillebrorsan Mario om Sverige, Ecuador och varlden. Han ar en forsiktig, lugn 13-aring, men alltid nyfiken och fragvis om hur saker gar till allá en Suecia, dar i Sverige. Om jag boundat med andra av broderna over mangoplock eller kanotturer lar jag kanna Mario over dessa samtal. Fina stunder.

Fina stunder ar ocksa de stunder man ater tarta. Det gjorde vi igar pa Emmas lillebror Juanitos ettarskalas. Dagen till ara hade vi, okej, Emma och Andrea, slangt ihop en riktig svennetarta, med jordgubbar och gradde. Vi valjer att tro att de tyckte om den.

I ovrigt inte sa mycket att klaga pa. Kustdialekten borjar liksom luckras upp sa sakteliga, man forstar lite mer hela tiden, lar sig saga lite mer hela tiden. Och nufortiden bar jag bade mustasch och en begynnande branna, sa undan for undan borjar jag kanske forvandlas till en riktig latino..

Foton har det blivit fler av, ett gang bilder fran La Vuelta kommer har. Med det sager vi ciao sa lange fran Guayas!

Pa aterseende/ Jonzález