Idag ar sista dagen med familjerna. Sista dagen Chilco. Det ar med blandade kanslor som man packar vaskan idag. Vilken harlig period pa tva manader det har varit med nya upplevelser, nya kompisar och en ny familj. Trakigt att lamna den vardag som man precis har vant sig vid, fast det ska bli kul att fa utforska andra delar av Ecuador och komma bort fran kylan lite.

Igar hade vi ocksa varldens basta dag med forst ett jattefint hejda i skolan dar vi gjorde en konsert med alla barnen infopr lararna. Klass fyra och fem hade dessutom malat teckningar och skrivit saker som "Mary, du kommer alltid finnas i mitt hjarta. Jag hoppas resan till sverige gar bra och att du atervander snart. Gud valsigne dig, din van Pamela". Vilka fina barn! Men de tror att jag stavar mitt namn som Mary, och uttalas mari.
Lararna hade ocksa en liten overraskning, de hade namligen lagat finlunch som vi sa gott at av. Vi fick varsin present av dem ocksa for att minnas Ecuador.

Efter den fina avslutningen i skolan skyndade vi oss ivag till avslutningen med PACAT. Vi akte till en gard med hastar och satt pa grasmattan och pratade om praktiken innan v fick fina certifikat. Sen at vi en grillmiddag utomhus, kandes som svensk sommar, och hade fotografering. Det belv aven lite dans, lite sta pa hander och lite rom. Innan vi skulle ga skulle det fotas annu mer med de fyra svenskarna. TACK till PACAToch till medlemmarna ur PACAT som ordnade festen. Det var verkligen fint. Jag kommer sakna er.

Jag ska inte sitta langre vid datorn i Tisaleo utan ga hem och fira min mami Dolores som fyller ar idag. Sista dagen ska firas i hennes ara med kladdkaka och allt.
Ikvall ska det firas, kanske gratas en skvatt och atas finmiddag.
Hejda Chilco, hejda familjen och hejda bloggen.

/Maria

Vad daliga vi varit pa att blogga, men i borjan tankte vi att "sen, senare, da har vi saker att skriva om!" och nu kanns det inte som man vill lagga ner vardefull tid pa att hanga pa internetcafet. Men nu ska vi skriva snabbt i alla fall, for vi har genomfort en liten workshop i genus.

Meningen var att det bara skulle komma kvinnor, inte var idé dock men organisationen hade redan en befintlig kvinnogrupp den dagen som skulle prata om mattraditioner sa vi slog ihop det. Det kom dock aven tva man och vart forberedda program med ganska oblyga fragor var inte direkt riktade till dem. Men vi korde som planerat och stallde fragor som "ar det accepterat att mannen kommer hem stupfulla?" och "vad skulle handa om du som kvinna kom hem lika full?". Svaren blev att det ar accepterat att mannen super medan kvinnorna aldrig skulle fa for sig att gora det. De kande ansvar for barnen och sa att barnen skulle fragat "mamma, var har du varit, varfor drack du?".

Vi pratade ganska mycket om alkoholsituationen, mycket for att vi sett hur det ser ut i var by. Dar ramlar far in lite vilken kvall som helst och ingen tycker det ar konstigt. Vi fragade Marias mamma Dolores vad som skulle handa om det en gang var hon som kom hem full och hon utbrast bara "maaaadresita!". Kvinnorna generellt uttryckte att de inte tyckte om hur mannen kom hem fulla, men i ovrigt var de ganska blyga med sina asikter.

Pa manga fragor svarade de ganska "korrekt", tex att bade kvinnor och man lagar mat. Kanske ar det bara i var by det ar en kvinnosyssla i hogsta grad, da mannen sager "mujer" och menar att hon ska lamna sin mat for att fylla pa hans tallrik, men det kanns lite svart att tro att det inte ar sa i fler byar.

Korrekta svar blev det alltsa en del utav, kanske for att tva man var narvarande, manga fragor var ju riktade mot machochismen. Fast de var anda oppna och trevliga och workshopen gav atminstone oss valdigt mycket. Vi diskuterade om jamstalldhetssituationen har i Ecuador jamfort med i Sverige och det kandes anda som att den var ganska lik nar vi pratade. Det vi sett har ar dock ganska annorlunda och inte alls sa jamstallt i hemmet som de garna sa att det var. Vi har dock olika synsatt eftersom vi kommer fran olika kulturer och fran vart perspektiv ar kvinnan i Ecuador underlagsen medan de sjalva inte ser det pa det sattet.

Ganget var redan uppvarmt nar vi tog over, Isidro, var handledare, hade namligen forberett en jattebra ovning i genus som satte igang tankeverksamheten. Han hade malat tva likadana kroppar men skrivit "kvinna" resp. "man" och forsta uppgiften var att mala en varsin sak pa varje docka som skulle identifiera konen. Klader, kroppsdelar, kosmetika, allt som ar kvinnligt/manligt. Det var en rolig och givande uppgift som inkluderade alla. Vagen fran likkonade till typiska kvinnor och man var rolig att folja. Mannen fick mustasch, byxor och en olflaska medan kvinnan fick smink, kjol och handvaska. Nasta steg var att klistra fast olika yrken dar de passade in. Det hamnade nagra fler pa mannen an kvinnan, samt nagra mittemellan. Isidro namnde att yrkena gar mot mitten, att de forr var mer manscentrerade och det ar kul att se hur det forandras.

Isidro var dessutom den person som hade vettigast asikter av de narvarande, han har fotterna pa jorden, forstar problemen och vikten av ett jamstallt samhalle.

Bra jobbat Tulda och Maria och tack Isidro for stottningen,
snart ar hela varlden jamstalld ;)

Veckan som gatt i korta drag: brollop i Ahuano (Tena), grasdans i Quito, vandring i djupaste djungel, Fenocin-mote i Coca, Bymote i Turupunta.

Veckan som gatt i lite langre drag: Ibland gar jag hemma i Turupunta och myser. Vad skont det ar att vi genomlevde det dar dansupptradandet, tanker jag da - grymt kul att ha varit med om, men skont att det ar over...att jag slipper kla pa mig gras infor folk igen. Ja, ungefar pa det sattet har jag gatt omring och myst. Sa en onsdagskvall bullrade Edison in genom porten till Turupunta. "Vi ska dansa i Quito. Vi har fatt en forfragan fran Fenocin" hasplade han ur sig, och sa var det fardigmyst for min del. Mangofagelns hem skulle kapsla in mina brost annu en gang, och det var liksom bara att acceptera.

Men innan plagodansen var det dags for brollop. Tillsammans med delar av familjen packade vi vara kladtrasor och for den nastan 4 timmar langa resan till Tena. Darifran ytterligare buss och sa en natt liten kanotfard over floden - sa var vi framme i Ahuano  dar brollopsforberedelserna redan var i full gang. Vi fick oss ett par danser, olglas och en brannande Aguardiente innan somnen tog overhand. Dagen efter var det dags for The Real Deal - brollopsdagen, karlekens hogtid...och alkoholets hogtid. Jag har aldrig forr skadat en tillstallning som denna: brudgummens familj var festarrangor och hade tillrett inte mindre an 90 hons dagen till ara. Efter att ha atit oss till koma presenterade brudens familj brollopsgavorna - kylskap, spis, sang, byra. Sa, borjade det dra ihop sig till festlighet och brudgummens familj portionerade ut gavor till brudens familj: olbackar, spritflaskor, tonfiskburkar, cigaretter och fan och hans moster. Och lika fort som drickat kom in, skulle det ut igen - folk bjod som galna runt oss. Olet sveptes och dansen blev allt vildare. Och smulan rund under foten somnade man gott pa tragolvet nar natten lagt sig over Ahuano.

Hemfard till Turupunta. Packa om vaskan och bege sig mot Quito. Ett tappert gang pa 13 personer forsokte somna bland actionfilmer och poliskontroller mellan Coca och Quito. Val framme provdansade vi lange pa Fenocinskontor innan vi begav oss till ´motet for en interkulturell demokrati´. Dar vantade vi i oandlighet innan vi kladde i oss vart gras och dansade hej vilt for den lilla skara manniskor som orkat vara kvar till dagens slut.

Ny tapper bussfard hem till en regnig djungel for att genomlida tva timmars skakig rancherafard. Med skavande bakdelar kom vi fram till Corinas syster. Pa eftermiddagen gav vi oss av- Corina, systern Gladys och hennes man Wilson, tva barn, tre hundar och tva gringos- pa den timmes langa vandringen till deras finca. Uppodlad mark forbyttes mot djungel och da djungeln oppnades upp i en solbelyst glanta var vi framme. Ett valbehovligt dopp i floden och sen satt man sa tillfreds som man kan bli inne i huset  - med blickarna fasta pa stjarnhimlen medan elden sprakade och soppan kokade over den.

Vi vaknade pa morgonen med vark i kroppen efter tva natters bussakande och den tredje natten spenderad pa tragolv. Men varen flog ut fran kroppen i samma veva man satte sig upp och insag att man darifran blickade ut over Amazonas. "At det hallet finns inga hus, och inga gardar. Det ar bara djungel" fick vi hora nar vi gav oss av for att, efter 6 veckor i El Oriente, antligen tranga in i den riktiga djungeln. Wilson smog varldsvan och knapptyst fram utustad med gevar och machete. Efter snubblade vi med varsin  vattenflaska som enda vapen. Men Wilson var den perfekta guiden - rojde vag, hogg grenar till broar over vattendragen och nar jag med hjartat i halsgropen tvingades Dirty-Dancing-balansera pa en stock over floden, var han genast dar och assisterade med vandringsstav. Han pekade och berattade - Ahhhhhhh, . Ah Sííííííí  svarade vi med stora ogon. Vi sag inga djur den vandringen, men eftersom jag misstanker att hela Amazonas kunde hora svenskarna bulldozra sig fram, var det kanske inte sa konstigt.

Fredagen tog vi oss direkt till Coca for Fenocin-mote med sjalvaste Luis Andrango,  och lordagen pratade vi miljo i Turupunta. Intensiv men himla fin vecka. Nu vantar besok i finca hos andra Luis (alltsa, den som inte kissade pa min vaska den forsta helgen) och vattenfallsbad, kulturintervjuer, ansokan om sophantering, och besok pa oljebolag och en hejdundrande midsommarfest. Allt pa en vecka y media. Det drar ihop sig!

I tisdags vaknade jag, kande mig hyfsat valmaende efter nagra dagars solstingssymptom (bortsett fran det var helgens kustbesok fantastiskt!) och bestamde mig for att folja med pa vad som verkade bli arets vandring. Jag hade langtat efter det sa lange och nu skulle kompanjonerna pa PACAT vandra upp till det snokladda berget som man vid klart vader ser fran mitt hus. Jag pratade med en nagot besviken rektor pa skolan och forklarade att vi inte kunde ha lektioner den dagen och sen motte jag alla de andra hemma hos Maria. Med stovlar eller vandringskangor, varma klader och av mat och kameror tunga vaskor, satte vi oss i flakbilen som tog oss den forsta biten upp for sluttningen.

Puuh jag tror att jag aldrig svettats sahar mycket i mitt liv tidigare, Luis sager att det bara ar 30 grader har men jag tror att det ar kanske uppat 80 i alla fall och nar till och med dom stankar ur sig ett arrarray och stryker sig for pannan med en uppgiven min da vet man att det ar okej att kanna sig som stenen pa ett bastuaggregat fast blot.

Mitt minne ar inte mycket battre en Jons men jag ska forsoka beratta lite om vad hallt pa med den senaste veckan. Helgens stora handelse var Dia de amazonia i coca dar de olika ursprungskulturer skulle representeras med hjalp av dans och musik och da tydligen aven den svenska. Dock transformerad in till att dansa ikladd ett slags gras som vi hansynslost norpat fran den stackars mangofagelns bo hogt upp i traden. For att fa tag i boet maste man ocksa hitta det, kopa det av en bonde for tva dollar och sedan kapa ner det ungefar 20 meter hoga tradet. Av dessa nystan tillverkade vi alltsa kjolar, toppar och smabyxor i varierande storlekar till hela dansgruppen som bestod av 12 indianer och 2 blekfisar. Dansen strackte sig langs cocas tatt befolkade gator fram till det stora torget dar upptradandet agde rum. Efter tre timmars dansande och trippande pa ta langsde stekheta gatorna var det dags for den stora showen med ungefar 1000 personer narvarande och for de som inte riktigt lyckades se hur vit min bringa var pa langt hall fanns en storbildstv med den val inzoomad under hela showen.. Vi gick anda darifran med en kansla av att vi gjort nagot bra och fick svalka vara purpurbranda axlar med vattnet ur en djup tunna.

Hmm, jaa iforrgar hittade vi, efter en hard dags machetehuggande, ovre delen av den flod som gar forbi varat hus och dar fanns riktig djungel och till och med en fin sandstrand! Jag har aven kort bil i ecuador!! Det var en milstolpe, inte sant? Eftersom ingen i dansgruppen i coca hade korkort sa var det jag som stod for allt bilkunnande vilket inte kandes som en van roll for mig. Jag fick dessutom kora med stora palmer pa flaket sa att man inte sag nagot bakat, men saklart efter ha fragat en polis om mitt korkort verkligen galler i ecuador. Han svarade forst nej, men sedan efter lite overtalning ("det ar ju Dia de amazonia!") sa gick han med pa att mitt korkort gallde under dessa tva dagar men bara sa lange jag inte gjorde nagra fel!

Ja ni nu ska vi ta bussen tillsammans med sandra upp till bergen norr om quito och halsa pa Julia och frida. Det ska bli harligt att kanske fa kanna kanslan av att inte vara blot av svett eller regn for ett par dagar och fint att fa se hur dom har det!

Pagarachu y hasta otro dia!

Hej fran kalla Chilco!

Det ar faktiskt en sak som alla vi traffar sager nar vi berattar att vi bor i Chilco - "ah, Chilco, achachay, muy frio!"
Achachay ar ett valanvant uttryck har, de sager det verkligen ofta, typ sju ganger per dag! Sa lite kichwa hor vi, de anvander aven ord som guagua och ñaña.

Forra veckan akte vi till Riobamba i en buss fullproppad med PACAT-medlemmar. Det var en intressant dag tyckte vi gringas, senare fick vi hora hur de andra varit missnojda men vi forstod inte varfor. Dagen borjade med ett besok pa ERPE's ekologiska butik dar de visade oss runt och berattade om verksamheten. I butiken fanns dels farskvaror som frukt och gronsaker och dels andra varor som müsli, choklad, snacks, marmelad, honung, te och notter. Dessutom en hel sektion med quinoaprodukter - kaffe, chokladpulver, mjol, pasta, kakor och choklad, tank vad mycket man kan gora av quinoa! Vi fragade hur det gick for butiken och de svarade att de har oppet tre dagar i veckan och varje dag kom ca 100 kunder dit, flest pa fredagar. Vi blev lite forvanade over att det gick sa bra och tankte att det nog inte hade varit lika latt att driva en san liten butik i Sverige.

Efter att vi handlat lite ekoproviant fortsatte utflykten till ERPE's ekologiska gard som lag vackert i en dal. Dar gick vi mest runt och lyssnade pa gardens historia, vad de odlade, hur de bevattnade och hur deras marknad sag ut. Efter ett litet knytkalas med mote, chochos, claudias, kex och rostad majs som gjorde oss matta lagom till lunchen borjade den varma promenaden upp for bergssluttningen till bussen. Med kippande andning, svettiga kroppar och tomma vattenflaskor satte vi oss i den torra bussluften. Alla var lika svettiga dock och stamningen var pa topp!

Nasta stopp var vid ett ekoturistcenter dar en fransman talade franska med spanska ord nar han berattade om projektet. Dit kom langvaga turister, enligt honom mestadels trettioariga europeer, for att uppleva indígenakulturen. PACAT har sjalva framtida turismplaner och fick en hel del tips dar, till exempel att det tar nagra ar innan verksamheten lonar sig och att man maste ha talamod. Ett annat roligt tips var att punktlighet ar a och o och vi horde flera "ooh" i publiken da punklighet inte ar nagot existerande har, men forklaringen som chockade manga var att turisterna ibland stod vid dorren FEM MINUTER innan avtalad tid! Shit! Efter motet och den forvanansvart goda chichan (har i bergen ar det annorlunda mot djungeln!) fick vi guidad tur till ett av deras projekt...Lamamuseet! Kandes innan ganska "lamt" men var visst otroligt intressant.


Igar! Gick vi vilse. Man tror inte det ar moljigt att tappa bort varandra i den lilla byn med en gata (max) men igar letade vi efter varandra halva eftermiddagen. Vi skulle ses i Tisaleo, ingen bestamd tid, och kopa tarta till grannpojken som fyllde 13 ar. Tulda vantade pa Maria tills hon blev rastlos och gick for att mota henne den kortare vagen, samtidigt som Maria gick den langre vagen och liftade ner med en bil. Maria ser Tulda och forsoker forgaves vinka och stoppa bilen. Istallet far hon springa fran Tisaleo men tanker att Tulda nog gatt hem sa hon liftar upp igen. Tulda kom samtidigt pa att Maria kanske tagit den andra vagen och vander tillbaka mot Tisaleo. Tulda gar runt i Tisaleo och fragar alla "har ni sett den andra gringan?" och Maria gor likadant samtidigt uppe i Chilco. Efter att ha sprungit och akt upp och ner mottes gringarna tillslut i en svettig och nastan uppgiven kram.

Nar man bor pa landet i Ecuador kan det ibland handa att man far vara med om bilrally med meddragna grisar. Ett sadant tillfalle var det idag nar vi skulle bege oss till kontoret. Vi skulle lamna av "kottet" (vad det nu var vet vi inte) till Marias mami Dolores som jobbade med skorden. Sa istallet for att lugnt parkera bilen vid vagkanten och ga den sista biten till Dolores sa korde vi plotsligt rally in pa den leriga akern. Det blev nastan som ett tv-spel eftersom man var tvungen att kora slalom mellan alla grisar som fanns dar. Nar vi hade stannat hordes grymtande under bilen och alla pratade om att vi hade kort pa en gris. Vi sag blodiga syner framfor oss och fragade om grisen skulle do, men alla bara skrattade och vi forstod att det bara var repet som hade fastnat. Vi hade slapat den stackars grisen (bamsegris) mer an 100 m! Lustig start pa dagen, ganska komisk.

Sen sist har vi ocksa hunnit med att besoka den rika sidan av Ecuador da vi blev hembjudna pa lunch till en lararinnas foraldrar. De var valdigt trevliga, hade varldens dromtradgard dar de odlade allt ekologiskt och var troende protestanter vilket vi forstod nar vi bad bordsbon. Denna familj hade gott om pengar vilket marktes pa bland annat den nya moderna bilen som spelade amerikansk musik och inte "carnaval", det stora huset fullt med soffor, mattor, valfyllda hyllor, prydnadssaker, spis och ugn, kylskap, badkar, porslinsservis, nyttig mat i lagom stora portioner, samt inte minst deras familjefabrik pa garden dar de tillverkar och trycker trojor och dar Marias bror Davíd jobbar. Stora kontraster.

En trevlig ung djungelman (som for ovrigt lagade maten!) vid namn Santiago var en god van till familjen som nar vi sa att vi holl pa med musik bjod med oss till kyrkan dar han ar ungdomsledare i musik. De firade alla hjartans dag i forskott med hjartballonger, kramar och presenter och stamningen var fin. Vi bidrog med svenska sanger som var mycket uppskattade. Det var roligt att vara med och Maria jamforde ungdomssamlingen med de svenska och det var haftigt att se hur lika de var varandra, de var bara pa olika sprak men handlade om precis samma sak och kanslan var densamma. Kristna protestanter i Ecuador ar precis likadana som i Sverige.

S(a)lut!

Mot snarkningar: 1 Batido/ kvall: ananas, mandarin, 2cm ingefara och tomat. En kopp kamomillefución efter 15 min. Kuren bor tas under 9 eller 15 dagar (vad som avgor hur manga dagar som kravs ar HELT oklart).

Nu var det ett tag sedan vi skrev har pa bloggen och vi har hunnit vara med om mycket!

For en vecka sedan blev Tulda sjuk i feber och magproblem, liknande symptom som nastan hela Peruganget hade nar de anlande till Quito. Det var trakigt, men vilken tur att Maria medled i hennes sang en hel dag och att Tuldas mami kom in sent pa kvallen och utforde magi! Hon hade varit ute och letat upp ett speciellt blad som kallades "Lengua de vaca", kokat dem for att sedan kasta dem pa Tulda, badda henne med dem och lata de ligga kvar pa kroppen under natten. Nar Tulda sa att hon hade ont i ryggen gick mami ut och kom tillbaka med en bukett brannasslor som hon piskade henne med. Aj aj, men fint. Nu ar sjukan som bortblast!

Marias problem ar av annan sort. Hon har ett litet TV-problem. Att titta pa novelas pa kvallarna ar mycket populart bland Marias syskon, och kanske ar det darfor det ar sa populart att sova i Marias rum, synd bara att Maria inte uppskattar TV:n. Det ar namligen sa att varje natt har hon vaknat mitt i natten av att TV:n  ar pa med hogt ljud och att alla andra sover. Varje natt har hon fatt krangla sig ur sin sovsack for att stanga av skiten. Hon har dessutom bett otaliga ganger att de stanger av TV:n nar de tittat klart och forklarat sina sovproblem men inte har det blivit skillnad. Sa nu aker TV:n ut! Slut pa irritation.

Nagot vi markt den senaste veckan ar att tidsuppfattningen inte ar densamma som hemma och att uttrycket "passa tiden" inte existerar. Till exempel pa morgonen nar man sagt att man ska aka kl 8 och man star och vantar vid bilen, sa ser man chaufforen kliva in i duschen. Mycket intressant. Eller som igar nar vi skulle bli hamtade i Ambato av Marias bror Jorge och vi hade skickat ett sms att vi inte hade saldo och vilken tid vi skulle vara framme, efter att vi dessutom pratat i telefon med honom. Vi vantade en halvtimme utan pengar och mobil innan vi gick fram till ett harligt gang poliser och en toalettdam som lanade ut sin mobil till oss. Det blev en rolig upplevelse och alla var trevliga, det roligaste var dock att Jorge, nar han slutligen kom, glatt sa ja nar vi fragade om han fatt vart sms...Det var tidsuppfattningen.

Harom dagen fick vi flakskjuts upp fran Tisaleo (sjukt lyxigt, vi vet inte an hur man stannar en bil som alla andra gor (?) men denna stannade av sig sjalv) av en valdigt mysig familj. Nar vi hoppade av fick vi en varsin famn med plommon som de plockat och efter att vi pratat en stund bjod de hem oss till sig. Vi bestamde fredag. Fredagen kom, vi gick dit (trodde vi eftersom beskrivningen stamde och namnet stod pa dorren), ropade lite och ack sa osakra vi blev nar en frammande kvinna kom ut. Samtalet blev valdigt tafatt, nagon med exakt samma namn lag visst och sov. Vi bjod halvt in oss sjalva en annan dag, vi blev sa osakra for att kvinnan inte var samma kvinna, men vi ger det en chans till. Kanske har han tva fruar?

Vad galler organisationen sa blir det antligen lite organiserat! Woho! Pa onsdag borjar projektet att aka ut till byar och undersoka vad medlemsfamiljer i PACAT odlar/saljer/hur mycket mark de har etc. Det kanns skont med en plan och vi hoppas pa att fa se lite mer indígenakultur langs vagarna! Aven idag har pa kontoret har det varit mer uppstyrt med planificación och sysslor och det kanns skont med engagemang!






RAPUSO. Den sprang ovanfor Marias  brors huvud nar han sov. Som en riktig indiana jones dodade han den och hangde upp den. typisk vardagsbild har.



Tuldas familj pa faltet en arbetsdag. Vackert dar!




Vi besokte Baños i helgen tillsammans med Lise och Sonja! Ah vad vackert det var och ganska skont att komma bort lite fran den ganska skyddade vardagen tyckte Maria och Tulda tyckte det var ett roligt aventyr. Vi gjorde alla typiska saker; badade i varma kallor, at god pizza, vandrade de 674 trappstegen upp till fin utsikt, at glass och sov i MJUKA SANGAR!!! Vi kande oss som prinsessor nar vi vaknade pa sondagen. Baños var verkligen mysigt, helt skyddat i den lilla dalen mellan alla berg. Kandes lite som en sagovarld, med en massa turister ocksa. Vi aker nog dit fler ganger eftersom det ar sa nara! Har far ni en vacker bild pa tva skonheter och Baños.

Denna veckan har vi:

CHICHAHELVETE


Hej, och forlat for sent skrivande. Det ar en smula omstandigt att ta sig till internet har i Amazonas. Nu har vi i alla fall varit i Turupunta en dryg vecka. Forsta dagen akte vi direkt till by´karnan´(skola, moteslokal) dar vi knappt hunnit stiga ur bilen innan vi forstod att den lille glade mannen som vantade var byns shaman. Vi fick oss varsin ganska mild rening/valkomnande medan ett 20-tal bybor tittade pa oss. Sen var det kort presentation och var forsta Chicha. Lotten - om du laser var blogg vill jag appladera din beskrivning av chicha som korv med brod! Fast med ett inslag av jast disktrasa. Inte sarskilt gott med andra ord.

Vart schema har i Turupunta kanske inte ar fullt sa spackat som Julia och Frida beskriver sitt. Engelska tva dagar i veckan ar vad som ar inplanerat. An sa lange har vi dock fatt stalla in den ena eftersom jag, (Frida) vomerade en kaskad efter att, ackompanjerad av misstanksamma blickar fran aldre damer, tvingats dricka alldeles for mycket chicha pa ett bymote i torsdags.  Samhallet Turupunta bestar mest av valdigt utspridda hus, och vi bor darfor ganska isolerat. Dessutom bor vi bada i samma familj sa det ar i princip den familjen vi lart kanna an. Mycket tid gar till att plocka majs, ata alldeles for mycket mat, svettas, klia knottbett och bada i floden.

Helgen bjod dock pa fest i "grannbyn" (Det vill saga ett samhalle ca 3 timmar fran oss). En busslast full av Turupunta bor for ivag for att spela fotboll, dansa, bada i vattenfall och dricka en forbannat massa ol! Nasta helg far vi med Fepio till Lago Agrio for seminarium i ekologiskt jordbruk. Det ska bli fint!

Vi tycker att det ar lite daligt med bloggandet har, kan ni inte skriva fran er I-phone eller natt? Kanns lite som vi far dra en ganska stor del av lasset... aja.