Framme i Saraguro

Musiken från radion hörs tydligt trots att den befinner sig i husets tredje och sista rum. De ecuadorianska tonerna blandas med ljuden av bräkande får, kvackande gäss och jamande katter som drar längs husknuten. Utanför lyser eftermiddagssolen starkt, men värmen mattas stundvis av genom de milda vindarna som drar förbi landskapet. På de håliga vägarna drar motorcyklar som bär flera passagerare snabbt förbi. Damm virvlar upp, sällskapar med vinden och nar varje vrå och näsborre. Längre fram mot eftermiddagen bäddas det ner varsamt av tyngden och vätan från regnets fallande droppar. Då mörkret faller och de sista strålar av ljus stängs ute, anländer också stegvis kylan. Trofast vid dess sida står också avsaknaden av ström, som varje kväll mellan 18 och 19 vinner matchen över elen. Då plockas stearinljusen fram för att ge ljus åt middagens ris som tillagas över öppen eld. Familjen samlas ivrigt då maten inbjudande står på bordet. Luften är aningen rökig. Men kylan kompenseras av värmen från det sockrade vattnet, tillkokat med blommor och örter, liksom av Señora Luz och flickornas gemensamma skratt. Här arbetar alla tillsammans och delar givmilt med sig det lilla materiella man har. Avsaknaden av pengar är ett ständigt närvarande orosmoment, men med varandras styrka och gemenskap övervinns den överlägset varje dag. Nu har jag varit här i bergsbyn nara staden Saraguru i en vecka, och varje dag fylls jag av nya erfarenheter. Igår tog våra handledare med mig och Hanna till ”los baños del Inka”. Det var otroligt majestätiskt och vackert. Ett vattenfall tornade upp sig mellan två grott- och mytfyllda berg. Vattnets fall ledde till en urgröpning, som en klippavsats i berget. I detta kar renade sig Inkafolket spirituellt för att sedan påbörja den timmars långa färden åter ner för bergssluttningen. Naturen här är vacker. Bergen med sina smyckande växter och blommor är majestätiska. Det är mäktigt att bo och leva tillsammans med Andernas folk, Inkas ättlingar. Det finns mycket historia bakom de kutryggade och kjolbeklädda gamla kvinnornas fårade ansikten. Tiden här har bara börjat och redan brottas mycket känslor inom mig. Jag saknar alla där hemma stundtals mycket. Praktikantarbetet är ännu bara på sitt introduktionsstadium, vilket känns ganska skönt. Här är ingen brådska. Energin går åt ändå. Dagarna här är ganska långa och därför har jag svårt att nå internet då detta inte finns i min hemby Tambobamba. Men jag hoppas att det blir bättre i framtiden så att jag oftare kan uppdatera er där hemma! Saludos! Elisabet

Kommentarer
Postat av: Mats

Jättefina vardagsbeskrivningar från Tambobamba och Inkabadet. Det blir spännande att följa livet på landet utanför Saraguro

2009-11-17 @ 16:18:44
Postat av: Åsa Lind

å vad kul att det är praktikanter i Saraguro i år igen! skoj att du är i tambopamba, det är en by som jag gillade mycket. tambopamba har förresten snyggast killar i hela Saraguro sades det. varning varning. =)

vad heter familjen du bor hos? och vart bor din parkamrat? hörde att ni skulle ha marco cartuche och cuchillo som handledare? om det stämmer så är det två personer jag gillade.

lycka till!

hälsningar från åsa som var praktikant förra året

2009-11-19 @ 10:49:19
Postat av: Elisabet

Hej Asa! Har pratas det mycket om dig! :) bland annat att du ar en hejare pa att dansa!



Haha, ja, Marco tycker att naste vecka borde jag ha skaffat mig en pojkvan. Ska jobba pa det. Manga ar iaf mycket trevliga har.



Sant, vi har Marco som handledare och han ar valdigt trevlig och bra tycker jag. Var andra handledare heter Rosa och ar tillsammans med Pepe! Jag bor mycket nara henne och Tambopamba, hos en señora som heter Luz-Maria. Hon har tva dottrar i huset ocksa. Hanna, min parkamrat bor i ditt gamla hem! Hos Rosa och Manuel. Hon stormtrivs.



Tack sa mycket! Har redan varit i Ecuador en manad, tiden gar snabbt. Ha det super!



Elisabet

2009-11-21 @ 21:00:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0